Pengar. Fy fan.

Jag har alltid hävdat att jag inte ska ha för mycket pengar i min plånbok (=på mitt konto). För jag har inte de där spärrarna som många andra verkar ha. En bok på 32 sidor för 850kr? Varför inte? Jag har ju råd! Så fungerar jag ungefär. Vill jag ha något så spelar det liksom ingen roll vad det kostar. Jag är t.ex. nyfiken på att smaka svartvinbärssprit. Den kostar 589 kronor. För en halvliter! Jag vet att det är ett fullkomligt idiotiskt köp som jag inte borde göra. Men jag är nyfiken nu och snart kommer jag säkert att gå in och beställa den där jävla flaskan.

Det är inte så att jag inte kan hushålla med mina pengar. Inte egentligen. Jag kan bara inte spara pengar om jag inte vet vad det är jag sparar till. När jag levde på CSN-bidrag i två år så tyckte jag att det var en ganska perfekt summa pengar att ha i månaden. En tusenlapp eller två extra hade nog inte skadat, men det jag fick räckte gott och väl till hyra, god mat och många av mina nöjen. Medan andra pluggar sönder sig själva för att tillslut få ett så högavlönat jobb som möjligt så nöjer jag mig med en låg lön, så länge det jag gör är roligt. Om jag skulle få ut mer än 20 000 i månaden skulle jag inte veta vad jag skulle göra med pengarna. Och då skulle jag köpa en väldig massa onödig skit, både till mig själv och andra.

Just nu är jag i en situation där jag tjänar mer pengar än jag kan göra av med. Det är en lustig känsla, måste jag säga. Jag är inte så oförskämd att jag klagar. Tvärtom, jag är tacksam för att ha ett extrajobb som kan ge mig lika mycket på en vecka som CSN kunde ge mig på en månad. Men det har (inte för första gången) fått mig att tänka på den här delen av världen och vår besatthet av pengarpengarpengar. Vad som stör mig är inte att folk har mycket pengar, eller ens att de slösar bort dem (jag gör det själv, så). Vad som stör mig är att folk vill ha mer hela tiden, och att de aldrig är tacksamma för vad de har. Jag har klagat på det här förut, på andra ställen. Men nu har jag kommit igång och vill klaga igen.

Ändå sedan barnsben har jag hört från föräldrar till lärare till okända personer: ”Släng inte maten. Tänk på barnen i Afrika!” Eller någon liknande variant. Jag undrar hur många av dessa personer som verkligen tänker på barnen i Afrika. Det är ju bara en sådan där grej man säger för sitt egna mäktiga samvetes skull. Ungefär som att köpa de där rosa banden och tro att man har löst ett världsproblem. Blah! Sen när man har gjort den här goda gärningen eller tänkte den här goda tanken och varit så duktig kan man sitta framför sin dator, surfa på Internet och bli sur FÖR ATT EN PIXEL ÄR TRASIG PÅ MIN SKÄRM!!!

Buhu!

Jag har faktiskt tagit åt mig av det här ”tänk på alla stackars människor”-snacket. Vad gör jag åt det? Inte skickar jag alla mina tillgångar till röda korset. Jag tror inte riktigt på att privatpersoners donationer kan lösa världsproblem (jag vet inte ens om jag tror på att världsproblem faktiskt kan lösas. Så optimistisk är jag. Men det är en annan sak). Jag tar ner det (eller upp det) till en nivå av inställning till livet. Det här är ju inte alls särskilt praktiskt och det löser verkligen inga problem. Det skulle däremot lösa problem om fler lärde sig att ta en lite mer ödmjuk inställning till vardagen. Jag skyller såklart på att jag är intresserad av filosofi och därför söker en sådan här utomjordig ”lösning”.

Ibland går jag ut och går enbart för att tänka på det här (det ger lite mer distans när man inte sitter framför sin dator, med en stereo till vänster och ett bibliotek till höger). Nu kan jag med lätthet bli kallad sadistisk och grym, för när jag kommer hem från en sådan här promenad är jag alltid glad, egentligen för att det finns så sjukt många människor i världen som har det sämre än mig. Men missförstå mig inte. Min poäng är att jag sätter min vardag i ett större perspektiv, och då känns problemen jag har rätt jävla banala. Det här resulterar i att jag blir tacksam för det jag har. Och nu pratar jag absolut inte bara om materialistiska tillgångar. Men det handlar såklart mycket om pengar också, och vad man kan få för dem.

Jag är tacksam för det jag har. Inte otacksam för det jag inte har.

Och på till en viss grad rättfärdigar jag min lyx med det. Jag kan inte göra så mycket åt att jag föddes i Sverige, att jag har fått den upp uppväxt jag fått, att jag är där jag är nu. Jag kan däremot sluta gnälla på en massa skittriviala saker och vara tacksam för att jag lever här, på denna plats i denna tid. Livet blir så mycket ljusare då. Och det är det allt handlar om. Att leva ett bra och lyckligt liv (definitioner i oändlighet på det sedan). Krävs inte så mycket för att komma till den slutsatsen. Så, varför ska jag vara glad och lycklig när så många har det så fruktansvärt, otroligt illa? Jag kan ju såklart bara utgå från mig själv (och vill tro att jag har gjort det under resten av det här inlägget-som-börjar-bli-för-långt). Jag vill att alla (med några undantag, kanske) ska ha det bra. End of story. Och ska jag då gräva ner mig i andras sorger hela tiden så kommer jag verkligen inte ha det så bra. Det kan vara en fin sak att tycka synd om andra, men det finns gränser. Ingen (med några få undantag, kanske) kan tycka synd om alla som har det sämre än sig själv. Det fungerar inte. Så jag är glad för mig själv och tacksam för att jag har det så bra som jag har det. Jag är trots allt min egen människa, och det fungerar rätt bra.

Och det här kan mycket väl vara bland det spretigaste jag har skrivit. Och det är garanterat den längsta bisatsen jag snubblade in på, för vad jag egentligen tänkte skriva här var: Jag är en hemsk människa, för igår köpte jag ett Playstation 3. Om du kom såhär långt så vet du det nu. Förhoppningsvis fick du med dig något annat på vägen.

(Jag är tacksam för att jag har en blogg jag kan posta skit på.)

Quantum of Solace

Jag har växt upp med Bondfilmer. Tror att jag har de sjutton-arton första inspelade på VHS, och de flesta har åkt in i videospelaren minst tre gånger. Det här var dock länge sedan och i dagsläget ser jag inte på Bond som mycket mer än (skön) nostalgi. Och det är ungefär av den anledning jag ser de nya filmerna. Inte för att jag förväntar mig något särskilt bra överhuvudtaget, utan för att jag vill se vad som görs med serien jag var så bekant med i barndomen.

Quantum of Solace (nr. 22) är en helt okej Bondfilm, men rätt kass film i övrigt. Jag tycker att Daniel Craig fungerar utmärkt i rollen och jag gillar i alla fall tanken på att ikonen Bond får förändras lite på duken, även om gamla element får stanna kvar. Och Quantum of Solace upplever jag som just det, en gammal Bondfilm med nya kläder. Den nya James Bond lyckas de väl med (och tydligen ska han vara lik Flemmings Bond från böckerna, vilket jag varken kan bestrida eller bekräfta). Det är en bra sak att de dumpat Q och den allmänna känslan av överdriven teknikonani som präglade Brosnanfilmerna. I de tidigare filmerna var det roligt, men någonstans gick det bara för långt.

Problemet med Quantum of Solace är inte James Bond utan mycket av allt annat. Det är, såklart i den här specialeffektsfrosserieran, för mycket pangpang. Filmerna har alltid varit överdrivna (Moonraker, need I say more?), men nu blev det överdrivet på ett helt annat sätt. Fokus ligger mest på att flyttas från den ena actionscenen till den andra. Inte bra.

Men eftersom jag är hopplös så underhåller det ändå. Det ska bli roligt att se vad hur den tredje Craigfilmen blir. Fast jag hoppas att den dröjer…