onsdag 3 december 2008

Solanin


Från början var det tänkt att jag med den här bloggen mest skulle skriva om saker jag inte kan skriva om på andra ställen. Det vill säga, ingen fantastik. Det blev inte riktigt så (inget blev väl som tänkt kanske, men det är en annan sak).

Men här kommer något som rakt igenom är en vardagsberättelse. Solanin, av Inio Asano. En 432 sidor lång manga.

Allt bra är värt att uppmärksamma. Men det känns alltid lite extra när jag försöker lyfta fram något som förmodligen ingen av dem som läser det jag skriver har hört talas om, vare sig det leder till en uppenbarelse för läsaren eller ej. Hur obskyr Solanin verkligen är jag ingen aning om, egentligen. Men den är tillräckligt uppmärksammad för att ha en engelsk översättning. Men steget från japanska till engelska till att en svensk köper eller läser manga som ligger långt utanför bästsäljarfältet är bra långt. Det finns nog bara två, max tre, mangaverk jag faktiskt skulle rekommendera till någon som inte har någon erfarenhet av mediet. Solanin är en av dem.

Men den fungerar nog bäst på folk i min egen ålder (skulle jag tro. Kan ju fungera för dem som upplevt ungefär samma sak också). Solanins persongalleri består av människor som är mellan 20 och 25 år gamla. Människor som har drömmar, men som inte riktigt vet hur eller om de kan förverkligas. Människor som har tråkiga jobb, som önskar lite mer av vardagen. Människor som samtidigt kan ha roligt och uppskatta tillvaron. Människor som är människor.

Och det är ungefär allt. Inom manga och anime finns en genre som kallas ”slice of life”, och det är just vad Solanin är. En liten bit av livet, utan varken början eller slut. Bara ett nedslag i en viss period. Det här är ingen tung litteratur direkt. Enkel läsning, om personer som jag förmodligen inte alls skulle tycka var intressanta om jag mötte dem i verkligheten. Men här fungerar det, berättat på det här sättet.

Jag uppskattar alltid verk som påverkar mig starkt känslomässigt. Det är ett bra tecken på att jag som läsare verkligen har blivit engagerad i berättelsen. Solanin rörde mig nästan till tårar vid tre tillfällen. Bilder och dialog kan göra mycket. Men samtidigt som den var sorglig så är den positiv också. Det är ett sådant där verk som liksom inspirerar. Och det är värt mycket, om någon frågar mig.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Låter intressant. Mysig på något sätt, men jag är alltid lite svårflörtad av slice of life så jag känner mig inte helt övertygad ännu.
På plussidan gillar jag omslaget jättemycket dock. Kommer överväga ett införskaffande. ;)

Anonym sa...

"Från början var det tänkt att jag med den här bloggen mest skulle skriva om saker jag inte kan skriva om på andra ställen. Det vill säga, ingen fantastik. Det blev inte riktigt så"

Hehe. Som med Arianrhod, då. ;)

daniel a. sa...

\m/ - Jag är svårflörtad av manga och slice of life... köp. ;)

Maria - Har din blogg smittat min, säger du? Vad i...!?

Autumn sa...

Jag kan ärligt säga att jag inte bara hört om Solanin utan funderat på att läsa den, då den var positivt recenserad på J-Fi för ett tag sedan =)

daniel a. sa...

Nahal - roligt att den finns recenserad där! J-Fi har lite mer läsare än den här hålan. Hoppas Solanin når ut till så många läsare den är värd. :)

Och jag hoppas att du är en av dem. Hojta till när du har läst ut den. ;)