måndag 9 februari 2009

2x Richard Linklater

Bara en natt, eller Before Sunrise, är en film jag har tänkt se väldigt länge. Men som mycket annat på den mentala att-se-listan så försvinner saker med tiden. En rolig slump gjorde att jag hittade filmen igen. Återkommer till den senare.

En romantisk films kanske viktigaste del är kemin mellan det tänkte paret (eller paren). Det finns många kvalitéer utöver den som är viktiga, men utan kemin så fungerar det inte alls lika bra. Det är inget den här filmen behöver vara orolig för dock. Jag skulle nog våga påstå att det här är bland det bästa jag sett inom romantiskt drama. Och det är mycket tack vara Hawkes och Delpys skådespeleri. Dialogen hjälper också mycket, i den mån att filmen får ett annorlunda fokus med den. Det känns inte som den vanliga tramsromansen som syns i så många andra filmer (jag är inte så hemskt orienterad här, men om någon vill kan jag fråga min syrra om filmtips. Jag lovar att hon kan lista minst tio kassa tramsromanser. Hö. Hö. Hö.).

Jag tänkte lite på en sak som dök upp i den här debatten nu. Det här sägs om män: ”en ängslig fyrkantighet och distans i beskrivningen, som att snubben inte vågar öppna sig/blotta sig”. Vilket det förmodligen ligger en del sanning i. Men jag kände mig inte på något sätt distanserad eller fyrkantig när jag såg Bara en natt. Den var riktigt mysig, med den där fina ”å, jag blir alldeles varm inombords”-känslan. Filmer (och böcker, för all del) som har direkt känslomässig påverkan, utöver estetiskt och intellektuellt gillande, uppskattar jag. Ett utmärkt exempel på en sådan film är Amelie från Montmartre, som kan göra mig glad i flera dagar.

Uppföljaren, Bara en dag/Before Sunset, är på väg till brevlådan. Ska bli intressant.

Men vad som gjorde att jag hittade Bara en natt var ett tips från en kille i klassen. Nämligen Waking Life. Som också är gjord av Linklater, och efter lite IMdBande så ledde det ena till det andra. Om jag inte hade kollat upp det så hade jag aldrig listat ut att filmerna var skapade av samma person (eller jo, scenen med Jesse och Celine är rätt avslöjande). Det första som får Waking Life att stå ut i mängden är stilen. Den är animerad. Rättare sagt, den är först filmad, och sedan animerad i efterhand med någon märklig teknik. Som är helt underbar. Visuellt så är Waking Life klart värd att se, speciellt för folk som vanligtvis inte ser tecknat eller animerat. Här är ett exempel på hur mycket man kan åstadkomma med det.

Waking Life är en enda lång drömsekvens. Och handlingen är gjord därefter. Det vill säga, halvt obegriplig, studsig och allmänt surrealistisk. Men röda trådar finns, och temat är filmens titel. Det börjar med en liten introduktion i en rad olika livsfilosofier, som är intressanta i allmänhet, men i synnerhet om du inte har hört talas om dem.

Att vandra omkring i en knasig dröm är roligt och intressant största delen av tiden, men jag kände att filmen drog ut lite på det. Roligt, det där. Här är en film där något händer hela tiden och jag blir uttråkad ibland, trots att filmen inte ens är två timmar lång. I Stalker händer knappt ingenting, och den är en timme längre, men jag blir inte trött på den.

Men Waking Life var en bra och sevärd film, av flera anledningar. Linklater är duktig och är definitivt en regissör att hålla koll på. Näst ut är ännu en animerad film: A Scanner Darkly.

1 kommentar:

Lady Night sa...

Ah, Before Sunrise. Riktigt bra, och en av de få mera "romantiska" filmerna som jag faktiskt tål att se på och tycker om. Kanske mest pga slutet, ingen uberlycklig sago-återförening. Den är fin och håller rakt igenom. Och även Before Sunset är mer än okej, dock når den inte upp till första filmen. Men det är ju nästan väntat, få lyckas.

A Scanner Darkly...underbart vrickad, haha. Walking Life får jag nog se till att titta på, blev nyfiken.