En Murakami om året

Det är ganska exakt ett år sedan jag läste min första bok av Haruki Murakami. Hard Boiled Wonderland and the End of the World. Rekommenderad läsning, absolut. Men jag kände inte för att läsa en bok av honom igen, förrän nu. Ett år senare. Det känns som en ganska lagom intervall, av någon anledning. Jag har nu läst mer än halva The Wind-Up Bird Chronicle och gillar den skarpt, även om jag riktigt vet varför än. Trots att jag den här gången visste vad Murakami är kapabel till så känns läsningen ändå ny, eller bara märklig på alla sätt och vis. Det där året mellan böckerna gör nog sitt.

Det finns ett helt lysande stycke i boken, när huvudpersonen går ner i en torr brunn för att ”tänka lite” och stannar där i några dagar. Nu är det väl egentligen för tidigt att säga något sådant här, men det känns som en scen jag inte kommer att glömma på länge. Jag skulle gärna citera den, men eftersom den säkert pågår i över 50 sidor så orkar inte jag skriva och ingen skulle orka läsa.

Så här kommer något lite kortare:

”Nutmeg?”
”It just popped into my head. You can call me that if you don’t mind.”
“No, I don’t mind at all. So what should I call your son?”
“Cinnamon.”
“Parsley, sage, rosemary, and thyme”, I said, with a hint of melody.
“Nutmeg Akasaka and Cinnamon Akasaka. Not bad, don’t you think?”
Nutmeg Akasaka and Cinnamon Akasaka: Wouldn’t May Kasahara have been shocked if she knew that I had made the acquaintance of such people! “For heaven’s sake, Mr. Wind-Up Bird, why can’t you ever get involved with people who are a little more normal?” Indeed, why not, May Kasahara? It was a question I could never answer.
“Come to think of it,” I said, “last year I met two women named Malta Kano and Creta Kano. As a result of which, all kinds of things happened to me. Neither of them is around anymore, though.”
Nutmeg gave a little nod but offered no opinion in response.

Jag ser redan lite smått framemot januari nästa år, då jag ska läsa Kafka på Stranden, som redan står och väntar i hyllan.