.jpg)
För ett tag sedan skrev jag om min återupptäckt av animeserien Genshiken. Nu har jag inhandlat källmaterialet, det vill säga den nio volymer långa mangan animen baseras på. Och allting lästes under helgen. Jag ångrar inte att jag investerade 900 kr i den här läsning, med sänkt matbudget för resten av månaden som resultat. 
Jag måste erkänna en av ”fanboy”-anledningarna bakom det här köpet. För det här med anime baserad på manga är inte samma sak som Hollywoods filmer baserade på böcker. Så länge det finns material i mangan så följer, allt som oftast, animen troget i fotspåren. Vissa animeserier kan man till och med följa ruta för ruta i mangan. Skillnader finns, såklart, men de kan vara rätt små. Så varför lägga ut 900 kr på samma sak, i annan form? För att animeserien taskigt nog inte är klar, utan lämnar de två sista mangavolymerna. Därmed lämnas också ett av genres sötaste pars öde till fantasin. Så kunde jag inte ha det, så jag köpte mangan till stor del får att få reda på hur de här två stackars människorna skulle hitta varandra. Aw. Suck.
Men min ”jag blir involverade i fiktiva personers liv och lycka”-ådra blev tillfredställd. Det var ett tag sedan något sådant här hände, så det kändes roligt. The power of fiction, eh? Intressant fenomen, hur något kan rycka tag i en sådär. En scen i näst sista volymen lyckas nästan skrämmande bra förmedla lycka i ett enda ansiktsuttryck. Det tycker jag är fascinerande.
Det här har ju såklart en hel del med Genshikens charm att göra. Den lyckas så väl med att måla upp de här fiktiva personerna som riktiga människor framför mina ögon. Slutligen så är det ett riktigt snyggt porträtt av nördars liv. I det här fallet anime-, manga- och (porr)TV-spelsnördar, men en läsning mellan raderna gör det mer allmängiltigt än så. Känner jag, i alla fall. Självklart så följer den här karaktärsutvecklingen traditioner för vanligt berättande, men det hålls hela tiden på en realistisk nivå. Genshiken är inte direkt något annorlunda verk, den är bara extremt bra på att vara vanlig.
Men halva poängen med serien är humorn. Det är en salig bladning av de klassiskt överdrivna ansiktsuttrycken, slap-stick och sexskämt, och mer subtila komiska situationer. Saker att skratta och flina åt är det ingen brist på. Liksom handlingen så är humorn helt karaktärsdriven, med skämt som går fram och tillbaka mellan de här personerna. En intressant sak i det här är att de ibland kan ta illa upp. Vanligtvis så ligger skämten i serier ”över” karaktärerna, upplever jag. Om någon säger något taskigt (men roligt) så reagerar ingen på det. Här rör det dock upp känslor vid flera tillfällen, när skämt går för långt.
Det är svårt att hitta köpvärd manga. Mycket är extremt inte-lockande. Jag har köpt fem kompletta serier och jag har varit intresserad av manga i nästan lika många år. Det är en liten mängd för någon som de senaste åren har lagt mer pengar på böcker än han vill veta. Men Genshiken får stå stolt som den femte kompletta serien.
Jag måste erkänna en av ”fanboy”-anledningarna bakom det här köpet. För det här med anime baserad på manga är inte samma sak som Hollywoods filmer baserade på böcker. Så länge det finns material i mangan så följer, allt som oftast, animen troget i fotspåren. Vissa animeserier kan man till och med följa ruta för ruta i mangan. Skillnader finns, såklart, men de kan vara rätt små. Så varför lägga ut 900 kr på samma sak, i annan form? För att animeserien taskigt nog inte är klar, utan lämnar de två sista mangavolymerna. Därmed lämnas också ett av genres sötaste pars öde till fantasin. Så kunde jag inte ha det, så jag köpte mangan till stor del får att få reda på hur de här två stackars människorna skulle hitta varandra. Aw. Suck.
Men min ”jag blir involverade i fiktiva personers liv och lycka”-ådra blev tillfredställd. Det var ett tag sedan något sådant här hände, så det kändes roligt. The power of fiction, eh? Intressant fenomen, hur något kan rycka tag i en sådär. En scen i näst sista volymen lyckas nästan skrämmande bra förmedla lycka i ett enda ansiktsuttryck. Det tycker jag är fascinerande.
Det här har ju såklart en hel del med Genshikens charm att göra. Den lyckas så väl med att måla upp de här fiktiva personerna som riktiga människor framför mina ögon. Slutligen så är det ett riktigt snyggt porträtt av nördars liv. I det här fallet anime-, manga- och (porr)TV-spelsnördar, men en läsning mellan raderna gör det mer allmängiltigt än så. Känner jag, i alla fall. Självklart så följer den här karaktärsutvecklingen traditioner för vanligt berättande, men det hålls hela tiden på en realistisk nivå. Genshiken är inte direkt något annorlunda verk, den är bara extremt bra på att vara vanlig.
Men halva poängen med serien är humorn. Det är en salig bladning av de klassiskt överdrivna ansiktsuttrycken, slap-stick och sexskämt, och mer subtila komiska situationer. Saker att skratta och flina åt är det ingen brist på. Liksom handlingen så är humorn helt karaktärsdriven, med skämt som går fram och tillbaka mellan de här personerna. En intressant sak i det här är att de ibland kan ta illa upp. Vanligtvis så ligger skämten i serier ”över” karaktärerna, upplever jag. Om någon säger något taskigt (men roligt) så reagerar ingen på det. Här rör det dock upp känslor vid flera tillfällen, när skämt går för långt.
Det är svårt att hitta köpvärd manga. Mycket är extremt inte-lockande. Jag har köpt fem kompletta serier och jag har varit intresserad av manga i nästan lika många år. Det är en liten mängd för någon som de senaste åren har lagt mer pengar på böcker än han vill veta. Men Genshiken får stå stolt som den femte kompletta serien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar