tisdag 2 september 2008

Underbara Mushishi


Jag läste precis ut den femte och nyaste volymen av Mushishi. Det berättarmässiga innehållet har aldrig svikit och gör inte så nu heller. Stilen har utvecklats och blivit bättre. Allt är gott.

Men Mushishi, anime som manga, är ett ypperligt exempel på ett verk som jag gillar för att det egentligen inte berättar så mycket. Det är en stämning som målas upp, och bara glimtar av något större som visas. När man läser de korta berättelserna/”novellerna” så lämnas mycket till den egna fantasin. Det övernaturliga, mushis, tar givetvis en central roll, men de finns där för att berätta om människors öden (i något udda situationer, oftast). I The Sea Palace så är det mest intressanta inte en mushi som kan ge upphov till människors återfödelse, utan att huvudpersonen har återfött sin egen mamma. Där har vi komplikationer man inte ser i vardagen, en mor som har fött sin egen döda mors exakta genetiska kopia.

Sen kan det vara mer subtila saker, som i The Coat That Holds a Mountain. Det är precis vad det låter som, en rock med en bild av ett berg i. Som det ibland kommer rök ifrån. Bilden, alltså. Sen handlar resten om en strävande konstnär som glömmer bort sin familj i jakten på berömmelse.

Värt att nämna är det högst medvetna och något vågade sättet Ginko förhåller sig till allt. Huvudpersonen som alltid är med, men som man knappt får veta något om överhuvudtaget. Han har förvisso en personlighet, men den kan inte kallas välutvecklad. Ginko fungerar som elementet i handlingen som för fram andras berättelser till ytan. Av kanske 20-25 sådana här noveller så har bara två handlat om Ginkos förflutna.

Det är ett rent nöje att läsa. Jag ser extra mycket framemot kommande volymer, för snart rör det sig bortom det som blivit material för animeserien. Snart får jag läsa om mushis jag inte redan känner till!

2 kommentarer:

\m/ sa...

Vill också läsa om nya mushis! X3
Förhoppningsvis dimper mangavolym 5 ner i brevlådan imorgon. Då blir det läsa av. ;)

Nahal sa...

Jag älskar att läsa Mushishi! Den är så vacker och stämningsfull, samtidigt som den faktiskt lämnar en känsla av obehag efter sig ibland.

Jag tycker underligt nog om att långsamt introduceras in i Ginkos personlighet, fastän jag egentligen är väldigt nyfiken av mig. Det gör på något sätt upplevelsen ännu mer glädjande, när jag upptäcker att en av novellerna handlar om just Ginko, som annars snarare är tråden som håller ihop de andra, eller ibland även händelsernas katalysator.