.jpg)
I veckan såg jag Jason Statham 2: The Life of Jason Statham, med Jason Statham som Jason Statham. Också kallad Crank. Jag visste ju såklart precis vad jag skulle förvänta mig, så det var inte med några lustiga illusioner jag satte mig framför filmen. Jag tycker om att se halvpissiga actionfilmer ibland. Men den här gången blev jag lurad av musiken. För i inledningen så hör jag Refused – New Noise. Och det var riktigt passande med den snyggt klippta scenen. Inte trodde jag att ett svenskt hardcoreband skulle dyka upp i en halvstor Hollywoodfilm inte. Allra minst ett jag brukade lyssna på för jämnan. Synd att resten av filmen inte kom i närheten av den här scenen. Suck.
Ikväll såg jag multispråkfilmen 2046 och det första som slog mig var hur fullständigt underbart soundtracket var. Jag satt till och med och lyssnade på musiken vid menyerna ett litet tag. Och det blev bara bättre i filmen. Synd att det som hände i filmen aldrig riktigt orkade engagera mig. Jag kanske inte var på utländsk-annorlunda-filmhumör. Men slutet var bra, och jag ångrar inte att jag såg filmen (det ska kräva mycket för att ångra en sådan sak).
Visar inlägg med etikett Film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Film. Visa alla inlägg
lördag 21 februari 2009
tisdag 17 februari 2009
Bara en dag / Before Sunset
Nu har jag sett uppföljaren till Bara en natt. Samma regissör och samma skådespelare, nio år senare. Bara det här är rätt häftigt, tycker jag. Ännu mer så om det var planerat från början. Det är i grund och botten samma upplägg i båda filmerna. Vilket såklart talar för Bara en dags fördel, eftersom den här ”låt oss göra en film med bara en enda lång konversation”-idén är riktigt bra, när det görs såhär. Det känns roligt att en film kan göras på det här sättet. I Bara en dag är det ännu tydligare än i första filmen, där det trots allt blandades in en hel del andra personer. Här är det nästan bara Jesse och Celine som har en oavbruten dialog.
Jag tycker att det fungerar hur bra som helst. Såhär efter lite betänketid vågar jag nog säga att uppföljaren är bättre. Känns väldigt lustigt för mig att säga en sådan sak. Men det beror väl mest på att Bara en dag har mer substans och mer drama. Scenen i bilen är bara sååå bra, t.ex.
Bra och annorlunda romantiskt drama, båda filmerna. Lägger sig klart på någon specifik topplista.
Jag tycker att det fungerar hur bra som helst. Såhär efter lite betänketid vågar jag nog säga att uppföljaren är bättre. Känns väldigt lustigt för mig att säga en sådan sak. Men det beror väl mest på att Bara en dag har mer substans och mer drama. Scenen i bilen är bara sååå bra, t.ex.
Bra och annorlunda romantiskt drama, båda filmerna. Lägger sig klart på någon specifik topplista.
måndag 9 februari 2009
2x Richard Linklater
Bara en natt, eller Before Sunrise, är en film jag har tänkt se väldigt länge. Men som mycket annat på den mentala att-se-listan så försvinner saker med tiden. En rolig slump gjorde att jag hittade filmen igen. Återkommer till den senare.
En romantisk films kanske viktigaste del är kemin mellan det tänkte paret (eller paren). Det finns många kvalitéer utöver den som är viktiga, men utan kemin så fungerar det inte alls lika bra. Det är inget den här filmen behöver vara orolig för dock. Jag skulle nog våga påstå att det här är bland det bästa jag sett inom romantiskt drama. Och det är mycket tack vara Hawkes och Delpys skådespeleri. Dialogen hjälper också mycket, i den mån att filmen får ett annorlunda fokus med den. Det känns inte som den vanliga tramsromansen som syns i så många andra filmer (jag är inte så hemskt orienterad här, men om någon vill kan jag fråga min syrra om filmtips. Jag lovar att hon kan lista minst tio kassa tramsromanser. Hö. Hö. Hö.).
Jag tänkte lite på en sak som dök upp i den här debatten nu. Det här sägs om män: ”en ängslig fyrkantighet och distans i beskrivningen, som att snubben inte vågar öppna sig/blotta sig”. Vilket det förmodligen ligger en del sanning i. Men jag kände mig inte på något sätt distanserad eller fyrkantig när jag såg Bara en natt. Den var riktigt mysig, med den där fina ”å, jag blir alldeles varm inombords”-känslan. Filmer (och böcker, för all del) som har direkt känslomässig påverkan, utöver estetiskt och intellektuellt gillande, uppskattar jag. Ett utmärkt exempel på en sådan film är Amelie från Montmartre, som kan göra mig glad i flera dagar.
Uppföljaren, Bara en dag/Before Sunset, är på väg till brevlådan. Ska bli intressant.
Men vad som gjorde att jag hittade Bara en natt var ett tips från en kille i klassen. Nämligen Waking Life. Som också är gjord av Linklater, och efter lite IMdBande så ledde det ena till det andra. Om jag inte hade kollat upp det så hade jag aldrig listat ut att filmerna var skapade av samma person (eller jo, scenen med Jesse och Celine är rätt avslöjande). Det första som får Waking Life att stå ut i mängden är stilen. Den är animerad. Rättare sagt, den är först filmad, och sedan animerad i efterhand med någon märklig teknik. Som är helt underbar. Visuellt så är Waking Life klart värd att se, speciellt för folk som vanligtvis inte ser tecknat eller animerat. Här är ett exempel på hur mycket man kan åstadkomma med det.
Waking Life är en enda lång drömsekvens. Och handlingen är gjord därefter. Det vill säga, halvt obegriplig, studsig och allmänt surrealistisk. Men röda trådar finns, och temat är filmens titel. Det börjar med en liten introduktion i en rad olika livsfilosofier, som är intressanta i allmänhet, men i synnerhet om du inte har hört talas om dem.
Att vandra omkring i en knasig dröm är roligt och intressant största delen av tiden, men jag kände att filmen drog ut lite på det. Roligt, det där. Här är en film där något händer hela tiden och jag blir uttråkad ibland, trots att filmen inte ens är två timmar lång. I Stalker händer knappt ingenting, och den är en timme längre, men jag blir inte trött på den.
Men Waking Life var en bra och sevärd film, av flera anledningar. Linklater är duktig och är definitivt en regissör att hålla koll på. Näst ut är ännu en animerad film: A Scanner Darkly.
En romantisk films kanske viktigaste del är kemin mellan det tänkte paret (eller paren). Det finns många kvalitéer utöver den som är viktiga, men utan kemin så fungerar det inte alls lika bra. Det är inget den här filmen behöver vara orolig för dock. Jag skulle nog våga påstå att det här är bland det bästa jag sett inom romantiskt drama. Och det är mycket tack vara Hawkes och Delpys skådespeleri. Dialogen hjälper också mycket, i den mån att filmen får ett annorlunda fokus med den. Det känns inte som den vanliga tramsromansen som syns i så många andra filmer (jag är inte så hemskt orienterad här, men om någon vill kan jag fråga min syrra om filmtips. Jag lovar att hon kan lista minst tio kassa tramsromanser. Hö. Hö. Hö.).
Jag tänkte lite på en sak som dök upp i den här debatten nu. Det här sägs om män: ”en ängslig fyrkantighet och distans i beskrivningen, som att snubben inte vågar öppna sig/blotta sig”. Vilket det förmodligen ligger en del sanning i. Men jag kände mig inte på något sätt distanserad eller fyrkantig när jag såg Bara en natt. Den var riktigt mysig, med den där fina ”å, jag blir alldeles varm inombords”-känslan. Filmer (och böcker, för all del) som har direkt känslomässig påverkan, utöver estetiskt och intellektuellt gillande, uppskattar jag. Ett utmärkt exempel på en sådan film är Amelie från Montmartre, som kan göra mig glad i flera dagar.
Uppföljaren, Bara en dag/Before Sunset, är på väg till brevlådan. Ska bli intressant.
Men vad som gjorde att jag hittade Bara en natt var ett tips från en kille i klassen. Nämligen Waking Life. Som också är gjord av Linklater, och efter lite IMdBande så ledde det ena till det andra. Om jag inte hade kollat upp det så hade jag aldrig listat ut att filmerna var skapade av samma person (eller jo, scenen med Jesse och Celine är rätt avslöjande). Det första som får Waking Life att stå ut i mängden är stilen. Den är animerad. Rättare sagt, den är först filmad, och sedan animerad i efterhand med någon märklig teknik. Som är helt underbar. Visuellt så är Waking Life klart värd att se, speciellt för folk som vanligtvis inte ser tecknat eller animerat. Här är ett exempel på hur mycket man kan åstadkomma med det.
Waking Life är en enda lång drömsekvens. Och handlingen är gjord därefter. Det vill säga, halvt obegriplig, studsig och allmänt surrealistisk. Men röda trådar finns, och temat är filmens titel. Det börjar med en liten introduktion i en rad olika livsfilosofier, som är intressanta i allmänhet, men i synnerhet om du inte har hört talas om dem.
Att vandra omkring i en knasig dröm är roligt och intressant största delen av tiden, men jag kände att filmen drog ut lite på det. Roligt, det där. Här är en film där något händer hela tiden och jag blir uttråkad ibland, trots att filmen inte ens är två timmar lång. I Stalker händer knappt ingenting, och den är en timme längre, men jag blir inte trött på den.
Men Waking Life var en bra och sevärd film, av flera anledningar. Linklater är duktig och är definitivt en regissör att hålla koll på. Näst ut är ännu en animerad film: A Scanner Darkly.
Stalker, av Andrei Tarkovsky
Den här filmen låg och samlade damm i två månader innan jag nu äntligen kände för att se den. Jag visste ungefär vad jag hade att vänta efter Solaris. En bra, om än krävande film. Det var precis vad jag fick.
Det var en intressant upplevelse, att se en 2 timmar och 40 minuter lång promenad genom ruin och ödemark. Efter min påbörjade vandring bland utländska filmer har jag varit tvungen att omdefiniera ordet ”långsam” i de här sammanhangen. Men det är en sak jag är tacksam för. Den här ”nya” långsamheten är verkligen givande. Och det blir aldrig långsamt i den mån att det blir tråkigt. Faktum är att jag blev mycket förvånad när första halvan av Stalker var slut och jag var tvungen att byta skiva. Jag var helt fångade i världen som målades upp.
En sak som slog mig var mängden scener med vatten i. I Solaris så spelar vatten en stor roll, vilket blev rätt uppenbart i den, vad, 10-15 minuter?, långa inledningen där kameran mest bara filmer en insjö. Här återkommer vattnet igen, vid flera viktiga punkter i handlingen. Vad det skulle symbolisera vet jag inte, men jag vet att det blir förbannat snygg film av det. Motsatsen har samma effekt i rummet fyllt av sand.
Stalker är på många sätt en vacker och snygg film. Och vad jag menar med det har inget som helst med dagens vackra och snygga filmer att göra. Det här är något annat. Jag gillar det. Skarpt.
Men filmen är inte bara en massa miljöer. Dialogen är kortfattade och inte alls framträdande förutom under några få stunder och handlingen är länge ett frågetecken. Men ändå lyckas Stalker ha mer substans än det mesta, mycket på grund av att tittaren själv måste tänka, tänka, tänka. Jag missade säkert en uppsjö av saker. Det här är en film man kan skriva många meter text om. Men då ska man nog se den ett antal gånger först. Jag vet att jag kommer återvända, någon gång.
Det var en intressant upplevelse, att se en 2 timmar och 40 minuter lång promenad genom ruin och ödemark. Efter min påbörjade vandring bland utländska filmer har jag varit tvungen att omdefiniera ordet ”långsam” i de här sammanhangen. Men det är en sak jag är tacksam för. Den här ”nya” långsamheten är verkligen givande. Och det blir aldrig långsamt i den mån att det blir tråkigt. Faktum är att jag blev mycket förvånad när första halvan av Stalker var slut och jag var tvungen att byta skiva. Jag var helt fångade i världen som målades upp.
En sak som slog mig var mängden scener med vatten i. I Solaris så spelar vatten en stor roll, vilket blev rätt uppenbart i den, vad, 10-15 minuter?, långa inledningen där kameran mest bara filmer en insjö. Här återkommer vattnet igen, vid flera viktiga punkter i handlingen. Vad det skulle symbolisera vet jag inte, men jag vet att det blir förbannat snygg film av det. Motsatsen har samma effekt i rummet fyllt av sand.
Stalker är på många sätt en vacker och snygg film. Och vad jag menar med det har inget som helst med dagens vackra och snygga filmer att göra. Det här är något annat. Jag gillar det. Skarpt.
Men filmen är inte bara en massa miljöer. Dialogen är kortfattade och inte alls framträdande förutom under några få stunder och handlingen är länge ett frågetecken. Men ändå lyckas Stalker ha mer substans än det mesta, mycket på grund av att tittaren själv måste tänka, tänka, tänka. Jag missade säkert en uppsjö av saker. Det här är en film man kan skriva många meter text om. Men då ska man nog se den ett antal gånger först. Jag vet att jag kommer återvända, någon gång.
söndag 1 februari 2009
Undergången / Der Untergang
På tal om icke-engelskspråkiga filmer kom jag att tänka på Undergången. En tysk film om Hitlers sista dagar. Det här är en film som alla borde se. Punkt slut.
Universums sista dagar, en film av Pen-Ek Ratanaruang
Det är häftigt att se filmer med skapare vars namn man inte kan uttala. Nej, men seriöst. Jag finner det väldigt givande att kolla på utländsk, icke engelskspråkig film. Eller bara icke-Hollywoodfilm (Picnic at Hanging Rock, t.ex. Australiensisk film som ligger bland mina favoriter). Det är intressant för att det aldrig riktigt slutar att förvåna. Film kan göras på så många sätt. Och för att lyfta en mening jag gillade och ändra den lite: ingen vettig filmintresserad människa begränsar sitt tittande till ett eller två språk. Mina fördomar säger mig att de flesta svenskar håller sig till svenska deckare och Hollywoodfilmer. Synd, om det nu är så. Det skulle betyda att de missar Amelie från Montmartre, för att nämna något, och då har man verkligen missat något.
Univerums sista dagar, eller Last Life in the Universe som är den internationella titeln, är en japansk/thailändsk film. Det handlar om en självmordsbenägen japan, som bor i Bangkok. Varför han vill ta sitt liv förklaras aldrig riktigt, precis som att inget riktigt förklaras i den här filmen. Det är rätt fattigt med dialog också, och den som finns där hackar fram på japanska, thailändska och knagglig engelska. För den här självmordsbenägna japanen träffar en haschrökande thailändska och de kan inte mer än några fraser av varandras språk. Så de försöker så gott de kan med den engelska de kan, när det andra sviker. Filmen handlar om relationen mellan de här två, minst sagt vilsna, själarna.
Det är inte något som ska ses för handlingens skull. För det finns inte så jättemycket till handling att tala om. Det är något som ska ses för att det är så fint och annorlunda. Och för att skådespelarna är helt jävla lysande. Speciellt japanen. Jag skulle våga påstå att det är bland de allra bästa rolltolkningarna jag har sett. Han spelar skygg, fåordig och blyg. Majoriteten av det han görs sägs med små, små gester och kroppsspråk. Det mesta i den här filmen sägs med kroppsspråk från karaktärerna, eller bara med vinkeln kameran har. Väldigt subtil film, på det sättet.
Den sista delen gillade jag dock inte lika mycket som den långa och långsamma uppbyggnaden. Det blev för mycket komedi av det. Rolig komedi, förvisso, men det passade inte riktigt in.
En bra film är det i vilket fall. Väldigt annorlunda, på många sätt. Och det gör den bara bättre.
Univerums sista dagar, eller Last Life in the Universe som är den internationella titeln, är en japansk/thailändsk film. Det handlar om en självmordsbenägen japan, som bor i Bangkok. Varför han vill ta sitt liv förklaras aldrig riktigt, precis som att inget riktigt förklaras i den här filmen. Det är rätt fattigt med dialog också, och den som finns där hackar fram på japanska, thailändska och knagglig engelska. För den här självmordsbenägna japanen träffar en haschrökande thailändska och de kan inte mer än några fraser av varandras språk. Så de försöker så gott de kan med den engelska de kan, när det andra sviker. Filmen handlar om relationen mellan de här två, minst sagt vilsna, själarna.
Det är inte något som ska ses för handlingens skull. För det finns inte så jättemycket till handling att tala om. Det är något som ska ses för att det är så fint och annorlunda. Och för att skådespelarna är helt jävla lysande. Speciellt japanen. Jag skulle våga påstå att det är bland de allra bästa rolltolkningarna jag har sett. Han spelar skygg, fåordig och blyg. Majoriteten av det han görs sägs med små, små gester och kroppsspråk. Det mesta i den här filmen sägs med kroppsspråk från karaktärerna, eller bara med vinkeln kameran har. Väldigt subtil film, på det sättet.
Den sista delen gillade jag dock inte lika mycket som den långa och långsamma uppbyggnaden. Det blev för mycket komedi av det. Rolig komedi, förvisso, men det passade inte riktigt in.
En bra film är det i vilket fall. Väldigt annorlunda, på många sätt. Och det gör den bara bättre.
lördag 24 januari 2009
Att återvända till ”vilda västern”
Att se västernfilmer var en del av min barndom. Den gode, den onde och den fule var en favoritfilm. Knallpulverrevolvrar var häftiga och västernLEGOt som fanns ute på den tiden sysselsatte mig och mina vänner åtskilliga timmar. Sen någon gång senare så dog det här ut och ”vilda västern” låg länge långt bakom mig. Tills jag sen en tid tillbaka fick återbekanta mig med fenomenet.
Först kom filmen 3:10 to Yuma, med bland andra Christian Bale och Russel Crowe. Lite halvtaskig mot slutet, men det vägs upp av bra skådespeleri (Bale kan när han vill, och Crowe kan alltid, vare sig han vill eller inte). Bortsett från det där slutet (med väldigt mycket pangpang) så kändes det som en ganska otypisk film i genren, inte alls som jag kom ihåg dem. Bra dock, och smått rekommenderbar.
Sen kom en bok, som jag förmodligen aldrig hade läst om jag inte blivit inpetade i en panel på Kontext. Territory, av Emma Bull, en av de World Fantasy Award-nominerade böckerna för 2008. Den vann tyvärr inte, vilket folket i panelen, inklusive jag, tyckte att den skulle ha gjort. Det är en utmärkt bok om Doc Holliday och Wyatt Earp och gänget. Ett bra exempel på hur fantasy kan gå långt ifrån de klyschor som är förknippade med genren. En långsam och välberättad bok, med fokus på personporträtten. Jag skulle kunna sätta den här i händerna på någon skeptiker och säga ”Titta här, vad fantasy kan!”.
Senast, som i för några timmar sedan, såg jag filmen Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. Brad Pitt spelar den förre och Casey Affleck den senare. Och de spelar bra, riktigt bra. Vilket såklart hjälper filmen, eftersom de här två, antingen ensamma eller tillsammans, är med i nästan varenda scen. Och det är en lång film också, med en speltid på över två och en halv timme. Dessutom så är den långsam och fylld av mycket tystnad från karaktärernas sida. Om inte en berättarröst hade legat i bakgrunden till och från så skulle det kunna vara en musikvideo. Inte riktigt, men… det hade inte gjort så mycket. För Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford har det första soundtracket sedan K-PAX som jag verkligen, verkligen tycker om, både i filmen och utanför. Underbart! Precis som filmen. Liksom Territory så ligger fokus på personporträtten. Och det är engagerade sådana. Jag har bevis på detta. För jag var trött när jag började se filmen och en långsam dålig film klarar jag av i en halvtimme. Här satt jag fastklistrad från början till slut.
Först kom filmen 3:10 to Yuma, med bland andra Christian Bale och Russel Crowe. Lite halvtaskig mot slutet, men det vägs upp av bra skådespeleri (Bale kan när han vill, och Crowe kan alltid, vare sig han vill eller inte). Bortsett från det där slutet (med väldigt mycket pangpang) så kändes det som en ganska otypisk film i genren, inte alls som jag kom ihåg dem. Bra dock, och smått rekommenderbar.
Sen kom en bok, som jag förmodligen aldrig hade läst om jag inte blivit inpetade i en panel på Kontext. Territory, av Emma Bull, en av de World Fantasy Award-nominerade böckerna för 2008. Den vann tyvärr inte, vilket folket i panelen, inklusive jag, tyckte att den skulle ha gjort. Det är en utmärkt bok om Doc Holliday och Wyatt Earp och gänget. Ett bra exempel på hur fantasy kan gå långt ifrån de klyschor som är förknippade med genren. En långsam och välberättad bok, med fokus på personporträtten. Jag skulle kunna sätta den här i händerna på någon skeptiker och säga ”Titta här, vad fantasy kan!”.
Senast, som i för några timmar sedan, såg jag filmen Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. Brad Pitt spelar den förre och Casey Affleck den senare. Och de spelar bra, riktigt bra. Vilket såklart hjälper filmen, eftersom de här två, antingen ensamma eller tillsammans, är med i nästan varenda scen. Och det är en lång film också, med en speltid på över två och en halv timme. Dessutom så är den långsam och fylld av mycket tystnad från karaktärernas sida. Om inte en berättarröst hade legat i bakgrunden till och från så skulle det kunna vara en musikvideo. Inte riktigt, men… det hade inte gjort så mycket. För Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford har det första soundtracket sedan K-PAX som jag verkligen, verkligen tycker om, både i filmen och utanför. Underbart! Precis som filmen. Liksom Territory så ligger fokus på personporträtten. Och det är engagerade sådana. Jag har bevis på detta. För jag var trött när jag började se filmen och en långsam dålig film klarar jag av i en halvtimme. Här satt jag fastklistrad från början till slut.
tisdag 30 december 2008
Hot Fuzz – klar favoritkomedi
Ikväll såg jag, återigen, den engelska komedin Hot Fuzz. Och återigen slogs jag av hur fruktansvärt bra den är. Jag brukar inte vara så förtjust i komedier på det stora hela. Det finns så mycket annat, mer intressant, att se. Även om komiska inslag ofta är välkomna.
Hot Fuzz är inte bara en lysande komedi, den är dessutom en lysande parodi. Och den vinner mycket på att den parodierar en genre jag mer eller mindre avskyr: polisfilmer/serier. Den vinner ännu mer på att humorn skiftar mellan slapstick (som jag underhålls av) och mer subtila skämt (som jag njuter av). Det blir inte sämre av att Timothy Dalton, som jag ungefär bara sett som James Bond tidigare, gör en sådan minnesvärld roll. När han ger sina dräpande (haha) kommentarer vet man att det är en film av ypperlig kvalité. Lyckligtvis är det inte bara en person som lyfter upp den här filmen. Det finns, förvånande nog, inte en enda skådespelare som gör mindre än bra ifrån sig. Alla gör något för filmen.
Se den. For the greater good!
Hot Fuzz är inte bara en lysande komedi, den är dessutom en lysande parodi. Och den vinner mycket på att den parodierar en genre jag mer eller mindre avskyr: polisfilmer/serier. Den vinner ännu mer på att humorn skiftar mellan slapstick (som jag underhålls av) och mer subtila skämt (som jag njuter av). Det blir inte sämre av att Timothy Dalton, som jag ungefär bara sett som James Bond tidigare, gör en sådan minnesvärld roll. När han ger sina dräpande (haha) kommentarer vet man att det är en film av ypperlig kvalité. Lyckligtvis är det inte bara en person som lyfter upp den här filmen. Det finns, förvånande nog, inte en enda skådespelare som gör mindre än bra ifrån sig. Alla gör något för filmen.
Se den. For the greater good!
söndag 14 december 2008
I'm a Cyborg, but that's OK
Jag hade tänkt skriva något vettigt och smart om den här filmen, men jag ska nog samla tankarna till en Catahya-recensionen istället.
Men se den, bara för att du inte ser mycket koreansk film och för att du förmodligen behöver lite mer svart komedi i ditt filmtittande. Härligt vrickad och annorlunda film. Kan det bli annat när den kvinnliga huvudpersonen tror att hon är en cyborg och den manliga kan stjäla vad som helst, till och med torsdagar?
Och när du har sett den här kan du ta och se Chan-Wook Parks Old Boy, bara för att du aldrig har sett en hämndhistoria så grym. Vilket påminner mig om att jag själv måste se Lady Vengeance som väntar i hyllan.
(Varför ska koreaner ha så roliga namn för? Jag kan inte hjälpa det. Chan-Wook? Klart att jag tänker på mat! Cyborgen här heter Young-Goon. Kom igen, liksom…)
Men se den, bara för att du inte ser mycket koreansk film och för att du förmodligen behöver lite mer svart komedi i ditt filmtittande. Härligt vrickad och annorlunda film. Kan det bli annat när den kvinnliga huvudpersonen tror att hon är en cyborg och den manliga kan stjäla vad som helst, till och med torsdagar?
Och när du har sett den här kan du ta och se Chan-Wook Parks Old Boy, bara för att du aldrig har sett en hämndhistoria så grym. Vilket påminner mig om att jag själv måste se Lady Vengeance som väntar i hyllan.
(Varför ska koreaner ha så roliga namn för? Jag kan inte hjälpa det. Chan-Wook? Klart att jag tänker på mat! Cyborgen här heter Young-Goon. Kom igen, liksom…)
lördag 13 december 2008
Con Air
Anonymous 12/13/08(Sat)11:20 No.2342568
“This movie should've be a weekly series... with the entire cast as it was. I don't think you could get Malkovich to do TV, but c'mon. It would be so ridiculous to have it on every week like Lost, but you would totally watch a series about these people in a plane .. always getting away at the end to have another adventure next week.
Actually, if you think about it... this is why ideas like this are always set in space.. because guys in a plane always getting away at the end is kind of stupid.”
Vem vet, det kanske är just därför vi har så många sf-serier.
Jag skrattade i alla fall gott åt tanken på Con Air som en serie. Det skulle nog bli lika dåligt bra som filmen är.
“This movie should've be a weekly series... with the entire cast as it was. I don't think you could get Malkovich to do TV, but c'mon. It would be so ridiculous to have it on every week like Lost, but you would totally watch a series about these people in a plane .. always getting away at the end to have another adventure next week.
Actually, if you think about it... this is why ideas like this are always set in space.. because guys in a plane always getting away at the end is kind of stupid.”
Vem vet, det kanske är just därför vi har så många sf-serier.
Jag skrattade i alla fall gott åt tanken på Con Air som en serie. Det skulle nog bli lika dåligt bra som filmen är.
lördag 6 december 2008
Solaris
Det är spännande med filmer som knappt kan hålla mitt intresse under två timmar och fyrtio minuter, men som helt plötsligt, när den sista minuten har passerat, känns värt det.
Så illa är det inte riktigt, men jag funderade allvarligt på att faktiskt stänga av Solaris efter halva filmen (praktiskt eftersom den var uppdelad på två DVDer). Men jag bet ihop och fortsatte. Jag lyssnade duktigt på den ryska dialogen och läste subben som var lite efter (irritationsmoment!).
Det är en bra film, alltså, men den är plååågsamt långsam. Men idéerna lyfter upp ordentligt. Och det faktum att det här är så långt ifrån dagens rymd pang-pang som det kan bli. Variation förnöjer, och det där. Men slutet var räddningen. Riktigt underbart, faktiskt.
Jag ska se fler Tarkovskyfilmer. Stalker nästa!
Så illa är det inte riktigt, men jag funderade allvarligt på att faktiskt stänga av Solaris efter halva filmen (praktiskt eftersom den var uppdelad på två DVDer). Men jag bet ihop och fortsatte. Jag lyssnade duktigt på den ryska dialogen och läste subben som var lite efter (irritationsmoment!).
Det är en bra film, alltså, men den är plååågsamt långsam. Men idéerna lyfter upp ordentligt. Och det faktum att det här är så långt ifrån dagens rymd pang-pang som det kan bli. Variation förnöjer, och det där. Men slutet var räddningen. Riktigt underbart, faktiskt.
Jag ska se fler Tarkovskyfilmer. Stalker nästa!
torsdag 6 november 2008
Quantum of Solace
Jag har växt upp med Bondfilmer. Tror att jag har de sjutton-arton första inspelade på VHS, och de flesta har åkt in i videospelaren minst tre gånger. Det här var dock länge sedan och i dagsläget ser jag inte på Bond som mycket mer än (skön) nostalgi. Och det är ungefär av den anledning jag ser de nya filmerna. Inte för att jag förväntar mig något särskilt bra överhuvudtaget, utan för att jag vill se vad som görs med serien jag var så bekant med i barndomen.
Quantum of Solace (nr. 22) är en helt okej Bondfilm, men rätt kass film i övrigt. Jag tycker att Daniel Craig fungerar utmärkt i rollen och jag gillar i alla fall tanken på att ikonen Bond får förändras lite på duken, även om gamla element får stanna kvar. Och Quantum of Solace upplever jag som just det, en gammal Bondfilm med nya kläder. Den nya James Bond lyckas de väl med (och tydligen ska han vara lik Flemmings Bond från böckerna, vilket jag varken kan bestrida eller bekräfta). Det är en bra sak att de dumpat Q och den allmänna känslan av överdriven teknikonani som präglade Brosnanfilmerna. I de tidigare filmerna var det roligt, men någonstans gick det bara för långt.
Problemet med Quantum of Solace är inte James Bond utan mycket av allt annat. Det är, såklart i den här specialeffektsfrosserieran, för mycket pangpang. Filmerna har alltid varit överdrivna (Moonraker, need I say more?), men nu blev det överdrivet på ett helt annat sätt. Fokus ligger mest på att flyttas från den ena actionscenen till den andra. Inte bra.
Men eftersom jag är hopplös så underhåller det ändå. Det ska bli roligt att se vad hur den tredje Craigfilmen blir. Fast jag hoppas att den dröjer…
Quantum of Solace (nr. 22) är en helt okej Bondfilm, men rätt kass film i övrigt. Jag tycker att Daniel Craig fungerar utmärkt i rollen och jag gillar i alla fall tanken på att ikonen Bond får förändras lite på duken, även om gamla element får stanna kvar. Och Quantum of Solace upplever jag som just det, en gammal Bondfilm med nya kläder. Den nya James Bond lyckas de väl med (och tydligen ska han vara lik Flemmings Bond från böckerna, vilket jag varken kan bestrida eller bekräfta). Det är en bra sak att de dumpat Q och den allmänna känslan av överdriven teknikonani som präglade Brosnanfilmerna. I de tidigare filmerna var det roligt, men någonstans gick det bara för långt.
Problemet med Quantum of Solace är inte James Bond utan mycket av allt annat. Det är, såklart i den här specialeffektsfrosserieran, för mycket pangpang. Filmerna har alltid varit överdrivna (Moonraker, need I say more?), men nu blev det överdrivet på ett helt annat sätt. Fokus ligger mest på att flyttas från den ena actionscenen till den andra. Inte bra.
Men eftersom jag är hopplös så underhåller det ändå. Det ska bli roligt att se vad hur den tredje Craigfilmen blir. Fast jag hoppas att den dröjer…
tisdag 7 oktober 2008
Komedikungar: Pegg, Frost och Wright
Under de senaste två veckorna har jag skrattat gott åt den här trions (+Jessica Hynes) serie Spaced. Jag hade rätt höga förväntningar, eftersom deras film Hot Fuzz är bland det bästa inom komedi jag sett på länge. Shaun of the Dead kommer lite efter, men även den är full av skratt och skön humor.
Jag kan inte påstå att jag är ett fan av sit-com, men Spaced fungerade verkligen när jag tagit mig förbi några hinder. Den kändes lite smått B i början, och det blev absolut inte bättre av att min antenn till Piratkanelen inte stod helt perfekt. Men skaran av människor som bor i det där huset är bara för underbara. Vi har Tim (Pegg), som hjärtkrossad serie och Tv-spelsnörd. Daisy (Hynes), en sådan där typ med drömmar men med fruktansvärd självdisciplin. Vapenidioten Mike (Frost), den excentriska konstnären Brian (Heap) och den alkoholiserade hyresvärdinnan Marsha (Deakin). En hund också, just det, och en brud som jobbar inom modeindustrin (läs: kemtvätten).
Spaced vinner mycket på sin nördhumor och ingen rädsla för amerikanska mammor (se South Park-filmen). En bonus är alla filmreferenser som görs hela tiden. Många av dem är så subtila att jag absolut inte upptäcker dem under tittandet och knappt efter att jag har läst om dem. Men de som går hem väcker ofta skratt.
Rolig serie, helt klart. Men den bleknar lite i jämförelse med Hot Fuzz och Shaun of the Dead. Fast att det är samma gäng bakom dem märks tydligt. Och det är en bra sak. Jag ser framemot fler samarbeten mellan dessa grabbar. För, ärligt talat, på egen hand klarar sig i alla fall inte Simon Pegg själv. Jag såg nyligen Run Fatboy Run där han spelar huvudrollen och jag hade gärna sluppit. Skitfilm.
(Det här skulle vara ett bra mycket längre inlägg, men jag blev otroligt nog sjuk någonstans mitt i och det blev liggandes halvfärdigt i flera dagar. Jag orkade inte anstränga mig för att hitta tråden igen. Ah, well.)
Jag kan inte påstå att jag är ett fan av sit-com, men Spaced fungerade verkligen när jag tagit mig förbi några hinder. Den kändes lite smått B i början, och det blev absolut inte bättre av att min antenn till Piratkanelen inte stod helt perfekt. Men skaran av människor som bor i det där huset är bara för underbara. Vi har Tim (Pegg), som hjärtkrossad serie och Tv-spelsnörd. Daisy (Hynes), en sådan där typ med drömmar men med fruktansvärd självdisciplin. Vapenidioten Mike (Frost), den excentriska konstnären Brian (Heap) och den alkoholiserade hyresvärdinnan Marsha (Deakin). En hund också, just det, och en brud som jobbar inom modeindustrin (läs: kemtvätten).
Spaced vinner mycket på sin nördhumor och ingen rädsla för amerikanska mammor (se South Park-filmen). En bonus är alla filmreferenser som görs hela tiden. Många av dem är så subtila att jag absolut inte upptäcker dem under tittandet och knappt efter att jag har läst om dem. Men de som går hem väcker ofta skratt.
Rolig serie, helt klart. Men den bleknar lite i jämförelse med Hot Fuzz och Shaun of the Dead. Fast att det är samma gäng bakom dem märks tydligt. Och det är en bra sak. Jag ser framemot fler samarbeten mellan dessa grabbar. För, ärligt talat, på egen hand klarar sig i alla fall inte Simon Pegg själv. Jag såg nyligen Run Fatboy Run där han spelar huvudrollen och jag hade gärna sluppit. Skitfilm.
(Det här skulle vara ett bra mycket längre inlägg, men jag blev otroligt nog sjuk någonstans mitt i och det blev liggandes halvfärdigt i flera dagar. Jag orkade inte anstränga mig för att hitta tråden igen. Ah, well.)
måndag 22 september 2008
Dirty Pretty Things och House of Sand and Fog
De här filmerna har, bland annat, två saker gemensamt. För det första så handlar båda om invandrare som lever i ett västerländskt land (England respektive USA). För det andra så är det två riktigt bra filmer, bland de bästa jag har sett i år.
Dirty Pretty Things såg jag nyss. Mest för att jag var intresserad av Audrey Tautous första engelsktalande roll, egentligen. En av de mest intressanta skådespelerskorna som är aktiva just nu. Dirty Pretty Things förstärkte den åsikten, bland flera andra. Ett lysande exempel på att mycket bra film görs utanför Hollywood. Kvalité av en mindre budget. Filmen är främst två saker: en icke Hollyträig kärlekshistoria, och en berättelse om den mörka sidan för folk som söker uppehälle i ett annat land. Hur man måste ha flera jobb för att kunna klara sig och hur man kan bli utnyttjad som kvinna. Hur moraliskt gråa filurer kan hjälpa invandrare in i landet till priset av en njure. Jag uppskattar verkligen skurkar som inte riktigt är skurkar. ”Sneaky” uppför sig som ett as vid fler tillfällen än inte men han håller fortfarande sitt ord och levererar. Okwe, huvudpersonen, är också en sådan där bra filmfigur, som har sin livsfilosofi djupt rotad i sig. Men någonstans på vägen rinner bägaren över och han tvingas överge den och göra ”Dirty Things”, av ”Pretty” anledningar. Detsamma gäller Senay (Tautou) med sina drömmar, som bara kan bli bortknuffade av verkligheten så länge.
En mörk film med hopp, på samma sätt som Charles de Lint skriver sina böcker och noveller. Jag blev glad av filmen, eftersom den just höll sig till hoppet hela tiden. Vad som egentligen hände på slutet får fantasin avslöja. Och, lyckligtvis, så lär en sådan här film aldrig få en uppföljare! Woho!
House of Sand and Fog är, å andra sidan, en av de mesta deprimerande filmerna jag har sett. Den handlar, kort och gott, om ett hus. Som, av lagliga kringelikrokar, beslagtas och auktioneras ut, till Kathys (Jennifer Connelly, även hon en av de mest intressanta skådespelerskorna just nu, mycket tack vare denna film) stora sorg. Den nya ägaren är den stolta och envisa Behrani, med familj, (Ben Kingsley, som gör en enastående insats) från Iran. Kathy försöker såklart få sitt hus tillbaka, med hjälp av det nya kärleksintresset, som råkar jobba som polis. Lagens brister, fördomar åt båda håll och kulturkrockar som svider.
Båda filmer försöker belysa problem i vårt samhälle och lyckas väldigt väl med det. I House of Sand and Fog är båda sidorna av myntet lika skitiga. Alla parter är övertygade om att de har rätt och drivet till sin spets så blir inte alltid medlen lika hederliga. Det görs många ”Dirty Things” här också, men även ”Pretty Things”. Men de snälla handlingarna uppväger inte de mindre snälla, och endast tragedi kan följa då. För den här filmen, om någon, är en tragedi. Shakespeare skulle kanske ställa sig upp och applådera när eftertexterna börjat rulla.
Strunta i Crash och se någon utav de här två istället. Jag gillar ett stort spektrum av filmer, men den här typen slår alltid väldigt högt när de görs rätt.
torsdag 18 september 2008
28 dagar senare
Jag hade inte tänkt göra det här till ett ställe för recensioner. Men kortare kommentarer om diverse titlar? Visst!
Såg precis katastroffilmen 28 dagar senare, som jag absolut kan rekommendera. Som en bra katastroffilm, alltså. För jag tyckte att den lyckades bra med vad den försökte vara. Children of Men som den skulle ha varit. Eller, en kombination av båda hade nog blivit underbar.
Jag är mest imponerad av scenerna i London, när Jim går omkring i den öde staden. Riktigt bra stämning. Och ingen CGI, som förstörde lite i I am Legend. Skönt exempel på lågbudgetfilmer som slår de där med löjligt mycket pengar bakom sig. Skillnaden mellan dessa två är ynka 142 000 000 dollar.
Såg precis katastroffilmen 28 dagar senare, som jag absolut kan rekommendera. Som en bra katastroffilm, alltså. För jag tyckte att den lyckades bra med vad den försökte vara. Children of Men som den skulle ha varit. Eller, en kombination av båda hade nog blivit underbar.
Jag är mest imponerad av scenerna i London, när Jim går omkring i den öde staden. Riktigt bra stämning. Och ingen CGI, som förstörde lite i I am Legend. Skönt exempel på lågbudgetfilmer som slår de där med löjligt mycket pengar bakom sig. Skillnaden mellan dessa två är ynka 142 000 000 dollar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)