Loneliness, av Cacioppo och Patrick

Ett av mina mål det här året är att läsa mer facklitteratur, utöver kurslitteratur. Loneliness blev först ut. Vad den handlar om torde vara uppenbart.

Det första som skrämde mig lite var att vid vilken given tidpunkt som helst så känner sig 20 % av befolkningen i USA sig ensamma. Inte ensamma som i ”åh, jag ska gå ut med mina vänner imorgon, men jag vet inte vad jag ska göra ikväll. Buhu”. Utan ensamma som i ”jag känner mig aldrig som en levande del i ett sällskap längre”. Statistik ljuger ju alltid, såklart, men poängen är ju att ensamhet är vanligt. Sedan minns jag en annan undersökning. Någon gång på 80-talet hade frågan ”Hur många personer kan du öppet berätta om din problem för?”. Då var siffran 2, tror jag. När samma fråga ställdes 2004 var siffran… 0. Och jag känner att jag identifierar mig med 2004 alltså. Tragiskt.

Men, i vilket fall. Det var en väldigt intressant läsning, även om jag gärna hade sluppit alla kapitel om apor och deras sociala liv. Det fungerade som bra parallell ibland, men ofta undrade jag om jag av misstag plockat upp en biologibok. Bleh.

Loneliness gav en hel del intressanta upplysningar och vinklar på modernt liv i västvärlden. Nog för att jag visste att människan är en social varelse, men jag har aldrig fått det så utförligt beskrivet som här. För den som känner sig ensam påverkas på en rad olika sätt. Koncentrationen minskar, hälsan får lida av det, man kan åldras snabbare. En massa annat jag inte kan komma ihåg just nu, men listan på negativa effekter var rätt läskig.

Jag tycker synd om många människor på ett litet mer upplyst sätt nu.