McKillips återkommande miljöer

Jag har nu läst ut halva The Bell at Sealey Head, Patricia A. McKillips nya bok. Stämningsmässigt lysande, som vanligt, mycket tack vare det poetiska språkbruket. Handlingen rör sig sakta framåt och personporträtten träder fram mer och mer för varje sida. Det är en behaglig och lugn bok att läsa.

Men upprepningar är kanske inget bra drag hos en författare. Bok efter bok har utspelat sig i en liten, senmedeltida by någonstans på en isolerad landsbyggd, eller vid en ensam kustremsa. Och är det inte där så är det i den lite större och lika senmedeltida staden. Till McKillips försvar så gör hon det alldeles utmärkt och det märks att hon är hemma i miljön. Men det roliga är att t.ex. Solstice Wood, som utspelar sig i ett litet, nutida samhälle i USA inte skiljer sig särskilt mycket från fiskebyn i The Bell at Sealey Head. Även om det finns bilar och bensinmackar och bankautomater så känns Solstice Wood lika senmedeltida som något annat, eftersom McKillip så gärna låter berättelsen vandra ut i skog och mark. Det spelar liksom ingen roll om det är nutidsfantasy på 2000-talet eller pseudomedeltida, fiktiva världar – stämningen är ändå lika.

Det är tur att McKillips ordförråd är så stort och hennes berättarstil så givande att det aldrig känns som upprepningar. Men det vore banne mig kul att läsa något nytt, också.