Nu är det slut!

Med senaste inlägget i februari så torde det vara ganska uppenbart att jag inte ägnar någon vidare tanke åt det här spektaklet. Och jag hade tänkt att det skulle förbli så. Men jag gillar att liksom sätta ner foten och säga, nej, nu vill jag inte längre! Saker att göra, platser att vara på.

Nu får även den här bloggen gå och lägga sig bland alla de andra avslutade och inaktiva och döda och alldeles dötråkiga bloggarna som begravs någonstans söderut.

Lycka!

Citat

“A modern philosopher who has never once suspected himself of being a charlatan must be such a shallow mind that his work is probably not worth reading.” – Leszek Kolakowski, första meningen i Metaphysical Horror (2001)

Det är ju inte helt opopulärt att dela med sig av citat till höger och vänster. Jag gillar det. Korta, talande, roliga, provocerande, glädjande, (intetsägande), träffande. Och så vidare.

Just det ovan nämnde tyckte jag var en alldeles utmärkt inledning på en bok; jag ville direkt lägga ner allt annat jag höll på med för att ta reda på vad som kunde bjudas på följande sidor.

Och sen jag började läsa både litteraturvetenskap och filosofi på universitetsnivå har jag börjat uppmärksamma sådana här enskilda meningar alltmer. Ibland kan de säga så himla mycket. Speciellt i sådana här sammanhang. Djupet i enskilda meningar blev på allvar uppenbart för mig förra året, på en kurs om Descartes originaltexter (dock översatta till engelska). Det var på andra eller tredje föreläsningen det inträffade. Vi gick sakta igenom texterna, stycke för stycke. Föreläsaren (en av de bästa jag har haft) stannade upp vid en mening och ställde en fråga om den, som jag inte längre minns. Efter ett kort svar från någon stackare följde en halvtimmeslång förklaring av denna mening. Där säkert vartannat ord fick fem minuter. Efteråt så tänkte jag på två saker: 1) nästan allt som sades hade direkt med meningen att göra och 2) det kändes aldrig som att föreläsaren var så utförlig som han skulle kunna vara.

När jag läste första meningen (det enda jag läste) i Metaphysical Horror så slogs jag av direkt av tre saker, förutom helheten. Till att börja med så används inget könsneutralt ord, utan en modern filosof är först och främst en man (vilket sorgligt nog stämmer rätt bra överens med verkligheten, enligt uppfattningen jag fått). Sen refereras människor som en ”mind”, vilket känns rätt typiskt. Filosofer ger oftast blanka fan i personer, det är tankarna som är huvudsaken. Sist så tas lite av udden i meningen bort med ordet ”probably”. Också en sådana där typisk försiktighetsåtergärd. Det finns få, få rätt, men jag ska banne mig inte ha fel!

Jag tycker såklart att meningen i sig är träffande och rolig.

(Jag hade bara tänkt skriva ett litet citat. Det gick inte så bra.)

Lurad av musiken. Två gånger!

I veckan såg jag Jason Statham 2: The Life of Jason Statham, med Jason Statham som Jason Statham. Också kallad Crank. Jag visste ju såklart precis vad jag skulle förvänta mig, så det var inte med några lustiga illusioner jag satte mig framför filmen. Jag tycker om att se halvpissiga actionfilmer ibland. Men den här gången blev jag lurad av musiken. För i inledningen så hör jag Refused – New Noise. Och det var riktigt passande med den snyggt klippta scenen. Inte trodde jag att ett svenskt hardcoreband skulle dyka upp i en halvstor Hollywoodfilm inte. Allra minst ett jag brukade lyssna på för jämnan. Synd att resten av filmen inte kom i närheten av den här scenen. Suck.

Ikväll såg jag multispråkfilmen 2046 och det första som slog mig var hur fullständigt underbart soundtracket var. Jag satt till och med och lyssnade på musiken vid menyerna ett litet tag. Och det blev bara bättre i filmen. Synd att det som hände i filmen aldrig riktigt orkade engagera mig. Jag kanske inte var på utländsk-annorlunda-filmhumör. Men slutet var bra, och jag ångrar inte att jag såg filmen (det ska kräva mycket för att ångra en sådan sak).

Bara en dag / Before Sunset

Nu har jag sett uppföljaren till Bara en natt. Samma regissör och samma skådespelare, nio år senare. Bara det här är rätt häftigt, tycker jag. Ännu mer så om det var planerat från början. Det är i grund och botten samma upplägg i båda filmerna. Vilket såklart talar för Bara en dags fördel, eftersom den här ”låt oss göra en film med bara en enda lång konversation”-idén är riktigt bra, när det görs såhär. Det känns roligt att en film kan göras på det här sättet. I Bara en dag är det ännu tydligare än i första filmen, där det trots allt blandades in en hel del andra personer. Här är det nästan bara Jesse och Celine som har en oavbruten dialog.

Jag tycker att det fungerar hur bra som helst. Såhär efter lite betänketid vågar jag nog säga att uppföljaren är bättre. Känns väldigt lustigt för mig att säga en sådan sak. Men det beror väl mest på att Bara en dag har mer substans och mer drama. Scenen i bilen är bara sååå bra, t.ex.

Bra och annorlunda romantiskt drama, båda filmerna. Lägger sig klart på någon specifik topplista.

Genshiken, igen!

För ett tag sedan skrev jag om min återupptäckt av animeserien Genshiken. Nu har jag inhandlat källmaterialet, det vill säga den nio volymer långa mangan animen baseras på. Och allting lästes under helgen. Jag ångrar inte att jag investerade 900 kr i den här läsning, med sänkt matbudget för resten av månaden som resultat.

Jag måste erkänna en av ”fanboy”-anledningarna bakom det här köpet. För det här med anime baserad på manga är inte samma sak som Hollywoods filmer baserade på böcker. Så länge det finns material i mangan så följer, allt som oftast, animen troget i fotspåren. Vissa animeserier kan man till och med följa ruta för ruta i mangan. Skillnader finns, såklart, men de kan vara rätt små. Så varför lägga ut 900 kr på samma sak, i annan form? För att animeserien taskigt nog inte är klar, utan lämnar de två sista mangavolymerna. Därmed lämnas också ett av genres sötaste pars öde till fantasin. Så kunde jag inte ha det, så jag köpte mangan till stor del får att få reda på hur de här två stackars människorna skulle hitta varandra. Aw. Suck.

Men min ”jag blir involverade i fiktiva personers liv och lycka”-ådra blev tillfredställd. Det var ett tag sedan något sådant här hände, så det kändes roligt. The power of fiction, eh? Intressant fenomen, hur något kan rycka tag i en sådär. En scen i näst sista volymen lyckas nästan skrämmande bra förmedla lycka i ett enda ansiktsuttryck. Det tycker jag är fascinerande.

Det här har ju såklart en hel del med Genshikens charm att göra. Den lyckas så väl med att måla upp de här fiktiva personerna som riktiga människor framför mina ögon. Slutligen så är det ett riktigt snyggt porträtt av nördars liv. I det här fallet anime-, manga- och (porr)TV-spelsnördar, men en läsning mellan raderna gör det mer allmängiltigt än så. Känner jag, i alla fall. Självklart så följer den här karaktärsutvecklingen traditioner för vanligt berättande, men det hålls hela tiden på en realistisk nivå. Genshiken är inte direkt något annorlunda verk, den är bara extremt bra på att vara vanlig.

Men halva poängen med serien är humorn. Det är en salig bladning av de klassiskt överdrivna ansiktsuttrycken, slap-stick och sexskämt, och mer subtila komiska situationer. Saker att skratta och flina åt är det ingen brist på. Liksom handlingen så är humorn helt karaktärsdriven, med skämt som går fram och tillbaka mellan de här personerna. En intressant sak i det här är att de ibland kan ta illa upp. Vanligtvis så ligger skämten i serier ”över” karaktärerna, upplever jag. Om någon säger något taskigt (men roligt) så reagerar ingen på det. Här rör det dock upp känslor vid flera tillfällen, när skämt går för långt.

Det är svårt att hitta köpvärd manga. Mycket är extremt inte-lockande. Jag har köpt fem kompletta serier och jag har varit intresserad av manga i nästan lika många år. Det är en liten mängd för någon som de senaste åren har lagt mer pengar på böcker än han vill veta. Men Genshiken får stå stolt som den femte kompletta serien.

2x Richard Linklater

Bara en natt, eller Before Sunrise, är en film jag har tänkt se väldigt länge. Men som mycket annat på den mentala att-se-listan så försvinner saker med tiden. En rolig slump gjorde att jag hittade filmen igen. Återkommer till den senare.

En romantisk films kanske viktigaste del är kemin mellan det tänkte paret (eller paren). Det finns många kvalitéer utöver den som är viktiga, men utan kemin så fungerar det inte alls lika bra. Det är inget den här filmen behöver vara orolig för dock. Jag skulle nog våga påstå att det här är bland det bästa jag sett inom romantiskt drama. Och det är mycket tack vara Hawkes och Delpys skådespeleri. Dialogen hjälper också mycket, i den mån att filmen får ett annorlunda fokus med den. Det känns inte som den vanliga tramsromansen som syns i så många andra filmer (jag är inte så hemskt orienterad här, men om någon vill kan jag fråga min syrra om filmtips. Jag lovar att hon kan lista minst tio kassa tramsromanser. Hö. Hö. Hö.).

Jag tänkte lite på en sak som dök upp i den här debatten nu. Det här sägs om män: ”en ängslig fyrkantighet och distans i beskrivningen, som att snubben inte vågar öppna sig/blotta sig”. Vilket det förmodligen ligger en del sanning i. Men jag kände mig inte på något sätt distanserad eller fyrkantig när jag såg Bara en natt. Den var riktigt mysig, med den där fina ”å, jag blir alldeles varm inombords”-känslan. Filmer (och böcker, för all del) som har direkt känslomässig påverkan, utöver estetiskt och intellektuellt gillande, uppskattar jag. Ett utmärkt exempel på en sådan film är Amelie från Montmartre, som kan göra mig glad i flera dagar.

Uppföljaren, Bara en dag/Before Sunset, är på väg till brevlådan. Ska bli intressant.

Men vad som gjorde att jag hittade Bara en natt var ett tips från en kille i klassen. Nämligen Waking Life. Som också är gjord av Linklater, och efter lite IMdBande så ledde det ena till det andra. Om jag inte hade kollat upp det så hade jag aldrig listat ut att filmerna var skapade av samma person (eller jo, scenen med Jesse och Celine är rätt avslöjande). Det första som får Waking Life att stå ut i mängden är stilen. Den är animerad. Rättare sagt, den är först filmad, och sedan animerad i efterhand med någon märklig teknik. Som är helt underbar. Visuellt så är Waking Life klart värd att se, speciellt för folk som vanligtvis inte ser tecknat eller animerat. Här är ett exempel på hur mycket man kan åstadkomma med det.

Waking Life är en enda lång drömsekvens. Och handlingen är gjord därefter. Det vill säga, halvt obegriplig, studsig och allmänt surrealistisk. Men röda trådar finns, och temat är filmens titel. Det börjar med en liten introduktion i en rad olika livsfilosofier, som är intressanta i allmänhet, men i synnerhet om du inte har hört talas om dem.

Att vandra omkring i en knasig dröm är roligt och intressant största delen av tiden, men jag kände att filmen drog ut lite på det. Roligt, det där. Här är en film där något händer hela tiden och jag blir uttråkad ibland, trots att filmen inte ens är två timmar lång. I Stalker händer knappt ingenting, och den är en timme längre, men jag blir inte trött på den.

Men Waking Life var en bra och sevärd film, av flera anledningar. Linklater är duktig och är definitivt en regissör att hålla koll på. Näst ut är ännu en animerad film: A Scanner Darkly.

Stalker, av Andrei Tarkovsky

Den här filmen låg och samlade damm i två månader innan jag nu äntligen kände för att se den. Jag visste ungefär vad jag hade att vänta efter Solaris. En bra, om än krävande film. Det var precis vad jag fick.

Det var en intressant upplevelse, att se en 2 timmar och 40 minuter lång promenad genom ruin och ödemark. Efter min påbörjade vandring bland utländska filmer har jag varit tvungen att omdefiniera ordet ”långsam” i de här sammanhangen. Men det är en sak jag är tacksam för. Den här ”nya” långsamheten är verkligen givande. Och det blir aldrig långsamt i den mån att det blir tråkigt. Faktum är att jag blev mycket förvånad när första halvan av Stalker var slut och jag var tvungen att byta skiva. Jag var helt fångade i världen som målades upp.

En sak som slog mig var mängden scener med vatten i. I Solaris så spelar vatten en stor roll, vilket blev rätt uppenbart i den, vad, 10-15 minuter?, långa inledningen där kameran mest bara filmer en insjö. Här återkommer vattnet igen, vid flera viktiga punkter i handlingen. Vad det skulle symbolisera vet jag inte, men jag vet att det blir förbannat snygg film av det. Motsatsen har samma effekt i rummet fyllt av sand.

Stalker är på många sätt en vacker och snygg film. Och vad jag menar med det har inget som helst med dagens vackra och snygga filmer att göra. Det här är något annat. Jag gillar det. Skarpt.

Men filmen är inte bara en massa miljöer. Dialogen är kortfattade och inte alls framträdande förutom under några få stunder och handlingen är länge ett frågetecken. Men ändå lyckas Stalker ha mer substans än det mesta, mycket på grund av att tittaren själv måste tänka, tänka, tänka. Jag missade säkert en uppsjö av saker. Det här är en film man kan skriva många meter text om. Men då ska man nog se den ett antal gånger först. Jag vet att jag kommer återvända, någon gång.