Bokkedjan 9: böcker

Det första som dyker upp är Yume no Hon – The Book of Dreams, av Catherynne M. Valente. Det skulle kunna vara en bok i en bok, eller något annat cirkulärt som gör att jag inte riktigt vet vart jag befinner mig. En av de absolut märkligaste läsupplevelserna jag tagit del av, helt klart. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är, vad jag ska tycka om det, eller vad ”drömboken” i boken egentligen betydde. Varje gång blicken vandrar över titeln i bokhyllan så måste jag tänka på den, och motstå lusten att läsa den igen (någon gång ska jag göra det dock).

En annan bok som med största sannolikhet kommer att stanna i mina tankar är The Wind-Up Bird Chronicle, av Haruki Murakami. Det var också en klart annorlunda läsupplevelse, som påverkade mig på flera plan. Boken består av många drömsekvenser, och till och med vissa stycken som utspelar sig i verkligheten känns drömlika. T.ex. min favoritdel i boken, när huvudpersonen klättrar ner i en torr brunn och sitter där några dagar för att tänka lite. Underbart.

Och drömtemat får mig att tänka på en titel med ordet i sig: Tapping the Dream Tree, av Charles de Lint. En av hans novellsamlingar som behandlar den fiktiva staden Newford, med magi i bakgrunden och vardaglig misär i förgrunden. Men även om temat ofta är rätt dystert så lyser alltid hoppet med sin närvaro, som jag och andra har påpekat gång på gång. Det här är om inte bäst så oftast illustrerat i Newfords kanske mest framträdande figur: Jilly Coppercorn. En person som tror på att man skapar sin egen lycka, men som inte för den sakens skull inte är tacksam när hjälp från andra erbjuds. Som när några vänner och främlingar drar henne ur drogträsket.

Jant från Steph Swainstons The Year of Our War är en annan minnesvärd litterär figur som har något av ett drogproblem. Eftersom han är halvt odödlig så verkar han ha lite svårt för att sluta, trots upprepade försök, mer eller mindre seriösa.

Swainston ska vara hedersgäst på Åcon 3 i maj, vilket leder tankarna till min första kongress förra året, där Cory Doctorow var en av hedersgästerna. Hans novell I, Row-Boat är nästan alltid det första jag tänker på när jag hör eller ser hans namn. Den är bara så underbart vrickad. Bara titeln i sig får mig ett le. Mer intelligenta roddbåtar till folket!

Och när jag ändå pratar om vrickade noveller måste R.A. Lafferty nämnas. När jag läste novellsamlingen 900 Grandmothers så fick jag för första gången uppleva hur extremt goda skratt litteratur kan locka ur min mun. Nog för att jag hade läst mycket komiskt innan, som ofta fått mig att le och som vid enstaka tillfällen har fått mig att skratta. Men aldrig såhär mycket. Hysteriskt.

Kelly Link är en annan författare som kan petas in i ”märkliga och ofta roliga noveller”-fältet. Jag läste alldeles nyss The Cannon, som finns i novellsamlingen Magic for Beginners. Vilket är en lysande novell i sin absurdhet. Giftermålet med kanonen (”to their great sorrow they never had children”) till berättelsen om folket som gifter sig under mattor gjorde av hår är för märkliga för att de ska glömmas bort.

… och där tog det stopp.