Quantum of Solace

Jag har växt upp med Bondfilmer. Tror att jag har de sjutton-arton första inspelade på VHS, och de flesta har åkt in i videospelaren minst tre gånger. Det här var dock länge sedan och i dagsläget ser jag inte på Bond som mycket mer än (skön) nostalgi. Och det är ungefär av den anledning jag ser de nya filmerna. Inte för att jag förväntar mig något särskilt bra överhuvudtaget, utan för att jag vill se vad som görs med serien jag var så bekant med i barndomen.

Quantum of Solace (nr. 22) är en helt okej Bondfilm, men rätt kass film i övrigt. Jag tycker att Daniel Craig fungerar utmärkt i rollen och jag gillar i alla fall tanken på att ikonen Bond får förändras lite på duken, även om gamla element får stanna kvar. Och Quantum of Solace upplever jag som just det, en gammal Bondfilm med nya kläder. Den nya James Bond lyckas de väl med (och tydligen ska han vara lik Flemmings Bond från böckerna, vilket jag varken kan bestrida eller bekräfta). Det är en bra sak att de dumpat Q och den allmänna känslan av överdriven teknikonani som präglade Brosnanfilmerna. I de tidigare filmerna var det roligt, men någonstans gick det bara för långt.

Problemet med Quantum of Solace är inte James Bond utan mycket av allt annat. Det är, såklart i den här specialeffektsfrosserieran, för mycket pangpang. Filmerna har alltid varit överdrivna (Moonraker, need I say more?), men nu blev det överdrivet på ett helt annat sätt. Fokus ligger mest på att flyttas från den ena actionscenen till den andra. Inte bra.

Men eftersom jag är hopplös så underhåller det ändå. Det ska bli roligt att se vad hur den tredje Craigfilmen blir. Fast jag hoppas att den dröjer…