Stalker, av Andrei Tarkovsky

Den här filmen låg och samlade damm i två månader innan jag nu äntligen kände för att se den. Jag visste ungefär vad jag hade att vänta efter Solaris. En bra, om än krävande film. Det var precis vad jag fick.

Det var en intressant upplevelse, att se en 2 timmar och 40 minuter lång promenad genom ruin och ödemark. Efter min påbörjade vandring bland utländska filmer har jag varit tvungen att omdefiniera ordet ”långsam” i de här sammanhangen. Men det är en sak jag är tacksam för. Den här ”nya” långsamheten är verkligen givande. Och det blir aldrig långsamt i den mån att det blir tråkigt. Faktum är att jag blev mycket förvånad när första halvan av Stalker var slut och jag var tvungen att byta skiva. Jag var helt fångade i världen som målades upp.

En sak som slog mig var mängden scener med vatten i. I Solaris så spelar vatten en stor roll, vilket blev rätt uppenbart i den, vad, 10-15 minuter?, långa inledningen där kameran mest bara filmer en insjö. Här återkommer vattnet igen, vid flera viktiga punkter i handlingen. Vad det skulle symbolisera vet jag inte, men jag vet att det blir förbannat snygg film av det. Motsatsen har samma effekt i rummet fyllt av sand.

Stalker är på många sätt en vacker och snygg film. Och vad jag menar med det har inget som helst med dagens vackra och snygga filmer att göra. Det här är något annat. Jag gillar det. Skarpt.

Men filmen är inte bara en massa miljöer. Dialogen är kortfattade och inte alls framträdande förutom under några få stunder och handlingen är länge ett frågetecken. Men ändå lyckas Stalker ha mer substans än det mesta, mycket på grund av att tittaren själv måste tänka, tänka, tänka. Jag missade säkert en uppsjö av saker. Det här är en film man kan skriva många meter text om. Men då ska man nog se den ett antal gånger först. Jag vet att jag kommer återvända, någon gång.