Spels (o)balanserade svårighetsgrad

Jag är alltid flera år efter spelmarknaden, dels för jag lirar så väldigt lite nuförtiden (även om det ökat på sistone) och dels för att jag inte vill spendera så mycket pengar på det. Så nu i somras köpte jag ett Playstation 2, när det sjunkit ner till knappt tusenlappen, och spelen kan hittas billigt.

Under ett antal veckor har jag avnjutit Final Fantasy X, ett högst underhållande spel, med, till min förvåning, en rätt solid story. Något sega strider ibland, bara. Men i förrgår blev jag lite sur på det, för första gången. När ett spel inte varit särskilt svårt överhuvudtaget i 34 timmar så retar det mig lite att de sista bossarna ska vara så jobbiga. Nu måste jag lalla omkring och levla upp lite innan jag kan klara av det (och få veta hur allt slutar…).

Om ett spel ska vara svårt så ska det finnas någon balans i det. Antingen så är det skitsvårt från början, eller så blir det stegvis svårare. Det kan inte gå från lätt till frustrerande inom loppet av tio minuter.

Men incidenten påminde mig om gamla klassiker, som jag suttit och nött fler gånger än jag vill veta. Det första Age of Empires, där man redan i vissa förstauppdrag fick sitta och klura på banorna innan man väl lyckades klara dem. Jag minns mycket väl när jag spelade det första gången och skulle klara ”Holy Man”. Puh, det tog tid. Sedan har vi Red Alert, som verkligen tog sin lilla tid att klara av. Hell March sitter verkligen inpräntad i hjärnan, fortfarande, efter alla timmar framför skärmen. Laddade ner den nu och fick genast en nostalgisk kick. Och när man pratar nostalgi och svåra spel så måste Commandos: Behind Enemy Lines att nämnas. Jag klarade nog aldrig av hela det, eftersom jag i ren frustration gav upp tillsist.

Men frågan är väl om spelen kanske kändes svårare eftersom man var nååågra år yngre då? Roligt var det i alla fall, nu som då, även om det är skillnad i exakt vad som är roligt.