The Bell at Sealey Head

Nu har jag läst ut McKillips nyaste skapelse. Bortsett från det möjliga klagomålet på variationsbrist i miljöer (en anklagelse jag kan rikta till en rad olika författare, däribland favoriter) så är jag mycket positiv.

En väldigt rofylld bok, som centreras kring en (osynlig) klocka som klämtar varje solnedgång, men som inte handlar så mycket om magi som den handlar om personerna som hör klockan. Blyg romantik och stilla personporträtt. Och som vanligt lyckas McKillip väva in mer på sina luftiga 270 sidor än många andra klarar av oavsett sidantal.

En mysbok som i allra högsta grad bjöd på njutbar läsning.