.jpg)
… så jag högg bloggen i mitten och flyttade mat och smakdelen hit: Någonstans att äta
Min tanke för 2009 är att minska bokinköpen (utan att minska läsandet) och öka matutgifterna. Och eftersom jag ändå försöker samla på mig alla recept i lätthanterligt format på datorn så kan jag lika gärna dela med mig.
Välkomna!
Visar inlägg med etikett Övrigt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Övrigt. Visa alla inlägg
tisdag 20 januari 2009
tisdag 11 november 2008
Pengar. Fy fan.
Jag har alltid hävdat att jag inte ska ha för mycket pengar i min plånbok (=på mitt konto). För jag har inte de där spärrarna som många andra verkar ha. En bok på 32 sidor för 850kr? Varför inte? Jag har ju råd! Så fungerar jag ungefär. Vill jag ha något så spelar det liksom ingen roll vad det kostar. Jag är t.ex. nyfiken på att smaka svartvinbärssprit. Den kostar 589 kronor. För en halvliter! Jag vet att det är ett fullkomligt idiotiskt köp som jag inte borde göra. Men jag är nyfiken nu och snart kommer jag säkert att gå in och beställa den där jävla flaskan.
Det är inte så att jag inte kan hushålla med mina pengar. Inte egentligen. Jag kan bara inte spara pengar om jag inte vet vad det är jag sparar till. När jag levde på CSN-bidrag i två år så tyckte jag att det var en ganska perfekt summa pengar att ha i månaden. En tusenlapp eller två extra hade nog inte skadat, men det jag fick räckte gott och väl till hyra, god mat och många av mina nöjen. Medan andra pluggar sönder sig själva för att tillslut få ett så högavlönat jobb som möjligt så nöjer jag mig med en låg lön, så länge det jag gör är roligt. Om jag skulle få ut mer än 20 000 i månaden skulle jag inte veta vad jag skulle göra med pengarna. Och då skulle jag köpa en väldig massa onödig skit, både till mig själv och andra.
Just nu är jag i en situation där jag tjänar mer pengar än jag kan göra av med. Det är en lustig känsla, måste jag säga. Jag är inte så oförskämd att jag klagar. Tvärtom, jag är tacksam för att ha ett extrajobb som kan ge mig lika mycket på en vecka som CSN kunde ge mig på en månad. Men det har (inte för första gången) fått mig att tänka på den här delen av världen och vår besatthet av pengarpengarpengar. Vad som stör mig är inte att folk har mycket pengar, eller ens att de slösar bort dem (jag gör det själv, så). Vad som stör mig är att folk vill ha mer hela tiden, och att de aldrig är tacksamma för vad de har. Jag har klagat på det här förut, på andra ställen. Men nu har jag kommit igång och vill klaga igen.
Ändå sedan barnsben har jag hört från föräldrar till lärare till okända personer: ”Släng inte maten. Tänk på barnen i Afrika!” Eller någon liknande variant. Jag undrar hur många av dessa personer som verkligen tänker på barnen i Afrika. Det är ju bara en sådan där grej man säger för sitt egna mäktiga samvetes skull. Ungefär som att köpa de där rosa banden och tro att man har löst ett världsproblem. Blah! Sen när man har gjort den här goda gärningen eller tänkte den här goda tanken och varit så duktig kan man sitta framför sin dator, surfa på Internet och bli sur FÖR ATT EN PIXEL ÄR TRASIG PÅ MIN SKÄRM!!!
Buhu!
Jag har faktiskt tagit åt mig av det här ”tänk på alla stackars människor”-snacket. Vad gör jag åt det? Inte skickar jag alla mina tillgångar till röda korset. Jag tror inte riktigt på att privatpersoners donationer kan lösa världsproblem (jag vet inte ens om jag tror på att världsproblem faktiskt kan lösas. Så optimistisk är jag. Men det är en annan sak). Jag tar ner det (eller upp det) till en nivå av inställning till livet. Det här är ju inte alls särskilt praktiskt och det löser verkligen inga problem. Det skulle däremot lösa problem om fler lärde sig att ta en lite mer ödmjuk inställning till vardagen. Jag skyller såklart på att jag är intresserad av filosofi och därför söker en sådan här utomjordig ”lösning”.
Ibland går jag ut och går enbart för att tänka på det här (det ger lite mer distans när man inte sitter framför sin dator, med en stereo till vänster och ett bibliotek till höger). Nu kan jag med lätthet bli kallad sadistisk och grym, för när jag kommer hem från en sådan här promenad är jag alltid glad, egentligen för att det finns så sjukt många människor i världen som har det sämre än mig. Men missförstå mig inte. Min poäng är att jag sätter min vardag i ett större perspektiv, och då känns problemen jag har rätt jävla banala. Det här resulterar i att jag blir tacksam för det jag har. Och nu pratar jag absolut inte bara om materialistiska tillgångar. Men det handlar såklart mycket om pengar också, och vad man kan få för dem.
Jag är tacksam för det jag har. Inte otacksam för det jag inte har.
Och på till en viss grad rättfärdigar jag min lyx med det. Jag kan inte göra så mycket åt att jag föddes i Sverige, att jag har fått den upp uppväxt jag fått, att jag är där jag är nu. Jag kan däremot sluta gnälla på en massa skittriviala saker och vara tacksam för att jag lever här, på denna plats i denna tid. Livet blir så mycket ljusare då. Och det är det allt handlar om. Att leva ett bra och lyckligt liv (definitioner i oändlighet på det sedan). Krävs inte så mycket för att komma till den slutsatsen. Så, varför ska jag vara glad och lycklig när så många har det så fruktansvärt, otroligt illa? Jag kan ju såklart bara utgå från mig själv (och vill tro att jag har gjort det under resten av det här inlägget-som-börjar-bli-för-långt). Jag vill att alla (med några undantag, kanske) ska ha det bra. End of story. Och ska jag då gräva ner mig i andras sorger hela tiden så kommer jag verkligen inte ha det så bra. Det kan vara en fin sak att tycka synd om andra, men det finns gränser. Ingen (med några få undantag, kanske) kan tycka synd om alla som har det sämre än sig själv. Det fungerar inte. Så jag är glad för mig själv och tacksam för att jag har det så bra som jag har det. Jag är trots allt min egen människa, och det fungerar rätt bra.
Och det här kan mycket väl vara bland det spretigaste jag har skrivit. Och det är garanterat den längsta bisatsen jag snubblade in på, för vad jag egentligen tänkte skriva här var: Jag är en hemsk människa, för igår köpte jag ett Playstation 3. Om du kom såhär långt så vet du det nu. Förhoppningsvis fick du med dig något annat på vägen.
(Jag är tacksam för att jag har en blogg jag kan posta skit på.)
Det är inte så att jag inte kan hushålla med mina pengar. Inte egentligen. Jag kan bara inte spara pengar om jag inte vet vad det är jag sparar till. När jag levde på CSN-bidrag i två år så tyckte jag att det var en ganska perfekt summa pengar att ha i månaden. En tusenlapp eller två extra hade nog inte skadat, men det jag fick räckte gott och väl till hyra, god mat och många av mina nöjen. Medan andra pluggar sönder sig själva för att tillslut få ett så högavlönat jobb som möjligt så nöjer jag mig med en låg lön, så länge det jag gör är roligt. Om jag skulle få ut mer än 20 000 i månaden skulle jag inte veta vad jag skulle göra med pengarna. Och då skulle jag köpa en väldig massa onödig skit, både till mig själv och andra.
Just nu är jag i en situation där jag tjänar mer pengar än jag kan göra av med. Det är en lustig känsla, måste jag säga. Jag är inte så oförskämd att jag klagar. Tvärtom, jag är tacksam för att ha ett extrajobb som kan ge mig lika mycket på en vecka som CSN kunde ge mig på en månad. Men det har (inte för första gången) fått mig att tänka på den här delen av världen och vår besatthet av pengarpengarpengar. Vad som stör mig är inte att folk har mycket pengar, eller ens att de slösar bort dem (jag gör det själv, så). Vad som stör mig är att folk vill ha mer hela tiden, och att de aldrig är tacksamma för vad de har. Jag har klagat på det här förut, på andra ställen. Men nu har jag kommit igång och vill klaga igen.
Ändå sedan barnsben har jag hört från föräldrar till lärare till okända personer: ”Släng inte maten. Tänk på barnen i Afrika!” Eller någon liknande variant. Jag undrar hur många av dessa personer som verkligen tänker på barnen i Afrika. Det är ju bara en sådan där grej man säger för sitt egna mäktiga samvetes skull. Ungefär som att köpa de där rosa banden och tro att man har löst ett världsproblem. Blah! Sen när man har gjort den här goda gärningen eller tänkte den här goda tanken och varit så duktig kan man sitta framför sin dator, surfa på Internet och bli sur FÖR ATT EN PIXEL ÄR TRASIG PÅ MIN SKÄRM!!!
Buhu!
Jag har faktiskt tagit åt mig av det här ”tänk på alla stackars människor”-snacket. Vad gör jag åt det? Inte skickar jag alla mina tillgångar till röda korset. Jag tror inte riktigt på att privatpersoners donationer kan lösa världsproblem (jag vet inte ens om jag tror på att världsproblem faktiskt kan lösas. Så optimistisk är jag. Men det är en annan sak). Jag tar ner det (eller upp det) till en nivå av inställning till livet. Det här är ju inte alls särskilt praktiskt och det löser verkligen inga problem. Det skulle däremot lösa problem om fler lärde sig att ta en lite mer ödmjuk inställning till vardagen. Jag skyller såklart på att jag är intresserad av filosofi och därför söker en sådan här utomjordig ”lösning”.
Ibland går jag ut och går enbart för att tänka på det här (det ger lite mer distans när man inte sitter framför sin dator, med en stereo till vänster och ett bibliotek till höger). Nu kan jag med lätthet bli kallad sadistisk och grym, för när jag kommer hem från en sådan här promenad är jag alltid glad, egentligen för att det finns så sjukt många människor i världen som har det sämre än mig. Men missförstå mig inte. Min poäng är att jag sätter min vardag i ett större perspektiv, och då känns problemen jag har rätt jävla banala. Det här resulterar i att jag blir tacksam för det jag har. Och nu pratar jag absolut inte bara om materialistiska tillgångar. Men det handlar såklart mycket om pengar också, och vad man kan få för dem.
Jag är tacksam för det jag har. Inte otacksam för det jag inte har.
Och på till en viss grad rättfärdigar jag min lyx med det. Jag kan inte göra så mycket åt att jag föddes i Sverige, att jag har fått den upp uppväxt jag fått, att jag är där jag är nu. Jag kan däremot sluta gnälla på en massa skittriviala saker och vara tacksam för att jag lever här, på denna plats i denna tid. Livet blir så mycket ljusare då. Och det är det allt handlar om. Att leva ett bra och lyckligt liv (definitioner i oändlighet på det sedan). Krävs inte så mycket för att komma till den slutsatsen. Så, varför ska jag vara glad och lycklig när så många har det så fruktansvärt, otroligt illa? Jag kan ju såklart bara utgå från mig själv (och vill tro att jag har gjort det under resten av det här inlägget-som-börjar-bli-för-långt). Jag vill att alla (med några undantag, kanske) ska ha det bra. End of story. Och ska jag då gräva ner mig i andras sorger hela tiden så kommer jag verkligen inte ha det så bra. Det kan vara en fin sak att tycka synd om andra, men det finns gränser. Ingen (med några få undantag, kanske) kan tycka synd om alla som har det sämre än sig själv. Det fungerar inte. Så jag är glad för mig själv och tacksam för att jag har det så bra som jag har det. Jag är trots allt min egen människa, och det fungerar rätt bra.
Och det här kan mycket väl vara bland det spretigaste jag har skrivit. Och det är garanterat den längsta bisatsen jag snubblade in på, för vad jag egentligen tänkte skriva här var: Jag är en hemsk människa, för igår köpte jag ett Playstation 3. Om du kom såhär långt så vet du det nu. Förhoppningsvis fick du med dig något annat på vägen.
(Jag är tacksam för att jag har en blogg jag kan posta skit på.)
söndag 5 oktober 2008
Min nya hjälte!
”16 augusti 1960 steg Joseph Kittinger upp till 31330 meter med Excelsior III innan han hoppade. Detta hopp är än idag världens högsta fallskärmshopp och dessutom satte han rekord i fritt fall både vad det gäller längd och tid. Kittinger föll fritt i 4 minuter och 36 sekunder och med en högsta hastighet av 989 km/t innan han öppnade fallskärmen på 5500 meters höjd.” -WikipediaDet är nog en siffra man inte har någon relation till. Ett jetplan kan flyga 15km upp. Ozonlagret ligger ungefär 25km upp. Den här mannen tar sig 31km uppåt i en jäkla ballong. Och hoppar. Själv tycker jag om att hoppa från ett 10 meter högt hopptorn och landa i lagom ljummet vatten. Den falltiden känns relativt lång, faktiskt. Tiden i luften är underbar. Det är en riktigt skön känsla, att bara vara i ingenting. Just därför skulle jag väldigt gärna vilja hoppa både bungee jump och fallskärm. Jag ska göra det också, när jag har tillfälle och pengar. Men att hoppa från rymden ser jag nog som en ouppnåbar dröm.
Det får räcka med det här lilla videoklippet. Jag blir lite avundsjuk när han sprattlar med benen i början och sen snurrar runt. Rymd. Jord. Rymd. Jord. Rymd. Jord.
http://www.youtube.com/watch?v=thyTzCU9c2U
(Strunta i slutet, med vattnet. Det är klippt med en musikvideo. Kittinger landade i öknen.)
söndag 14 september 2008
There and back again
Jag upptäckte snabbt att Helsingör var en rätt bra plats, för någon som jagar nya smaker. Varannan butik sålde vin och sprit i mängder. Hylla upp och hylla ner. Resultat: nu har jag så att det räcker ett tag.
Priset ska förövrigt inte diskuteras.
söndag 31 augusti 2008
Tummar ur rövar
Nu har jag fått ur min, i alla fall. Igår kväll och idag på förmiddagen ägnade jag min tid åt att skriva en presentation av Newford, Charles de Lints fiktiva stad. Ska låta den vila tills ikväll, för att sedan skicka in den till den allsmäktiga redaktören för Vetsaga. Förhoppningsvis dyker artikeln (essän?) upp där snart. http://vetsaga.se/ för den som inte visste. Dra dit och läs.
Nästa projekt, för nästa helg, är en artikel om filmen The Prestige. Poänger och ledtrådar. Den kommer att få se ljuset på Catahya.
Nästa projekt, för nästa helg, är en artikel om filmen The Prestige. Poänger och ledtrådar. Den kommer att få se ljuset på Catahya.
lördag 30 augusti 2008
Nu, så
Jag är selektivt långsam och lat. Det här projektet fick några år på sig, från tanke till start. Inte för att det är en komplicerad process att starta en blogg, men för att jag aldrig riktigt vetat vad som skulle stå här. Nu vet jag. Tror jag.
Jag kommer fortfarande skriva en massa fantastiksaker för Catahya. Jag ska fortfarande få tummen ur röven och skriva lite seriösa saker till Vetsaga. Här kommer jag möjligtvis länka till texterna som publiceras annorstädes.
Diverse om fantastik kommer i allra högsta grad skrivas här också, lite friare, lite lösare och med fler svordomar. Mest om litteratur, misstänker jag. Men jag misstänker ofta fel.
Men sen har jag en rad andra intressen som, faktiskt, inte har med fantastik att göra. Filosofi skulle kunna vara ett sådant (fast det är väl fantastik för de flesta). Matlagning, bakning. Likörtillverkning. Min jakt på smaker, som främst visar sig i choklad och diverse alkoholhaltiga drycker. På senare tid har jag tagit upp ett tills i år vilande intresse: spel, av alla former och slag. Sen finns det såklart filmer och böcker att skriva om. Anime och manga. Mitt intresse för konst. Musik. Några vardagsbetraktelser smyger säkert också in.
Det finns underlag för att göra det här stället aktivt. Men jag ställer låga krav på mig själv.
Jag kommer fortfarande skriva en massa fantastiksaker för Catahya. Jag ska fortfarande få tummen ur röven och skriva lite seriösa saker till Vetsaga. Här kommer jag möjligtvis länka till texterna som publiceras annorstädes.
Diverse om fantastik kommer i allra högsta grad skrivas här också, lite friare, lite lösare och med fler svordomar. Mest om litteratur, misstänker jag. Men jag misstänker ofta fel.
Men sen har jag en rad andra intressen som, faktiskt, inte har med fantastik att göra. Filosofi skulle kunna vara ett sådant (fast det är väl fantastik för de flesta). Matlagning, bakning. Likörtillverkning. Min jakt på smaker, som främst visar sig i choklad och diverse alkoholhaltiga drycker. På senare tid har jag tagit upp ett tills i år vilande intresse: spel, av alla former och slag. Sen finns det såklart filmer och böcker att skriva om. Anime och manga. Mitt intresse för konst. Musik. Några vardagsbetraktelser smyger säkert också in.
Det finns underlag för att göra det här stället aktivt. Men jag ställer låga krav på mig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)