Att se västernfilmer var en del av min barndom. Den gode, den onde och den fule var en favoritfilm. Knallpulverrevolvrar var häftiga och västernLEGOt som fanns ute på den tiden sysselsatte mig och mina vänner åtskilliga timmar. Sen någon gång senare så dog det här ut och ”vilda västern” låg länge långt bakom mig. Tills jag sen en tid tillbaka fick återbekanta mig med fenomenet.
Först kom filmen
3:10 to Yuma, med bland andra Christian Bale och Russel Crowe. Lite halvtaskig mot slutet, men det vägs upp av bra skådespeleri (Bale kan när han vill, och Crowe kan alltid, vare sig han vill eller inte). Bortsett från det där slutet (med väldigt mycket pangpang) så kändes det som en ganska otypisk film i genren, inte alls som jag kom ihåg dem. Bra dock, och smått rekommenderbar.
Sen kom en bok, som jag förmodligen aldrig hade läst om jag inte blivit inpetade i en panel på Kontext.
Territory, av Emma Bull, en av de World Fantasy Award-nominerade böckerna för 2008. Den vann tyvärr inte, vilket folket i panelen, inklusive jag, tyckte att den skulle ha gjort. Det är en utmärkt bok om Doc Holliday och Wyatt Earp och gänget. Ett bra exempel på hur fantasy kan gå långt ifrån de klyschor som är förknippade med genren. En långsam och välberättad bok, med fokus på personporträtten. Jag skulle kunna sätta den här i händerna på någon skeptiker och säga ”Titta här, vad fantasy kan!”.
Senast, som i för några timmar sedan, såg jag filmen
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. Brad Pitt spelar den förre och Casey Affleck den senare. Och de spelar bra, riktigt bra. Vilket såklart hjälper filmen, eftersom de här två, antingen ensamma eller tillsammans, är med i nästan varenda scen. Och det är en lång film också, med en speltid på över två och en halv timme. Dessutom så är den långsam och fylld av mycket tystnad från karaktärernas sida. Om inte en berättarröst hade legat i bakgrunden till och från så skulle det kunna vara en musikvideo. Inte riktigt, men… det hade inte gjort så mycket. För Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford har det första soundtracket sedan K-PAX som jag verkligen, verkligen tycker om, både i filmen och utanför. Underbart! Precis som filmen. Liksom Territory så ligger fokus på personporträtten. Och det är engagerade sådana. Jag har bevis på detta. För jag var trött när jag började se filmen och en långsam dålig film klarar jag av i en halvtimme. Här satt jag fastklistrad från början till slut.