Universums sista dagar, en film av Pen-Ek Ratanaruang

Det är häftigt att se filmer med skapare vars namn man inte kan uttala. Nej, men seriöst. Jag finner det väldigt givande att kolla på utländsk, icke engelskspråkig film. Eller bara icke-Hollywoodfilm (Picnic at Hanging Rock, t.ex. Australiensisk film som ligger bland mina favoriter). Det är intressant för att det aldrig riktigt slutar att förvåna. Film kan göras på så många sätt. Och för att lyfta en mening jag gillade och ändra den lite: ingen vettig filmintresserad människa begränsar sitt tittande till ett eller två språk. Mina fördomar säger mig att de flesta svenskar håller sig till svenska deckare och Hollywoodfilmer. Synd, om det nu är så. Det skulle betyda att de missar Amelie från Montmartre, för att nämna något, och då har man verkligen missat något.

Univerums sista dagar, eller Last Life in the Universe som är den internationella titeln, är en japansk/thailändsk film. Det handlar om en självmordsbenägen japan, som bor i Bangkok. Varför han vill ta sitt liv förklaras aldrig riktigt, precis som att inget riktigt förklaras i den här filmen. Det är rätt fattigt med dialog också, och den som finns där hackar fram på japanska, thailändska och knagglig engelska. För den här självmordsbenägna japanen träffar en haschrökande thailändska och de kan inte mer än några fraser av varandras språk. Så de försöker så gott de kan med den engelska de kan, när det andra sviker. Filmen handlar om relationen mellan de här två, minst sagt vilsna, själarna.

Det är inte något som ska ses för handlingens skull. För det finns inte så jättemycket till handling att tala om. Det är något som ska ses för att det är så fint och annorlunda. Och för att skådespelarna är helt jävla lysande. Speciellt japanen. Jag skulle våga påstå att det är bland de allra bästa rolltolkningarna jag har sett. Han spelar skygg, fåordig och blyg. Majoriteten av det han görs sägs med små, små gester och kroppsspråk. Det mesta i den här filmen sägs med kroppsspråk från karaktärerna, eller bara med vinkeln kameran har. Väldigt subtil film, på det sättet.

Den sista delen gillade jag dock inte lika mycket som den långa och långsamma uppbyggnaden. Det blev för mycket komedi av det. Rolig komedi, förvisso, men det passade inte riktigt in.

En bra film är det i vilket fall. Väldigt annorlunda, på många sätt. Och det gör den bara bättre.