Långa böcker och ambivalens

Och med långa böcker menar jag, till största delen, episk fantasy. En subgenre, får vi väl kalla det, som jag har en väldigt kluven åsikt om. Jag har, till att börja med, alltid svårt att se dem som originella på det stora hela, även om de skiljer sig från sina syskon. De påminner, allihop, alltför mycket om varandra, egentligen. När jag är på dåligt humör så känns det bara som att vägarna konspirationerna tar skiljer dem åt, samt namnen på städerna. Sedan plockar jag alltid motvilligt upp dem på grund av deras tyngd. Om jag ska läsa 700 x 3 sidor så ska det banne mig vara värt tiden det tar. För under lika lång tid skulle jag kunna läsa minst 6-7 kortare böcker. Och det finns bara för många intressanta (kortare) böcker för att slösa tid på mediokra (längre) böcker.

Men samtidigt så kan jag, efter några hundra sidor, verkligen fastna i de där episka serierna. Det är en behaglig känsla att hänföras av en bok, oavsett kvalitéer, och bara läsa vidare, timme efter timme. Potentiellt ser jag mycket att vinna på längd, men få av böckerna jag har läst har nått upp till det. Det jag har läst har främst vunnit en sak: övertygande, eller åtminstone fängslade, personporträtt. När man går sida vid sida med samma person i mer än 1000 sidor så utvecklas någon slags känsla för stackaren. Det här lockade väldigt mycket när jag var yngre. Nu har det inte lika stark dragningskraft, av olika anledningar. Men det kan fortfarande vara trevligt.

Däremot så kan det givetvis finnas undantagskvalitéer i den episka fantasyn. Just nu har jag kommit halvvägs in i R. Scott Bakkers trilogi om The Prince of Nothing. Den lockar med allt som välskriven och genomtänkt episk fantasy lockar med. Men den har också det där lilla extra. Nämligen invävd filosofi. Det är inte alltid så mycket, eller ens särskilt djupt (jämfört med det att läsa vissa filosofers originalskrifter, men det är väl inte alltför många som kan jämföra med det). Men det är tillräckligt. Det väcker tankar. Och, framför allt, så är det snyggt placerat i texten, så att det verkligen hör hemma.

Jag gillar The Prince of Nothing. Men, såklart, tycker jag att den kunde ha kortats ner en smula. Den tanken besvärar dock inte längre, eftersom nu är den där inledningen förbi och allt är uppbyggt.