The Vitamin String Quartet Tribute

Det här är den bästa musikaliska uppenbarelsen sedan… jag vet när. Familjen Fiol är som känt den mest angenäma familjen man kan lyssna på i den här delen av universum. Så ett projekt som innehåller skiva efter skiva med Familjen Fiol är bara för bra för att vara sant. Och när jag säger ”skiva efter skiva” så menar jag verkligen det: wikipediaartikeln räknar upp bra mer än 200 titlar.

Kända och mindre kända artister och grupper har fått sina låtar förbättrade, helt enkelt. Jag menar, varför skulle man vilja ha kvar gitarren när man kan få fiolen?

Jag letade just runt i det här paradiset och plockade på mig fem skivor. Bra många fler hade kunnat följa med, men det får bli i etapper. Som premiär blev det: Evanescence, Korn, Sarah McLachlan, Tori Amos och System of a Down. Inte nödvändigtvis för att jag tycker att deras originallåtar är superbra alltid, men för att de kan bli riktigt intressanta i den här nya formen. Jag vet att SofD är det, för jag lyssnar på den nu. Underbara ljud!

Vitamin Records.

Dirty Pretty Things och House of Sand and Fog

De här filmerna har, bland annat, två saker gemensamt. För det första så handlar båda om invandrare som lever i ett västerländskt land (England respektive USA). För det andra så är det två riktigt bra filmer, bland de bästa jag har sett i år.

Dirty Pretty Things såg jag nyss. Mest för att jag var intresserad av Audrey Tautous första engelsktalande roll, egentligen. En av de mest intressanta skådespelerskorna som är aktiva just nu. Dirty Pretty Things förstärkte den åsikten, bland flera andra. Ett lysande exempel på att mycket bra film görs utanför Hollywood. Kvalité av en mindre budget. Filmen är främst två saker: en icke Hollyträig kärlekshistoria, och en berättelse om den mörka sidan för folk som söker uppehälle i ett annat land. Hur man måste ha flera jobb för att kunna klara sig och hur man kan bli utnyttjad som kvinna. Hur moraliskt gråa filurer kan hjälpa invandrare in i landet till priset av en njure. Jag uppskattar verkligen skurkar som inte riktigt är skurkar. ”Sneaky” uppför sig som ett as vid fler tillfällen än inte men han håller fortfarande sitt ord och levererar. Okwe, huvudpersonen, är också en sådan där bra filmfigur, som har sin livsfilosofi djupt rotad i sig. Men någonstans på vägen rinner bägaren över och han tvingas överge den och göra ”Dirty Things”, av ”Pretty” anledningar. Detsamma gäller Senay (Tautou) med sina drömmar, som bara kan bli bortknuffade av verkligheten så länge.

En mörk film med hopp, på samma sätt som Charles de Lint skriver sina böcker och noveller. Jag blev glad av filmen, eftersom den just höll sig till hoppet hela tiden. Vad som egentligen hände på slutet får fantasin avslöja. Och, lyckligtvis, så lär en sådan här film aldrig få en uppföljare! Woho!

House of Sand and Fog är, å andra sidan, en av de mesta deprimerande filmerna jag har sett. Den handlar, kort och gott, om ett hus. Som, av lagliga kringelikrokar, beslagtas och auktioneras ut, till Kathys (Jennifer Connelly, även hon en av de mest intressanta skådespelerskorna just nu, mycket tack vare denna film) stora sorg. Den nya ägaren är den stolta och envisa Behrani, med familj, (Ben Kingsley, som gör en enastående insats) från Iran. Kathy försöker såklart få sitt hus tillbaka, med hjälp av det nya kärleksintresset, som råkar jobba som polis. Lagens brister, fördomar åt båda håll och kulturkrockar som svider.

Båda filmer försöker belysa problem i vårt samhälle och lyckas väldigt väl med det. I House of Sand and Fog är båda sidorna av myntet lika skitiga. Alla parter är övertygade om att de har rätt och drivet till sin spets så blir inte alltid medlen lika hederliga. Det görs många ”Dirty Things” här också, men även ”Pretty Things”. Men de snälla handlingarna uppväger inte de mindre snälla, och endast tragedi kan följa då. För den här filmen, om någon, är en tragedi. Shakespeare skulle kanske ställa sig upp och applådera när eftertexterna börjat rulla.

Strunta i Crash och se någon utav de här två istället. Jag gillar ett stort spektrum av filmer, men den här typen slår alltid väldigt högt när de görs rätt.

The Coyote Road

Många gånger bara köper jag böcker efter någon inbyggd kompass, som oftare än inte fungerar väldigt bra. När jag sorterade bokhyllan häromdagen (ugh, jobbigt med bokstavsordning) så råkade jag bläddra i just en sådan här bara-köpt-på-känn-bok. En antologi.

Och vilka namn som fanns med!

Första namnen jag stöter på är Nina Kiriki Hoffman och Delia Sherman, som är mycket kapabla novellförfattarinnor. Sen, helt oväntat, dyker Patricia A. McKillip upp, med en novell jag inte har läst! Just den här damens verk håller jag noga koll på, men den här novellen har gått mig förbi. Därefter kom Charles de Lint med (som jag inte orkar hålla koll på, för att han skriver så fasligt mycket). Namn på omtyckt namn staplas. Katherine Vaz är med, som få känner till, misstänker jag, men som skriver underbart vrickat. Ellen Kushner, som desto fler lär ha läst, har också bidragit. Ska bli riktigt intressant att se hur hon fungerar i novellform. Kelly Link, som jag numera placerar högt på intressanta-författare-listan. Jeffrey Ford, vars verk jag bara petat lite på, men uppskattat väldigt mycket.

Underbart! Och som om det inte vore nog så är temat... "tricksters". Få figurer är så upplyftande att läsa om som de här filurerna.

Så, bara för sakens skull, ska jag rekommendera en bok jag inte ens har läst. Läs The Coyote Road. ;)

28 dagar senare

Jag hade inte tänkt göra det här till ett ställe för recensioner. Men kortare kommentarer om diverse titlar? Visst!

Såg precis katastroffilmen 28 dagar senare, som jag absolut kan rekommendera. Som en bra katastroffilm, alltså. För jag tyckte att den lyckades bra med vad den försökte vara. Children of Men som den skulle ha varit. Eller, en kombination av båda hade nog blivit underbar.

Jag är mest imponerad av scenerna i London, när Jim går omkring i den öde staden. Riktigt bra stämning. Och ingen CGI, som förstörde lite i I am Legend. Skönt exempel på lågbudgetfilmer som slår de där med löjligt mycket pengar bakom sig. Skillnaden mellan dessa två är ynka 142 000 000 dollar.

There and back again

Jag upptäckte snabbt att Helsingör var en rätt bra plats, för någon som jagar nya smaker. Varannan butik sålde vin och sprit i mängder. Hylla upp och hylla ner. Resultat: nu har jag så att det räcker ett tag.

I Helsingborg, den vackra staden med kanske Sveriges skönaste dialekt, hittade jag dock fyndet. Två döläckra bokstöd i ametist. Hur kunde jag motstå? Nu ska jag bara fundera på var jag ska ha dem…

Priset ska förövrigt inte diskuteras.

Långa böcker och ambivalens

Och med långa böcker menar jag, till största delen, episk fantasy. En subgenre, får vi väl kalla det, som jag har en väldigt kluven åsikt om. Jag har, till att börja med, alltid svårt att se dem som originella på det stora hela, även om de skiljer sig från sina syskon. De påminner, allihop, alltför mycket om varandra, egentligen. När jag är på dåligt humör så känns det bara som att vägarna konspirationerna tar skiljer dem åt, samt namnen på städerna. Sedan plockar jag alltid motvilligt upp dem på grund av deras tyngd. Om jag ska läsa 700 x 3 sidor så ska det banne mig vara värt tiden det tar. För under lika lång tid skulle jag kunna läsa minst 6-7 kortare böcker. Och det finns bara för många intressanta (kortare) böcker för att slösa tid på mediokra (längre) böcker.

Men samtidigt så kan jag, efter några hundra sidor, verkligen fastna i de där episka serierna. Det är en behaglig känsla att hänföras av en bok, oavsett kvalitéer, och bara läsa vidare, timme efter timme. Potentiellt ser jag mycket att vinna på längd, men få av böckerna jag har läst har nått upp till det. Det jag har läst har främst vunnit en sak: övertygande, eller åtminstone fängslade, personporträtt. När man går sida vid sida med samma person i mer än 1000 sidor så utvecklas någon slags känsla för stackaren. Det här lockade väldigt mycket när jag var yngre. Nu har det inte lika stark dragningskraft, av olika anledningar. Men det kan fortfarande vara trevligt.

Däremot så kan det givetvis finnas undantagskvalitéer i den episka fantasyn. Just nu har jag kommit halvvägs in i R. Scott Bakkers trilogi om The Prince of Nothing. Den lockar med allt som välskriven och genomtänkt episk fantasy lockar med. Men den har också det där lilla extra. Nämligen invävd filosofi. Det är inte alltid så mycket, eller ens särskilt djupt (jämfört med det att läsa vissa filosofers originalskrifter, men det är väl inte alltför många som kan jämföra med det). Men det är tillräckligt. Det väcker tankar. Och, framför allt, så är det snyggt placerat i texten, så att det verkligen hör hemma.

Jag gillar The Prince of Nothing. Men, såklart, tycker jag att den kunde ha kortats ner en smula. Den tanken besvärar dock inte längre, eftersom nu är den där inledningen förbi och allt är uppbyggt.

Framtiden?

Från SMBC.

Håll käft och spela fiol istället!

Av allt jag lyssnar på så är Emily Autumn den enda favorit jag oftare än inte avskyr. Hon är en lysande violinist och hennes klassiska skiva Laced är en av de jag lyssnat allra mest på. Här är ett exempel på att hon kan hantera det:

http://www.youtube.com/watch?v=YwaeK6bC5jw

När hon plockar upp elfiolen så börjar experimenten som jag faller så lätt för. På skivan med det passande namnet Unlaced finns åtta sådana här låtar, eller ”är det någon som blir ihjälslagen med en rostig och ostämd fiol!?” som de också kan kallas. Oljud eller inte, bedöm själva. Jag tycker att det är underbart.

http://www.youtube.com/watch?v=Xt2GmkQbWDQ

Men när hon överger fiolen och öppnar käften kan resultaten bli vedervärdiga. Hon kan sjunga alltså, och det finns låtar med sång som jag verkligen gillar, men för det mesta så verkar hon använda tungan som en osthyvel mer än något annat. Problemet är nu att Emily Autumn verkar välja det här som framtida karriär. Allt det där sköna, den klassiska fiolen, elfiolsexperimenten och de alltför sällan hörda ljuden från en cembalo överges. Blä.

http://www.youtube.com/watch?v=V8r9lTR3NAA


(Undra vad hennes årliga kostnad för kläder, smink och hårfärg ligger på?)

Spels (o)balanserade svårighetsgrad

Jag är alltid flera år efter spelmarknaden, dels för jag lirar så väldigt lite nuförtiden (även om det ökat på sistone) och dels för att jag inte vill spendera så mycket pengar på det. Så nu i somras köpte jag ett Playstation 2, när det sjunkit ner till knappt tusenlappen, och spelen kan hittas billigt.

Under ett antal veckor har jag avnjutit Final Fantasy X, ett högst underhållande spel, med, till min förvåning, en rätt solid story. Något sega strider ibland, bara. Men i förrgår blev jag lite sur på det, för första gången. När ett spel inte varit särskilt svårt överhuvudtaget i 34 timmar så retar det mig lite att de sista bossarna ska vara så jobbiga. Nu måste jag lalla omkring och levla upp lite innan jag kan klara av det (och få veta hur allt slutar…).

Om ett spel ska vara svårt så ska det finnas någon balans i det. Antingen så är det skitsvårt från början, eller så blir det stegvis svårare. Det kan inte gå från lätt till frustrerande inom loppet av tio minuter.

Men incidenten påminde mig om gamla klassiker, som jag suttit och nött fler gånger än jag vill veta. Det första Age of Empires, där man redan i vissa förstauppdrag fick sitta och klura på banorna innan man väl lyckades klara dem. Jag minns mycket väl när jag spelade det första gången och skulle klara ”Holy Man”. Puh, det tog tid. Sedan har vi Red Alert, som verkligen tog sin lilla tid att klara av. Hell March sitter verkligen inpräntad i hjärnan, fortfarande, efter alla timmar framför skärmen. Laddade ner den nu och fick genast en nostalgisk kick. Och när man pratar nostalgi och svåra spel så måste Commandos: Behind Enemy Lines att nämnas. Jag klarade nog aldrig av hela det, eftersom jag i ren frustration gav upp tillsist.

Men frågan är väl om spelen kanske kändes svårare eftersom man var nååågra år yngre då? Roligt var det i alla fall, nu som då, även om det är skillnad i exakt vad som är roligt.

Pågående och planerade projekt

Eftersom jag inte pluggar nu i höst så har jag tänkt göra så mycket jag kan av tiden jag får över när jag inte jobbar. Mycket av det har med eget skrivandet att göra, men inte allt. Det började rätt bra när jag, äntligen, fick de Lint-artikeln till Vetsaga klar. Nu har det fortsatt på rätt spår. Jag skrev nyss klart den sedan länge planerade artikeln om The Prestige (i förkortad form, eftersom det sprang iväg rätt bra). När någon snäll själ på Catahya smörjt maskineriet så ska den få se världens ljus (*grumble, grumble*).

Nu har jag en rad olika, i någon grad planerade, alternativ att välja mellan. Jag ”ska” skriva:
* Om R.A. Lafferty och absurditet. Förmodligen ett visdomsord på Catahya.
* Ett novellförsvar (del II, eftersom Julle gjort det innan mig). Artikel, Catahya.
* En (min) tolkning av symboliken i animeserien Haibane Renmei. Artikel, Catahya.
* Om älvor, med utgång i Briggs bok ”The Fairies in Tradition and Literature”. Lite seriösare, för Vetsaga.
* En recension av Stephen Baxters Flood, som ska skickas in till fanzinet Landet Annien.
* En rad recensioner av nya filmer på Catahya. The Dark Knight, kanske. Den nya Futurama-filmen. Wall-E, när jag väl gått och sett den.

Sedan har jag lite andra pågående projekt:
*Jag har gått och blivit ansvarig för Catahyas novelltävling, som ska dra igång nu i dagarna om inget hemskt händer. Det kommer nog äta lite tid, när bidragen ska läsas igenom och bedömas.
* Jag ska leda en McKillip-bokcirkel på Catahya. Ska bli intressant att se hur det kommer att bli.
* Jag ska, förmodligen/troligen/kanske (beroende på språk), sitta i en panel på Kontext. Till det ska jag läsa igenom årets World Fantasy Awardnominerade böcker.

På det har jag (minst) sexton osedda filmer i hyllan. Plus filmerna som trillar ner i brevlådan från LoveFilm. Vilket också påminner mig om att jag ska dra igång Filmkrysset igen. Jag har ett x antal spel till mitt nyköpta Playstation 2 som kräver lite uppmärksamhet. Jag har en väldig massa böcker som kräver bra mycket mer uppmärksamhet. Någon gång mellan varven ska jag hinna träffa sådana där riktiga människor också.

Jag har att göra.

Underbara Mushishi

Jag läste precis ut den femte och nyaste volymen av Mushishi. Det berättarmässiga innehållet har aldrig svikit och gör inte så nu heller. Stilen har utvecklats och blivit bättre. Allt är gott.

Men Mushishi, anime som manga, är ett ypperligt exempel på ett verk som jag gillar för att det egentligen inte berättar så mycket. Det är en stämning som målas upp, och bara glimtar av något större som visas. När man läser de korta berättelserna/”novellerna” så lämnas mycket till den egna fantasin. Det övernaturliga, mushis, tar givetvis en central roll, men de finns där för att berätta om människors öden (i något udda situationer, oftast). I The Sea Palace så är det mest intressanta inte en mushi som kan ge upphov till människors återfödelse, utan att huvudpersonen har återfött sin egen mamma. Där har vi komplikationer man inte ser i vardagen, en mor som har fött sin egen döda mors exakta genetiska kopia.

Sen kan det vara mer subtila saker, som i The Coat That Holds a Mountain. Det är precis vad det låter som, en rock med en bild av ett berg i. Som det ibland kommer rök ifrån. Bilden, alltså. Sen handlar resten om en strävande konstnär som glömmer bort sin familj i jakten på berömmelse.

Värt att nämna är det högst medvetna och något vågade sättet Ginko förhåller sig till allt. Huvudpersonen som alltid är med, men som man knappt får veta något om överhuvudtaget. Han har förvisso en personlighet, men den kan inte kallas välutvecklad. Ginko fungerar som elementet i handlingen som för fram andras berättelser till ytan. Av kanske 20-25 sådana här noveller så har bara två handlat om Ginkos förflutna.

Det är ett rent nöje att läsa. Jag ser extra mycket framemot kommande volymer, för snart rör det sig bortom det som blivit material för animeserien. Snart får jag läsa om mushis jag inte redan känner till!

The Bell at Sealey Head

Nu har jag läst ut McKillips nyaste skapelse. Bortsett från det möjliga klagomålet på variationsbrist i miljöer (en anklagelse jag kan rikta till en rad olika författare, däribland favoriter) så är jag mycket positiv.

En väldigt rofylld bok, som centreras kring en (osynlig) klocka som klämtar varje solnedgång, men som inte handlar så mycket om magi som den handlar om personerna som hör klockan. Blyg romantik och stilla personporträtt. Och som vanligt lyckas McKillip väva in mer på sina luftiga 270 sidor än många andra klarar av oavsett sidantal.

En mysbok som i allra högsta grad bjöd på njutbar läsning.

Kara no Kyoukai – The Garden of Sinners

Det var länge sedan jag såg något nytt på animefronten, och länge sedan jag såg något från Japan över huvud taget. Men många intressen kommer och går i aktivitet, och det här blommade upp igen när jag häromdagen såg första delen (av sju, vill jag minnas) av Kara no Kyoukai. Nu har jag sett de tre, timmesavsnitten, som fansubbats.

Jag är osäker på om det faktiskt är något bra. Intressant är det absolut, och lätt att bara fastna i. Mest av allt på grund av de rent obskyra och vrickade elementen. Japanerna kan hitta på konstiga saker, och i några fall blir det så lysande bra resultat att jag bara gapar, medan det i vissa fall, som det här, framstår som så jävla idiotiskt och ogenomtänkt det kan bli.

Här har vi en person som avskyr tanken på allt vad dödande heter (filmerna är rätt fulla med sådant). Den högsta moraliska ondskan. Han skyddar till och med en man, som vid upprepade tillfällen våldtagit och misshandlat kvinnor, från ett offer ute efter hämnd (som redan mördat en handfull). När sedan kärleksintresset börjar jaga det där hämndlystna offret så får han typ panik, för att han måste stoppa båda innan någon dör (medan våldtäktsmannen sover på hans soffa)… Eh.

Men! Det där kärleksintresset, tillika filmernas intressantaste sida, är en behärskat galen halvmänniska som gillar att mörda. Detta vet vår gode huvudperson mycket väl om. Dels för att han direkt sett henne skära någon stackare i bitar och dels för att hon tidigare försökte göra samma sak med honom. Nog för att kärlek inte är så rationellt aldrig… men en försök-mörda-mig-fetisch? Något långsökt.

Annars har jag inte så mycket att klaga på, men det där räcker. Behagligt långsamt, lagom mystiskt, något annorlunda berättat och snyggt.