Bokkedjan 9: böcker

Det första som dyker upp är Yume no Hon – The Book of Dreams, av Catherynne M. Valente. Det skulle kunna vara en bok i en bok, eller något annat cirkulärt som gör att jag inte riktigt vet vart jag befinner mig. En av de absolut märkligaste läsupplevelserna jag tagit del av, helt klart. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är, vad jag ska tycka om det, eller vad ”drömboken” i boken egentligen betydde. Varje gång blicken vandrar över titeln i bokhyllan så måste jag tänka på den, och motstå lusten att läsa den igen (någon gång ska jag göra det dock).

En annan bok som med största sannolikhet kommer att stanna i mina tankar är The Wind-Up Bird Chronicle, av Haruki Murakami. Det var också en klart annorlunda läsupplevelse, som påverkade mig på flera plan. Boken består av många drömsekvenser, och till och med vissa stycken som utspelar sig i verkligheten känns drömlika. T.ex. min favoritdel i boken, när huvudpersonen klättrar ner i en torr brunn och sitter där några dagar för att tänka lite. Underbart.

Och drömtemat får mig att tänka på en titel med ordet i sig: Tapping the Dream Tree, av Charles de Lint. En av hans novellsamlingar som behandlar den fiktiva staden Newford, med magi i bakgrunden och vardaglig misär i förgrunden. Men även om temat ofta är rätt dystert så lyser alltid hoppet med sin närvaro, som jag och andra har påpekat gång på gång. Det här är om inte bäst så oftast illustrerat i Newfords kanske mest framträdande figur: Jilly Coppercorn. En person som tror på att man skapar sin egen lycka, men som inte för den sakens skull inte är tacksam när hjälp från andra erbjuds. Som när några vänner och främlingar drar henne ur drogträsket.

Jant från Steph Swainstons The Year of Our War är en annan minnesvärd litterär figur som har något av ett drogproblem. Eftersom han är halvt odödlig så verkar han ha lite svårt för att sluta, trots upprepade försök, mer eller mindre seriösa.

Swainston ska vara hedersgäst på Åcon 3 i maj, vilket leder tankarna till min första kongress förra året, där Cory Doctorow var en av hedersgästerna. Hans novell I, Row-Boat är nästan alltid det första jag tänker på när jag hör eller ser hans namn. Den är bara så underbart vrickad. Bara titeln i sig får mig ett le. Mer intelligenta roddbåtar till folket!

Och när jag ändå pratar om vrickade noveller måste R.A. Lafferty nämnas. När jag läste novellsamlingen 900 Grandmothers så fick jag för första gången uppleva hur extremt goda skratt litteratur kan locka ur min mun. Nog för att jag hade läst mycket komiskt innan, som ofta fått mig att le och som vid enstaka tillfällen har fått mig att skratta. Men aldrig såhär mycket. Hysteriskt.

Kelly Link är en annan författare som kan petas in i ”märkliga och ofta roliga noveller”-fältet. Jag läste alldeles nyss The Cannon, som finns i novellsamlingen Magic for Beginners. Vilket är en lysande novell i sin absurdhet. Giftermålet med kanonen (”to their great sorrow they never had children”) till berättelsen om folket som gifter sig under mattor gjorde av hår är för märkliga för att de ska glömmas bort.

… och där tog det stopp.

Loneliness, av Cacioppo och Patrick

Ett av mina mål det här året är att läsa mer facklitteratur, utöver kurslitteratur. Loneliness blev först ut. Vad den handlar om torde vara uppenbart.

Det första som skrämde mig lite var att vid vilken given tidpunkt som helst så känner sig 20 % av befolkningen i USA sig ensamma. Inte ensamma som i ”åh, jag ska gå ut med mina vänner imorgon, men jag vet inte vad jag ska göra ikväll. Buhu”. Utan ensamma som i ”jag känner mig aldrig som en levande del i ett sällskap längre”. Statistik ljuger ju alltid, såklart, men poängen är ju att ensamhet är vanligt. Sedan minns jag en annan undersökning. Någon gång på 80-talet hade frågan ”Hur många personer kan du öppet berätta om din problem för?”. Då var siffran 2, tror jag. När samma fråga ställdes 2004 var siffran… 0. Och jag känner att jag identifierar mig med 2004 alltså. Tragiskt.

Men, i vilket fall. Det var en väldigt intressant läsning, även om jag gärna hade sluppit alla kapitel om apor och deras sociala liv. Det fungerade som bra parallell ibland, men ofta undrade jag om jag av misstag plockat upp en biologibok. Bleh.

Loneliness gav en hel del intressanta upplysningar och vinklar på modernt liv i västvärlden. Nog för att jag visste att människan är en social varelse, men jag har aldrig fått det så utförligt beskrivet som här. För den som känner sig ensam påverkas på en rad olika sätt. Koncentrationen minskar, hälsan får lida av det, man kan åldras snabbare. En massa annat jag inte kan komma ihåg just nu, men listan på negativa effekter var rätt läskig.

Jag tycker synd om många människor på ett litet mer upplyst sätt nu.

Undergången / Der Untergang

På tal om icke-engelskspråkiga filmer kom jag att tänka på Undergången. En tysk film om Hitlers sista dagar. Det här är en film som alla borde se. Punkt slut.

Genshiken!

Jag har varit intresserad av anime ungefär lika länge som jag har läst böcker i någon större skala. Det vill säga, sedan 2004, ungefär. Någon gång mot början av sista året på gymnasiet. Jag kom att tänka på det här när jag förra veckan såg den andra säsong av Genshiken. Det är en favoritserie, så att jag missat att en andra säsong funnits ute i ungefär ett år retar mig lite. Jag såg den och jag skrattade något enormt och jag mindes varför jag föll för serien till att börja med. Det är en sådan underbar skildring av nördars liv. Och den har ingen annan handling än att följa karaktärernas liv och nörderi. Den är så fin på något sätt.

Som resultat skickade jag efter alla nio volymer av mangan, som jag egentligen inte har råd med, och nu längtar jag bara tills de ska komma hem. Jag vill ha mer Genshiken!

Jag blir alltid så glad när jag ser en bra anime. För det är tragiskt sällsynt, egentligen. Men jag är på bra humör nu, så jag ska inte dyka ner i den skithögen just nu.

Universums sista dagar, en film av Pen-Ek Ratanaruang

Det är häftigt att se filmer med skapare vars namn man inte kan uttala. Nej, men seriöst. Jag finner det väldigt givande att kolla på utländsk, icke engelskspråkig film. Eller bara icke-Hollywoodfilm (Picnic at Hanging Rock, t.ex. Australiensisk film som ligger bland mina favoriter). Det är intressant för att det aldrig riktigt slutar att förvåna. Film kan göras på så många sätt. Och för att lyfta en mening jag gillade och ändra den lite: ingen vettig filmintresserad människa begränsar sitt tittande till ett eller två språk. Mina fördomar säger mig att de flesta svenskar håller sig till svenska deckare och Hollywoodfilmer. Synd, om det nu är så. Det skulle betyda att de missar Amelie från Montmartre, för att nämna något, och då har man verkligen missat något.

Univerums sista dagar, eller Last Life in the Universe som är den internationella titeln, är en japansk/thailändsk film. Det handlar om en självmordsbenägen japan, som bor i Bangkok. Varför han vill ta sitt liv förklaras aldrig riktigt, precis som att inget riktigt förklaras i den här filmen. Det är rätt fattigt med dialog också, och den som finns där hackar fram på japanska, thailändska och knagglig engelska. För den här självmordsbenägna japanen träffar en haschrökande thailändska och de kan inte mer än några fraser av varandras språk. Så de försöker så gott de kan med den engelska de kan, när det andra sviker. Filmen handlar om relationen mellan de här två, minst sagt vilsna, själarna.

Det är inte något som ska ses för handlingens skull. För det finns inte så jättemycket till handling att tala om. Det är något som ska ses för att det är så fint och annorlunda. Och för att skådespelarna är helt jävla lysande. Speciellt japanen. Jag skulle våga påstå att det är bland de allra bästa rolltolkningarna jag har sett. Han spelar skygg, fåordig och blyg. Majoriteten av det han görs sägs med små, små gester och kroppsspråk. Det mesta i den här filmen sägs med kroppsspråk från karaktärerna, eller bara med vinkeln kameran har. Väldigt subtil film, på det sättet.

Den sista delen gillade jag dock inte lika mycket som den långa och långsamma uppbyggnaden. Det blev för mycket komedi av det. Rolig komedi, förvisso, men det passade inte riktigt in.

En bra film är det i vilket fall. Väldigt annorlunda, på många sätt. Och det gör den bara bättre.

Sure, I’ll show you my bokhylla

Maria borta på Arianrhod tyckte att ”vi” skulle visa våra bokhyllor. Visst, här kommer den första.

Jag flyttade hit för typ en vecka sedan (och köket ska renoveras, därför det står glas i hyllan och därför står en av mina käraste ägodelar där nere till höger (psst, det är en juicepress)). Sorteringsmekaniken är dock hur enkel som helst. Högst upp står de där 27 (av tidigare 30) böcker jag bestämde mig för att jag absolut var tvungen att läsa i år. Resten, ner till träugglan, är olästa böcker, utan någon som helst ordning. Det är med andra ord vad jag har att jobba med i år (inte för att jag kommer hinna med allt; det är väl en 140 olästa böcker). Jag orkade inte ta med så mycket, men de två nedersta raderna av lästa böcker kunde jag inte vara utan.

Den andra, lite mindre, samlingen böcker i lägenheten. Längst ner till vänster står mina filosofiböcker, till höger är det mest historia. Uppe till vänster står annan facklitteratur, där den stora majoriteten behandlar fenomenet älvor (mest i litteratur och folktro). På det sista planet bor min mobbade manga, som fick trängas tre rader in i hyllan. Ops.

Att återvända till ”vilda västern”

Att se västernfilmer var en del av min barndom. Den gode, den onde och den fule var en favoritfilm. Knallpulverrevolvrar var häftiga och västernLEGOt som fanns ute på den tiden sysselsatte mig och mina vänner åtskilliga timmar. Sen någon gång senare så dog det här ut och ”vilda västern” låg länge långt bakom mig. Tills jag sen en tid tillbaka fick återbekanta mig med fenomenet.

Först kom filmen 3:10 to Yuma, med bland andra Christian Bale och Russel Crowe. Lite halvtaskig mot slutet, men det vägs upp av bra skådespeleri (Bale kan när han vill, och Crowe kan alltid, vare sig han vill eller inte). Bortsett från det där slutet (med väldigt mycket pangpang) så kändes det som en ganska otypisk film i genren, inte alls som jag kom ihåg dem. Bra dock, och smått rekommenderbar.

Sen kom en bok, som jag förmodligen aldrig hade läst om jag inte blivit inpetade i en panel på Kontext. Territory, av Emma Bull, en av de World Fantasy Award-nominerade böckerna för 2008. Den vann tyvärr inte, vilket folket i panelen, inklusive jag, tyckte att den skulle ha gjort. Det är en utmärkt bok om Doc Holliday och Wyatt Earp och gänget. Ett bra exempel på hur fantasy kan gå långt ifrån de klyschor som är förknippade med genren. En långsam och välberättad bok, med fokus på personporträtten. Jag skulle kunna sätta den här i händerna på någon skeptiker och säga ”Titta här, vad fantasy kan!”.

Senast, som i för några timmar sedan, såg jag filmen Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. Brad Pitt spelar den förre och Casey Affleck den senare. Och de spelar bra, riktigt bra. Vilket såklart hjälper filmen, eftersom de här två, antingen ensamma eller tillsammans, är med i nästan varenda scen. Och det är en lång film också, med en speltid på över två och en halv timme. Dessutom så är den långsam och fylld av mycket tystnad från karaktärernas sida. Om inte en berättarröst hade legat i bakgrunden till och från så skulle det kunna vara en musikvideo. Inte riktigt, men… det hade inte gjort så mycket. För Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford har det första soundtracket sedan K-PAX som jag verkligen, verkligen tycker om, både i filmen och utanför. Underbart! Precis som filmen. Liksom Territory så ligger fokus på personporträtten. Och det är engagerade sådana. Jag har bevis på detta. För jag var trött när jag började se filmen och en långsam dålig film klarar jag av i en halvtimme. Här satt jag fastklistrad från början till slut.