Genshiken, igen!

För ett tag sedan skrev jag om min återupptäckt av animeserien Genshiken. Nu har jag inhandlat källmaterialet, det vill säga den nio volymer långa mangan animen baseras på. Och allting lästes under helgen. Jag ångrar inte att jag investerade 900 kr i den här läsning, med sänkt matbudget för resten av månaden som resultat.

Jag måste erkänna en av ”fanboy”-anledningarna bakom det här köpet. För det här med anime baserad på manga är inte samma sak som Hollywoods filmer baserade på böcker. Så länge det finns material i mangan så följer, allt som oftast, animen troget i fotspåren. Vissa animeserier kan man till och med följa ruta för ruta i mangan. Skillnader finns, såklart, men de kan vara rätt små. Så varför lägga ut 900 kr på samma sak, i annan form? För att animeserien taskigt nog inte är klar, utan lämnar de två sista mangavolymerna. Därmed lämnas också ett av genres sötaste pars öde till fantasin. Så kunde jag inte ha det, så jag köpte mangan till stor del får att få reda på hur de här två stackars människorna skulle hitta varandra. Aw. Suck.

Men min ”jag blir involverade i fiktiva personers liv och lycka”-ådra blev tillfredställd. Det var ett tag sedan något sådant här hände, så det kändes roligt. The power of fiction, eh? Intressant fenomen, hur något kan rycka tag i en sådär. En scen i näst sista volymen lyckas nästan skrämmande bra förmedla lycka i ett enda ansiktsuttryck. Det tycker jag är fascinerande.

Det här har ju såklart en hel del med Genshikens charm att göra. Den lyckas så väl med att måla upp de här fiktiva personerna som riktiga människor framför mina ögon. Slutligen så är det ett riktigt snyggt porträtt av nördars liv. I det här fallet anime-, manga- och (porr)TV-spelsnördar, men en läsning mellan raderna gör det mer allmängiltigt än så. Känner jag, i alla fall. Självklart så följer den här karaktärsutvecklingen traditioner för vanligt berättande, men det hålls hela tiden på en realistisk nivå. Genshiken är inte direkt något annorlunda verk, den är bara extremt bra på att vara vanlig.

Men halva poängen med serien är humorn. Det är en salig bladning av de klassiskt överdrivna ansiktsuttrycken, slap-stick och sexskämt, och mer subtila komiska situationer. Saker att skratta och flina åt är det ingen brist på. Liksom handlingen så är humorn helt karaktärsdriven, med skämt som går fram och tillbaka mellan de här personerna. En intressant sak i det här är att de ibland kan ta illa upp. Vanligtvis så ligger skämten i serier ”över” karaktärerna, upplever jag. Om någon säger något taskigt (men roligt) så reagerar ingen på det. Här rör det dock upp känslor vid flera tillfällen, när skämt går för långt.

Det är svårt att hitta köpvärd manga. Mycket är extremt inte-lockande. Jag har köpt fem kompletta serier och jag har varit intresserad av manga i nästan lika många år. Det är en liten mängd för någon som de senaste åren har lagt mer pengar på böcker än han vill veta. Men Genshiken får stå stolt som den femte kompletta serien.

Mushishi, underbara Mushishi

Jag läste precis ut den senaste översatta volymen av Mushishi (d.v.s. nummer sex i ordningen). Varje gång en ny volym släpps så blir jag sådär barnsligt glad och kan knappt bärga mig. Posten känns alltid som långsammast när en ny Mushishi ligger i paketet. Den här gången var spänningen extra stor, eftersom nu, efter vad? 2 år, skulle jag få ta del av nya berättelser. För det är i och med volym sex som mangan går om animen, som kom 2006.

Det var lycka att läsa den här lilla samlingen. En sak som alltid fascinerar mig med fantasy är potentialen som finns i det faktum att skaparen kan skapa en helt ny värld, eller en ny aspekt till en redan existerande värld. Sorgligt nog så är det är sällan så spännande i praktiken. När jag läser det ena så påminner det ofta om det andra, liksom. Men världen i Mushishi sticker på något sätt ut.

För den som inte känner till den här världen: låt mig presentera den lite kort. Jag tar hjälp av huvudpersonen Ginkos jämförelse i första volymen. Om djuren och växterna representerar fingrarna på handen, där människan är toppen på långfingret, längst ifrån hjärtat. Sedan följer man blodet mot armen, där svampbiologin och mikroorganismerna finns, där det börjar bli svårare att skilja mellan växt och djur. Men om man går vidare, över armbågen, förbi axeln och stannar vid hjärtat så hittar man livet självt. Och här finns ”mushis”, den livsform som är så unik för världen i Mushishi. Det är helt enkelt en helt ny livsform som introduceras, och runt dessa mystiska varelser/ting berättar Yuki Urushibara om människor och deras kontakt med dem. Den här vinkeln gillar jag verkligen i min fantasy, vardagliga öden som berättas med det övernaturliga i bakgrunden (tja, definitionen av ”bakgrunden” kan ju diskuteras här). I grunden handlar det nästan alltid mer om människorna än om mushis.

Och det är just genom det här berättarsättet som mystiken fortfarande finns kvar, efter sex volymer. Eller snarare, den blir nästan större och större för varje gång. Huvudpersonen är en Mushishi, ett yrke i denna värld som går ut på att hjälpa människor som drabbats av mushis, samtidigt som de studerar sina fynd. Någon kombination mellan en läkare och en ständigt studerande akademiker. Vid väldigt få tillfällen avslöjas något konkret om Mushishi-livet, deras organisation och tradition. Den här volymen avslutades med just en sådan här ovanlig glimt och jag har nog aldrig riktigt sett framemot nästa volym i en serie lika mycket som nu.

Solanin

Från början var det tänkt att jag med den här bloggen mest skulle skriva om saker jag inte kan skriva om på andra ställen. Det vill säga, ingen fantastik. Det blev inte riktigt så (inget blev väl som tänkt kanske, men det är en annan sak).

Men här kommer något som rakt igenom är en vardagsberättelse. Solanin, av Inio Asano. En 432 sidor lång manga.

Allt bra är värt att uppmärksamma. Men det känns alltid lite extra när jag försöker lyfta fram något som förmodligen ingen av dem som läser det jag skriver har hört talas om, vare sig det leder till en uppenbarelse för läsaren eller ej. Hur obskyr Solanin verkligen är jag ingen aning om, egentligen. Men den är tillräckligt uppmärksammad för att ha en engelsk översättning. Men steget från japanska till engelska till att en svensk köper eller läser manga som ligger långt utanför bästsäljarfältet är bra långt. Det finns nog bara två, max tre, mangaverk jag faktiskt skulle rekommendera till någon som inte har någon erfarenhet av mediet. Solanin är en av dem.

Men den fungerar nog bäst på folk i min egen ålder (skulle jag tro. Kan ju fungera för dem som upplevt ungefär samma sak också). Solanins persongalleri består av människor som är mellan 20 och 25 år gamla. Människor som har drömmar, men som inte riktigt vet hur eller om de kan förverkligas. Människor som har tråkiga jobb, som önskar lite mer av vardagen. Människor som samtidigt kan ha roligt och uppskatta tillvaron. Människor som är människor.

Och det är ungefär allt. Inom manga och anime finns en genre som kallas ”slice of life”, och det är just vad Solanin är. En liten bit av livet, utan varken början eller slut. Bara ett nedslag i en viss period. Det här är ingen tung litteratur direkt. Enkel läsning, om personer som jag förmodligen inte alls skulle tycka var intressanta om jag mötte dem i verkligheten. Men här fungerar det, berättat på det här sättet.

Jag uppskattar alltid verk som påverkar mig starkt känslomässigt. Det är ett bra tecken på att jag som läsare verkligen har blivit engagerad i berättelsen. Solanin rörde mig nästan till tårar vid tre tillfällen. Bilder och dialog kan göra mycket. Men samtidigt som den var sorglig så är den positiv också. Det är ett sådant där verk som liksom inspirerar. Och det är värt mycket, om någon frågar mig.

Underbara Mushishi

Jag läste precis ut den femte och nyaste volymen av Mushishi. Det berättarmässiga innehållet har aldrig svikit och gör inte så nu heller. Stilen har utvecklats och blivit bättre. Allt är gott.

Men Mushishi, anime som manga, är ett ypperligt exempel på ett verk som jag gillar för att det egentligen inte berättar så mycket. Det är en stämning som målas upp, och bara glimtar av något större som visas. När man läser de korta berättelserna/”novellerna” så lämnas mycket till den egna fantasin. Det övernaturliga, mushis, tar givetvis en central roll, men de finns där för att berätta om människors öden (i något udda situationer, oftast). I The Sea Palace så är det mest intressanta inte en mushi som kan ge upphov till människors återfödelse, utan att huvudpersonen har återfött sin egen mamma. Där har vi komplikationer man inte ser i vardagen, en mor som har fött sin egen döda mors exakta genetiska kopia.

Sen kan det vara mer subtila saker, som i The Coat That Holds a Mountain. Det är precis vad det låter som, en rock med en bild av ett berg i. Som det ibland kommer rök ifrån. Bilden, alltså. Sen handlar resten om en strävande konstnär som glömmer bort sin familj i jakten på berömmelse.

Värt att nämna är det högst medvetna och något vågade sättet Ginko förhåller sig till allt. Huvudpersonen som alltid är med, men som man knappt får veta något om överhuvudtaget. Han har förvisso en personlighet, men den kan inte kallas välutvecklad. Ginko fungerar som elementet i handlingen som för fram andras berättelser till ytan. Av kanske 20-25 sådana här noveller så har bara två handlat om Ginkos förflutna.

Det är ett rent nöje att läsa. Jag ser extra mycket framemot kommande volymer, för snart rör det sig bortom det som blivit material för animeserien. Snart får jag läsa om mushis jag inte redan känner till!