tisdag 7 oktober 2008

Guilty pleasure. Spice and Wolf

Vi har väl alla våra guilty pleasures, antar jag. När man tänker ”Ugh, det här är egentligen inte alls bra, jag borde verkligen göra något vettigt istället”. Jag har försökt bli av med så många som möjligt och just den här trodde jag faktiskt var borta. Men jag har fått ett återfall. Under de två senaste dagarna har jag sett mer anime än jag har sett de senaste sex månaderna. Inte för att anime är ett guilty pleasure, men ”dålig” sådan är definitivt det. När det kommer till Hollywoodproduktion så tål jag inte halvtaskigt gjorda romantiska komedier (som det så ofta är). Blergh. Men när det kommer till anime så har det någon märklig dragningskraft på mig. Jag kan spendera 4-5 timmar framför något relativt värdelöst på någon dag.

Varför? Tillskillnad från Hollyträversionerna så sätter de här pissig romantiska animeserierna igång min fantasi rätt ordentligt. En mental övning i att göra det man ser bättre än det egentligen är. För utförandet är oftare än inte fruktansvärt. Men annorlunda berättartekniker används ibland. Och många gånger så kan riktigt sköna idéer finnas inbakade i den annars så vardagliga storyn (som en huvudperson gjord av minnen och papper. Hah). Av någon anledning, som jag fortfarande inte förstår, så fungerar de här serierna som inspiration. I slutändan brukar jag alltid få några nya tanketrådar att leka med och sådant gör mig glad.



Den senaste i raden av dessa är Spice and Wolf. Som jag tyckte rätt bra om, faktiskt, även om utförande är mycket sämre än idén. För idén tilltalar mig. En fantasyserie i den vanliga medeltida miljön som istället för riddare och magiker fokuserar på en köpman som åker omkring med häst och vagn och försöker sälja varor. Riktigt så enkelt blir det väl dock inte, när han råkar få med sig en skördegudinna i vagnen. Den här flera hundra år gamla vargen råkar bara ta formen av en naken ung kvinna (med vargöron och svans). Köpmannen, Lawrence, hoppas att gudinnan, Horo, ska ge honom tur, så hon får följa med på hans resor. Horo å sin tur vill ta sig till sitt hemland i norr och där någonstans hittar de en överenskommelse.

Att en gudinna/djurmänniska med flera hundra år på nacken skulle söka sällskap hos en vanlig människa kan kanske kännas lite långsökt. Men jag tänkte det mest som ”de Lint i medeltidsmiljö”. För hans, liknande, varelser brukar bli rätt ensamma med åren, så att leta sällskap, oavsett typ, känns rätt naturligt. De omkringliggande händelserna i serien känns dock rätt tråkiga och fördjupningarna i medeltida ekonomi är förvisso lite annorlunda, men inte särskilt roliga. Men de två huvudpersonerna lyfter upp det bra med charm och perfekt kemi.

I slutändan så tyckte att det var en rätt söt serie, som lyckades ta sig förbi sina brister rätt ofta. Och, som vanligt, så har jag några nya tanketrådar att leka med medan jag väntar på den andra säsongen, som ska komma nästa år.

(Spice and Wolf är den första animeserie jag ser klart i år, tror jag. Times have changed!)

2 kommentarer:

\m/ sa...

Jag har smittat dig! Hehe! ;)

Har resten av avsnitten på väg hem. Ska se så snart det går. Har *ehem* "lite" annat också på lager. XD

daniel a. sa...

Haha, ja det är du som har smittat mig den här gången! Fast jag antar att jag är mottaglig för sjukdomen. ;)