Någonstans att flyga

Nu är det slut!

2009-05-12T08:36:00.002+02:00

Med senaste inlägget i februari så torde det vara ganska uppenbart att jag inte ägnar någon vidare tanke åt det här spektaklet. Och jag hade tänkt att det skulle förbli så. Men jag gillar att liksom sätta ner foten och säga, nej, nu vill jag inte längre! Saker att göra, platser att vara på.

Nu får även den här bloggen gå och lägga sig bland alla de andra avslutade och inaktiva och döda och alldeles dötråkiga bloggarna som begravs någonstans söderut.

Lycka!

Citat

2009-02-26T22:10:00.000+01:00

“A modern philosopher who has never once suspected himself of being a charlatan must be such a shallow mind that his work is probably not worth reading.” – Leszek Kolakowski, första meningen i Metaphysical Horror (2001)

Det är ju inte helt opopulärt att dela med sig av citat till höger och vänster. Jag gillar det. Korta, talande, roliga, provocerande, glädjande, (intetsägande), träffande. Och så vidare.

Just det ovan nämnde tyckte jag var en alldeles utmärkt inledning på en bok; jag ville direkt lägga ner allt annat jag höll på med för att ta reda på vad som kunde bjudas på följande sidor.

Och sen jag började läsa både litteraturvetenskap och filosofi på universitetsnivå har jag börjat uppmärksamma sådana här enskilda meningar alltmer. Ibland kan de säga så himla mycket. Speciellt i sådana här sammanhang. Djupet i enskilda meningar blev på allvar uppenbart för mig förra året, på en kurs om Descartes originaltexter (dock översatta till engelska). Det var på andra eller tredje föreläsningen det inträffade. Vi gick sakta igenom texterna, stycke för stycke. Föreläsaren (en av de bästa jag har haft) stannade upp vid en mening och ställde en fråga om den, som jag inte längre minns. Efter ett kort svar från någon stackare följde en halvtimmeslång förklaring av denna mening. Där säkert vartannat ord fick fem minuter. Efteråt så tänkte jag på två saker: 1) nästan allt som sades hade direkt med meningen att göra och 2) det kändes aldrig som att föreläsaren var så utförlig som han skulle kunna vara.

När jag läste första meningen (det enda jag läste) i Metaphysical Horror så slogs jag av direkt av tre saker, förutom helheten. Till att börja med så används inget könsneutralt ord, utan en modern filosof är först och främst en man (vilket sorgligt nog stämmer rätt bra överens med verkligheten, enligt uppfattningen jag fått). Sen refereras människor som en ”mind”, vilket känns rätt typiskt. Filosofer ger oftast blanka fan i personer, det är tankarna som är huvudsaken. Sist så tas lite av udden i meningen bort med ordet ”probably”. Också en sådana där typisk försiktighetsåtergärd. Det finns få, få rätt, men jag ska banne mig inte ha fel!

Jag tycker såklart att meningen i sig är träffande och rolig.

(Jag hade bara tänkt skriva ett litet citat. Det gick inte så bra.)

Lurad av musiken. Två gånger!

2009-02-21T01:05:00.000+01:00

I veckan såg jag Jason Statham 2: The Life of Jason Statham, med Jason Statham som Jason Statham. Också kallad Crank. Jag visste ju såklart precis vad jag skulle förvänta mig, så det var inte med några lustiga illusioner jag satte mig framför filmen. Jag tycker om att se halvpissiga actionfilmer ibland. Men den här gången blev jag lurad av musiken. För i inledningen så hör jag Refused – New Noise. Och det var riktigt passande med den snyggt klippta scenen. Inte trodde jag att ett svenskt hardcoreband skulle dyka upp i en halvstor Hollywoodfilm inte. Allra minst ett jag brukade lyssna på för jämnan. Synd att resten av filmen inte kom i närheten av den här scenen. Suck.

Ikväll såg jag multispråkfilmen 2046 och det första som slog mig var hur fullständigt underbart soundtracket var. Jag satt till och med och lyssnade på musiken vid menyerna ett litet tag. Och det blev bara bättre i filmen. Synd att det som hände i filmen aldrig riktigt orkade engagera mig. Jag kanske inte var på utländsk-annorlunda-filmhumör. Men slutet var bra, och jag ångrar inte att jag såg filmen (det ska kräva mycket för att ångra en sådan sak).

Bara en dag / Before Sunset

2009-02-17T00:02:00.001+01:00

Nu har jag sett uppföljaren till Bara en natt. Samma regissör och samma skådespelare, nio år senare. Bara det här är rätt häftigt, tycker jag. Ännu mer så om det var planerat från början. Det är i grund och botten samma upplägg i båda filmerna. Vilket såklart talar för Bara en dags fördel, eftersom den här ”låt oss göra en film med bara en enda lång konversation”-idén är riktigt bra, när det görs såhär. Det känns roligt att en film kan göras på det här sättet. I Bara en dag är det ännu tydligare än i första filmen, där det trots allt blandades in en hel del andra personer. Här är det nästan bara Jesse och Celine som har en oavbruten dialog.

Jag tycker att det fungerar hur bra som helst. Såhär efter lite betänketid vågar jag nog säga att uppföljaren är bättre. Känns väldigt lustigt för mig att säga en sådan sak. Men det beror väl mest på att Bara en dag har mer substans och mer drama. Scenen i bilen är bara sååå bra, t.ex.

Bra och annorlunda romantiskt drama, båda filmerna. Lägger sig klart på någon specifik topplista.

Genshiken, igen!

2009-02-09T23:47:00.004+01:00

För ett tag sedan skrev jag om min återupptäckt av animeserien Genshiken. Nu har jag inhandlat källmaterialet, det vill säga den nio volymer långa mangan animen baseras på. Och allting lästes under helgen. Jag ångrar inte att jag investerade 900 kr i den här läsning, med sänkt matbudget för resten av månaden som resultat.

Jag måste erkänna en av ”fanboy”-anledningarna bakom det här köpet. För det här med anime baserad på manga är inte samma sak som Hollywoods filmer baserade på böcker. Så länge det finns material i mangan så följer, allt som oftast, animen troget i fotspåren. Vissa animeserier kan man till och med följa ruta för ruta i mangan. Skillnader finns, såklart, men de kan vara rätt små. Så varför lägga ut 900 kr på samma sak, i annan form? För att animeserien taskigt nog inte är klar, utan lämnar de två sista mangavolymerna. Därmed lämnas också ett av genres sötaste pars öde till fantasin. Så kunde jag inte ha det, så jag köpte mangan till stor del får att få reda på hur de här två stackars människorna skulle hitta varandra. Aw. Suck.

Men min ”jag blir involverade i fiktiva personers liv och lycka”-ådra blev tillfredställd. Det var ett tag sedan något sådant här hände, så det kändes roligt. The power of fiction, eh? Intressant fenomen, hur något kan rycka tag i en sådär. En scen i näst sista volymen lyckas nästan skrämmande bra förmedla lycka i ett enda ansiktsuttryck. Det tycker jag är fascinerande.

Det här har ju såklart en hel del med Genshikens charm att göra. Den lyckas så väl med att måla upp de här fiktiva personerna som riktiga människor framför mina ögon. Slutligen så är det ett riktigt snyggt porträtt av nördars liv. I det här fallet anime-, manga- och (porr)TV-spelsnördar, men en läsning mellan raderna gör det mer allmängiltigt än så. Känner jag, i alla fall. Självklart så följer den här karaktärsutvecklingen traditioner för vanligt berättande, men det hålls hela tiden på en realistisk nivå. Genshiken är inte direkt något annorlunda verk, den är bara extremt bra på att vara vanlig.

Men halva poängen med serien är humorn. Det är en salig bladning av de klassiskt överdrivna ansiktsuttrycken, slap-stick och sexskämt, och mer subtila komiska situationer. Saker att skratta och flina åt är det ingen brist på. Liksom handlingen så är humorn helt karaktärsdriven, med skämt som går fram och tillbaka mellan de här personerna. En intressant sak i det här är att de ibland kan ta illa upp. Vanligtvis så ligger skämten i serier ”över” karaktärerna, upplever jag. Om någon säger något taskigt (men roligt) så reagerar ingen på det. Här rör det dock upp känslor vid flera tillfällen, när skämt går för långt.

Det är svårt att hitta köpvärd manga. Mycket är extremt inte-lockande. Jag har köpt fem kompletta serier och jag har varit intresserad av manga i nästan lika många år. Det är en liten mängd för någon som de senaste åren har lagt mer pengar på böcker än han vill veta. Men Genshiken får stå stolt som den femte kompletta serien.

2x Richard Linklater

2009-02-09T22:52:00.001+01:00

Bara en natt, eller Before Sunrise, är en film jag har tänkt se väldigt länge. Men som mycket annat på den mentala att-se-listan så försvinner saker med tiden. En rolig slump gjorde att jag hittade filmen igen. Återkommer till den senare.

En romantisk films kanske viktigaste del är kemin mellan det tänkte paret (eller paren). Det finns många kvalitéer utöver den som är viktiga, men utan kemin så fungerar det inte alls lika bra. Det är inget den här filmen behöver vara orolig för dock. Jag skulle nog våga påstå att det här är bland det bästa jag sett inom romantiskt drama. Och det är mycket tack vara Hawkes och Delpys skådespeleri. Dialogen hjälper också mycket, i den mån att filmen får ett annorlunda fokus med den. Det känns inte som den vanliga tramsromansen som syns i så många andra filmer (jag är inte så hemskt orienterad här, men om någon vill kan jag fråga min syrra om filmtips. Jag lovar att hon kan lista minst tio kassa tramsromanser. Hö. Hö. Hö.).

Jag tänkte lite på en sak som dök upp i den här debatten nu. Det här sägs om män: ”en ängslig fyrkantighet och distans i beskrivningen, som att snubben inte vågar öppna sig/blotta sig”. Vilket det förmodligen ligger en del sanning i. Men jag kände mig inte på något sätt distanserad eller fyrkantig när jag såg Bara en natt. Den var riktigt mysig, med den där fina ”å, jag blir alldeles varm inombords”-känslan. Filmer (och böcker, för all del) som har direkt känslomässig påverkan, utöver estetiskt och intellektuellt gillande, uppskattar jag. Ett utmärkt exempel på en sådan film är Amelie från Montmartre, som kan göra mig glad i flera dagar.

Uppföljaren, Bara en dag/Before Sunset, är på väg till brevlådan. Ska bli intressant.

Men vad som gjorde att jag hittade Bara en natt var ett tips från en kille i klassen. Nämligen Waking Life. Som också är gjord av Linklater, och efter lite IMdBande så ledde det ena till det andra. Om jag inte hade kollat upp det så hade jag aldrig listat ut att filmerna var skapade av samma person (eller jo, scenen med Jesse och Celine är rätt avslöjande). Det första som får Waking Life att stå ut i mängden är stilen. Den är animerad. Rättare sagt, den är först filmad, och sedan animerad i efterhand med någon märklig teknik. Som är helt underbar. Visuellt så är Waking Life klart värd att se, speciellt för folk som vanligtvis inte ser tecknat eller animerat. Här är ett exempel på hur mycket man kan åstadkomma med det.

Waking Life är en enda lång drömsekvens. Och handlingen är gjord därefter. Det vill säga, halvt obegriplig, studsig och allmänt surrealistisk. Men röda trådar finns, och temat är filmens titel. Det börjar med en liten introduktion i en rad olika livsfilosofier, som är intressanta i allmänhet, men i synnerhet om du inte har hört talas om dem.

Att vandra omkring i en knasig dröm är roligt och intressant största delen av tiden, men jag kände att filmen drog ut lite på det. Roligt, det där. Här är en film där något händer hela tiden och jag blir uttråkad ibland, trots att filmen inte ens är två timmar lång. I Stalker händer knappt ingenting, och den är en timme längre, men jag blir inte trött på den.

Men Waking Life var en bra och sevärd film, av flera anledningar. Linklater är duktig och är definitivt en regissör att hålla koll på. Näst ut är ännu en animerad film: A Scanner Darkly.

Stalker, av Andrei Tarkovsky

2009-02-09T22:13:00.001+01:00

Den här filmen låg och samlade damm i två månader innan jag nu äntligen kände för att se den. Jag visste ungefär vad jag hade att vänta efter Solaris. En bra, om än krävande film. Det var precis vad jag fick.

Det var en intressant upplevelse, att se en 2 timmar och 40 minuter lång promenad genom ruin och ödemark. Efter min påbörjade vandring bland utländska filmer har jag varit tvungen att omdefiniera ordet ”långsam” i de här sammanhangen. Men det är en sak jag är tacksam för. Den här ”nya” långsamheten är verkligen givande. Och det blir aldrig långsamt i den mån att det blir tråkigt. Faktum är att jag blev mycket förvånad när första halvan av Stalker var slut och jag var tvungen att byta skiva. Jag var helt fångade i världen som målades upp.

En sak som slog mig var mängden scener med vatten i. I Solaris så spelar vatten en stor roll, vilket blev rätt uppenbart i den, vad, 10-15 minuter?, långa inledningen där kameran mest bara filmer en insjö. Här återkommer vattnet igen, vid flera viktiga punkter i handlingen. Vad det skulle symbolisera vet jag inte, men jag vet att det blir förbannat snygg film av det. Motsatsen har samma effekt i rummet fyllt av sand.

Stalker är på många sätt en vacker och snygg film. Och vad jag menar med det har inget som helst med dagens vackra och snygga filmer att göra. Det här är något annat. Jag gillar det. Skarpt.

Men filmen är inte bara en massa miljöer. Dialogen är kortfattade och inte alls framträdande förutom under några få stunder och handlingen är länge ett frågetecken. Men ändå lyckas Stalker ha mer substans än det mesta, mycket på grund av att tittaren själv måste tänka, tänka, tänka. Jag missade säkert en uppsjö av saker. Det här är en film man kan skriva många meter text om. Men då ska man nog se den ett antal gånger först. Jag vet att jag kommer återvända, någon gång.

Bokkedjan 9: böcker

2009-02-09T21:39:00.002+01:00

Det första som dyker upp är Yume no Hon – The Book of Dreams, av Catherynne M. Valente. Det skulle kunna vara en bok i en bok, eller något annat cirkulärt som gör att jag inte riktigt vet vart jag befinner mig. En av de absolut märkligaste läsupplevelserna jag tagit del av, helt klart. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är, vad jag ska tycka om det, eller vad ”drömboken” i boken egentligen betydde. Varje gång blicken vandrar över titeln i bokhyllan så måste jag tänka på den, och motstå lusten att läsa den igen (någon gång ska jag göra det dock).

En annan bok som med största sannolikhet kommer att stanna i mina tankar är The Wind-Up Bird Chronicle, av Haruki Murakami. Det var också en klart annorlunda läsupplevelse, som påverkade mig på flera plan. Boken består av många drömsekvenser, och till och med vissa stycken som utspelar sig i verkligheten känns drömlika. T.ex. min favoritdel i boken, när huvudpersonen klättrar ner i en torr brunn och sitter där några dagar för att tänka lite. Underbart.

Och drömtemat får mig att tänka på en titel med ordet i sig: Tapping the Dream Tree, av Charles de Lint. En av hans novellsamlingar som behandlar den fiktiva staden Newford, med magi i bakgrunden och vardaglig misär i förgrunden. Men även om temat ofta är rätt dystert så lyser alltid hoppet med sin närvaro, som jag och andra har påpekat gång på gång. Det här är om inte bäst så oftast illustrerat i Newfords kanske mest framträdande figur: Jilly Coppercorn. En person som tror på att man skapar sin egen lycka, men som inte för den sakens skull inte är tacksam när hjälp från andra erbjuds. Som när några vänner och främlingar drar henne ur drogträsket.

Jant från Steph Swainstons The Year of Our War är en annan minnesvärd litterär figur som har något av ett drogproblem. Eftersom han är halvt odödlig så verkar han ha lite svårt för att sluta, trots upprepade försök, mer eller mindre seriösa.

Swainston ska vara hedersgäst på Åcon 3 i maj, vilket leder tankarna till min första kongress förra året, där Cory Doctorow var en av hedersgästerna. Hans novell I, Row-Boat är nästan alltid det första jag tänker på när jag hör eller ser hans namn. Den är bara så underbart vrickad. Bara titeln i sig får mig ett le. Mer intelligenta roddbåtar till folket!

Och när jag ändå pratar om vrickade noveller måste R.A. Lafferty nämnas. När jag läste novellsamlingen 900 Grandmothers så fick jag för första gången uppleva hur extremt goda skratt litteratur kan locka ur min mun. Nog för att jag hade läst mycket komiskt innan, som ofta fått mig att le och som vid enstaka tillfällen har fått mig att skratta. Men aldrig såhär mycket. Hysteriskt.

Kelly Link är en annan författare som kan petas in i ”märkliga och ofta roliga noveller”-fältet. Jag läste alldeles nyss The Cannon, som finns i novellsamlingen Magic for Beginners. Vilket är en lysande novell i sin absurdhet. Giftermålet med kanonen (”to their great sorrow they never had children”) till berättelsen om folket som gifter sig under mattor gjorde av hår är för märkliga för att de ska glömmas bort.

… och där tog det stopp.

Loneliness, av Cacioppo och Patrick

2009-02-01T22:46:00.002+01:00

Ett av mina mål det här året är att läsa mer facklitteratur, utöver kurslitteratur. Loneliness blev först ut. Vad den handlar om torde vara uppenbart.

Det första som skrämde mig lite var att vid vilken given tidpunkt som helst så känner sig 20 % av befolkningen i USA sig ensamma. Inte ensamma som i ”åh, jag ska gå ut med mina vänner imorgon, men jag vet inte vad jag ska göra ikväll. Buhu”. Utan ensamma som i ”jag känner mig aldrig som en levande del i ett sällskap längre”. Statistik ljuger ju alltid, såklart, men poängen är ju att ensamhet är vanligt. Sedan minns jag en annan undersökning. Någon gång på 80-talet hade frågan ”Hur många personer kan du öppet berätta om din problem för?”. Då var siffran 2, tror jag. När samma fråga ställdes 2004 var siffran… 0. Och jag känner att jag identifierar mig med 2004 alltså. Tragiskt.

Men, i vilket fall. Det var en väldigt intressant läsning, även om jag gärna hade sluppit alla kapitel om apor och deras sociala liv. Det fungerade som bra parallell ibland, men ofta undrade jag om jag av misstag plockat upp en biologibok. Bleh.

Loneliness gav en hel del intressanta upplysningar och vinklar på modernt liv i västvärlden. Nog för att jag visste att människan är en social varelse, men jag har aldrig fått det så utförligt beskrivet som här. För den som känner sig ensam påverkas på en rad olika sätt. Koncentrationen minskar, hälsan får lida av det, man kan åldras snabbare. En massa annat jag inte kan komma ihåg just nu, men listan på negativa effekter var rätt läskig.

Jag tycker synd om många människor på ett litet mer upplyst sätt nu.

Undergången / Der Untergang

2009-02-01T20:16:00.001+01:00

På tal om icke-engelskspråkiga filmer kom jag att tänka på Undergången. En tysk film om Hitlers sista dagar. Det här är en film som alla borde se. Punkt slut.

Genshiken!

2009-02-01T20:13:00.001+01:00

Jag har varit intresserad av anime ungefär lika länge som jag har läst böcker i någon större skala. Det vill säga, sedan 2004, ungefär. Någon gång mot början av sista året på gymnasiet. Jag kom att tänka på det här när jag förra veckan såg den andra säsong av Genshiken. Det är en favoritserie, så att jag missat att en andra säsong funnits ute i ungefär ett år retar mig lite. Jag såg den och jag skrattade något enormt och jag mindes varför jag föll för serien till att börja med. Det är en sådan underbar skildring av nördars liv. Och den har ingen annan handling än att följa karaktärernas liv och nörderi. Den är så fin på något sätt.

Som resultat skickade jag efter alla nio volymer av mangan, som jag egentligen inte har råd med, och nu längtar jag bara tills de ska komma hem. Jag vill ha mer Genshiken!

Jag blir alltid så glad när jag ser en bra anime. För det är tragiskt sällsynt, egentligen. Men jag är på bra humör nu, så jag ska inte dyka ner i den skithögen just nu.

Universums sista dagar, en film av Pen-Ek Ratanaruang

2009-02-01T19:45:00.000+01:00

Det är häftigt att se filmer med skapare vars namn man inte kan uttala. Nej, men seriöst. Jag finner det väldigt givande att kolla på utländsk, icke engelskspråkig film. Eller bara icke-Hollywoodfilm (Picnic at Hanging Rock, t.ex. Australiensisk film som ligger bland mina favoriter). Det är intressant för att det aldrig riktigt slutar att förvåna. Film kan göras på så många sätt. Och för att lyfta en mening jag gillade och ändra den lite: ingen vettig filmintresserad människa begränsar sitt tittande till ett eller två språk. Mina fördomar säger mig att de flesta svenskar håller sig till svenska deckare och Hollywoodfilmer. Synd, om det nu är så. Det skulle betyda att de missar Amelie från Montmartre, för att nämna något, och då har man verkligen missat något.

Univerums sista dagar, eller Last Life in the Universe som är den internationella titeln, är en japansk/thailändsk film. Det handlar om en självmordsbenägen japan, som bor i Bangkok. Varför han vill ta sitt liv förklaras aldrig riktigt, precis som att inget riktigt förklaras i den här filmen. Det är rätt fattigt med dialog också, och den som finns där hackar fram på japanska, thailändska och knagglig engelska. För den här självmordsbenägna japanen träffar en haschrökande thailändska och de kan inte mer än några fraser av varandras språk. Så de försöker så gott de kan med den engelska de kan, när det andra sviker. Filmen handlar om relationen mellan de här två, minst sagt vilsna, själarna.

Det är inte något som ska ses för handlingens skull. För det finns inte så jättemycket till handling att tala om. Det är något som ska ses för att det är så fint och annorlunda. Och för att skådespelarna är helt jävla lysande. Speciellt japanen. Jag skulle våga påstå att det är bland de allra bästa rolltolkningarna jag har sett. Han spelar skygg, fåordig och blyg. Majoriteten av det han görs sägs med små, små gester och kroppsspråk. Det mesta i den här filmen sägs med kroppsspråk från karaktärerna, eller bara med vinkeln kameran har. Väldigt subtil film, på det sättet.

Den sista delen gillade jag dock inte lika mycket som den långa och långsamma uppbyggnaden. Det blev för mycket komedi av det. Rolig komedi, förvisso, men det passade inte riktigt in.

En bra film är det i vilket fall. Väldigt annorlunda, på många sätt. Och det gör den bara bättre.

Sure, I’ll show you my bokhylla

2009-01-26T12:38:00.003+01:00

Maria borta på Arianrhod tyckte att ”vi” skulle visa våra bokhyllor. Visst, här kommer den första.

Jag flyttade hit för typ en vecka sedan (och köket ska renoveras, därför det står glas i hyllan och därför står en av mina käraste ägodelar där nere till höger (psst, det är en juicepress)). Sorteringsmekaniken är dock hur enkel som helst. Högst upp står de där 27 (av tidigare 30) böcker jag bestämde mig för att jag absolut var tvungen att läsa i år. Resten, ner till träugglan, är olästa böcker, utan någon som helst ordning. Det är med andra ord vad jag har att jobba med i år (inte för att jag kommer hinna med allt; det är väl en 140 olästa böcker). Jag orkade inte ta med så mycket, men de två nedersta raderna av lästa böcker kunde jag inte vara utan.

Den andra, lite mindre, samlingen böcker i lägenheten. Längst ner till vänster står mina filosofiböcker, till höger är det mest historia. Uppe till vänster står annan facklitteratur, där den stora majoriteten behandlar fenomenet älvor (mest i litteratur och folktro). På det sista planet bor min mobbade manga, som fick trängas tre rader in i hyllan. Ops.

Att återvända till ”vilda västern”

2009-01-24T00:30:00.000+01:00

Att se västernfilmer var en del av min barndom. Den gode, den onde och den fule var en favoritfilm. Knallpulverrevolvrar var häftiga och västernLEGOt som fanns ute på den tiden sysselsatte mig och mina vänner åtskilliga timmar. Sen någon gång senare så dog det här ut och ”vilda västern” låg länge långt bakom mig. Tills jag sen en tid tillbaka fick återbekanta mig med fenomenet.

Först kom filmen 3:10 to Yuma, med bland andra Christian Bale och Russel Crowe. Lite halvtaskig mot slutet, men det vägs upp av bra skådespeleri (Bale kan när han vill, och Crowe kan alltid, vare sig han vill eller inte). Bortsett från det där slutet (med väldigt mycket pangpang) så kändes det som en ganska otypisk film i genren, inte alls som jag kom ihåg dem. Bra dock, och smått rekommenderbar.

Sen kom en bok, som jag förmodligen aldrig hade läst om jag inte blivit inpetade i en panel på Kontext. Territory, av Emma Bull, en av de World Fantasy Award-nominerade böckerna för 2008. Den vann tyvärr inte, vilket folket i panelen, inklusive jag, tyckte att den skulle ha gjort. Det är en utmärkt bok om Doc Holliday och Wyatt Earp och gänget. Ett bra exempel på hur fantasy kan gå långt ifrån de klyschor som är förknippade med genren. En långsam och välberättad bok, med fokus på personporträtten. Jag skulle kunna sätta den här i händerna på någon skeptiker och säga ”Titta här, vad fantasy kan!”.

Senast, som i för några timmar sedan, såg jag filmen Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. Brad Pitt spelar den förre och Casey Affleck den senare. Och de spelar bra, riktigt bra. Vilket såklart hjälper filmen, eftersom de här två, antingen ensamma eller tillsammans, är med i nästan varenda scen. Och det är en lång film också, med en speltid på över två och en halv timme. Dessutom så är den långsam och fylld av mycket tystnad från karaktärernas sida. Om inte en berättarröst hade legat i bakgrunden till och från så skulle det kunna vara en musikvideo. Inte riktigt, men… det hade inte gjort så mycket. För Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford har det första soundtracket sedan K-PAX som jag verkligen, verkligen tycker om, både i filmen och utanför. Underbart! Precis som filmen. Liksom Territory så ligger fokus på personporträtten. Och det är engagerade sådana. Jag har bevis på detta. För jag var trött när jag började se filmen och en långsam dålig film klarar jag av i en halvtimme. Här satt jag fastklistrad från början till slut.

Bokenkät

2009-01-21T15:30:00.000+01:00

Eftersom jag ändå inte har något bättre för mig: Bokenkät från Bokhora.

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?

Alla böcker jag köper ”så snabbt de kommit ut” är inte ens inbundna. Men på den inbundna fronten skulle det nog vara Patricia A. McKillip och Charles de Lint. Sen finns det en rad författare som jag upptäckt mer nyligen som jag definitivt kommer kasta mig över snabbt i framtiden. Haruki Murakami, China Miéville, Emma Bull, Kelly Link och Steph Swainston för att nämna några.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?

Charles de Lint lägger sig på en klar förstaplats här. Senast jag räknade så var det 32 eller 33 böcker. Om jag inte missminner mig så har i alla fall tre böcker tillkommit sen dess. Sen kommer Patricia A. McKillip med sina 24 böcker (av 26).

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?

Senaste tipset jag faktiskt läste var Heart of Darkness, av Joseph Conrad. Fast det mer en uppmaning än ett tips, kanske. I vilket fall som helst så gillade jag den skarpt.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?

Det måste ha varit en julklapp, men eftersom jag är en hemsk människa kommer jag inte ihåg. Ops.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?

Nej. Har nog aldrig haft heller.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?

Kurslitteratur räknas kanske inte riktigt, men annars Litteraturteori, av Paul Tenngart. Nästa skönlitterära bok jag tänker läsa är The Remains of the Day, av Kazou Ishiguro.

Det blev för spretigt…

2009-01-20T00:48:00.000+01:00

… så jag högg bloggen i mitten och flyttade mat och smakdelen hit: Någonstans att äta

Min tanke för 2009 är att minska bokinköpen (utan att minska läsandet) och öka matutgifterna. Och eftersom jag ändå försöker samla på mig alla recept i lätthanterligt format på datorn så kan jag lika gärna dela med mig.

Välkomna!

En Murakami om året

2009-01-09T14:48:00.001+01:00

Det är ganska exakt ett år sedan jag läste min första bok av Haruki Murakami. Hard Boiled Wonderland and the End of the World. Rekommenderad läsning, absolut. Men jag kände inte för att läsa en bok av honom igen, förrän nu. Ett år senare. Det känns som en ganska lagom intervall, av någon anledning. Jag har nu läst mer än halva The Wind-Up Bird Chronicle och gillar den skarpt, även om jag riktigt vet varför än. Trots att jag den här gången visste vad Murakami är kapabel till så känns läsningen ändå ny, eller bara märklig på alla sätt och vis. Det där året mellan böckerna gör nog sitt.

Det finns ett helt lysande stycke i boken, när huvudpersonen går ner i en torr brunn för att ”tänka lite” och stannar där i några dagar. Nu är det väl egentligen för tidigt att säga något sådant här, men det känns som en scen jag inte kommer att glömma på länge. Jag skulle gärna citera den, men eftersom den säkert pågår i över 50 sidor så orkar inte jag skriva och ingen skulle orka läsa.

Så här kommer något lite kortare:

”Nutmeg?”
”It just popped into my head. You can call me that if you don’t mind.”
“No, I don’t mind at all. So what should I call your son?”
“Cinnamon.”
“Parsley, sage, rosemary, and thyme”, I said, with a hint of melody.
“Nutmeg Akasaka and Cinnamon Akasaka. Not bad, don’t you think?”
Nutmeg Akasaka and Cinnamon Akasaka: Wouldn’t May Kasahara have been shocked if she knew that I had made the acquaintance of such people! “For heaven’s sake, Mr. Wind-Up Bird, why can’t you ever get involved with people who are a little more normal?” Indeed, why not, May Kasahara? It was a question I could never answer.
“Come to think of it,” I said, “last year I met two women named Malta Kano and Creta Kano. As a result of which, all kinds of things happened to me. Neither of them is around anymore, though.”
Nutmeg gave a little nod but offered no opinion in response.

Jag ser redan lite smått framemot januari nästa år, då jag ska läsa Kafka på Stranden, som redan står och väntar i hyllan.

Mushishi, underbara Mushishi

2008-12-31T00:17:00.001+01:00

Jag läste precis ut den senaste översatta volymen av Mushishi (d.v.s. nummer sex i ordningen). Varje gång en ny volym släpps så blir jag sådär barnsligt glad och kan knappt bärga mig. Posten känns alltid som långsammast när en ny Mushishi ligger i paketet. Den här gången var spänningen extra stor, eftersom nu, efter vad? 2 år, skulle jag få ta del av nya berättelser. För det är i och med volym sex som mangan går om animen, som kom 2006.

Det var lycka att läsa den här lilla samlingen. En sak som alltid fascinerar mig med fantasy är potentialen som finns i det faktum att skaparen kan skapa en helt ny värld, eller en ny aspekt till en redan existerande värld. Sorgligt nog så är det är sällan så spännande i praktiken. När jag läser det ena så påminner det ofta om det andra, liksom. Men världen i Mushishi sticker på något sätt ut.

För den som inte känner till den här världen: låt mig presentera den lite kort. Jag tar hjälp av huvudpersonen Ginkos jämförelse i första volymen. Om djuren och växterna representerar fingrarna på handen, där människan är toppen på långfingret, längst ifrån hjärtat. Sedan följer man blodet mot armen, där svampbiologin och mikroorganismerna finns, där det börjar bli svårare att skilja mellan växt och djur. Men om man går vidare, över armbågen, förbi axeln och stannar vid hjärtat så hittar man livet självt. Och här finns ”mushis”, den livsform som är så unik för världen i Mushishi. Det är helt enkelt en helt ny livsform som introduceras, och runt dessa mystiska varelser/ting berättar Yuki Urushibara om människor och deras kontakt med dem. Den här vinkeln gillar jag verkligen i min fantasy, vardagliga öden som berättas med det övernaturliga i bakgrunden (tja, definitionen av ”bakgrunden” kan ju diskuteras här). I grunden handlar det nästan alltid mer om människorna än om mushis.

Och det är just genom det här berättarsättet som mystiken fortfarande finns kvar, efter sex volymer. Eller snarare, den blir nästan större och större för varje gång. Huvudpersonen är en Mushishi, ett yrke i denna värld som går ut på att hjälpa människor som drabbats av mushis, samtidigt som de studerar sina fynd. Någon kombination mellan en läkare och en ständigt studerande akademiker. Vid väldigt få tillfällen avslöjas något konkret om Mushishi-livet, deras organisation och tradition. Den här volymen avslutades med just en sådan här ovanlig glimt och jag har nog aldrig riktigt sett framemot nästa volym i en serie lika mycket som nu.

Bokmål för 2009

2008-12-30T00:14:00.003+01:00

De senaste två åren har jag satt upp ett någorlunda specifikt mål på antal böcker jag vill få lästa. Jag tänker inte sluta med det, istället tänker jag göra det mer specifikt.

Under 2009 ska jag försöka hinna med cirka 100 böcker, varav 10 stycken ska vara facklitterära (studentlitteratur exkluderad). Sen skrev jag upp en lista på 30 böcker som jag måste läsa ut. Det är lite blandade titlar här. Jag tror givetvis att alla är bra. En del är valda för att de är klassiker, andra är valda för att de har stått alldeles för länge i min bokhylla.

Peta gärna på något jag borde prioritera, för listan är utan inbördes ordning.

The Broken Sword, Poul Andersson
Sea Kings of Mars, Leigh Brackett
Little, Big, John Crowley
The Bird Artist, Howard Norman
Vellum, Hal Duncan
The Remains of the Day, Kazuo Ishiguro
The Man Who Stole the Moon, Robert A. Heinlein
China Mountain Zhang, Maureen F. McHugh
Sailing to Sarantinum, Guy Gavriel Kay
Lord of Emperors, Guy Gavriel Kay
Iron Tears, R.A. Lafferty
Människohamn, John Ajvide Lindqvist
River of Gods, Ian McDonald
No Present Like Time, Steph Swainston
The Modern World, Steph Swainston
Titus Groan, Mervyn Peake
Gormenghast, Mervyn Peake
Titus Alone, Mervyn Peake
Snow Crash, Neal Stephenson
In the Night Garden, Catherynne M. Valente
In the Cities of Coin and Spice
Tales of the Dying Earth, Jack Vance
The Wind-Up Bird Chronicle, Haruki Murakami
The Thousandfold Thought, R. Scott Bakker
Mästaren och Margarita, Michail Bulgakov
Hyperion, Dan Simmons
Moment 22, Joseph Heller
Heart of Darkness, Joseph Conrad
Little Brother, Cory Doctorow
Memory & Dream, Charles de Lint

Hot Fuzz – klar favoritkomedi

2008-12-30T00:11:00.001+01:00

Ikväll såg jag, återigen, den engelska komedin Hot Fuzz. Och återigen slogs jag av hur fruktansvärt bra den är. Jag brukar inte vara så förtjust i komedier på det stora hela. Det finns så mycket annat, mer intressant, att se. Även om komiska inslag ofta är välkomna.

Hot Fuzz är inte bara en lysande komedi, den är dessutom en lysande parodi. Och den vinner mycket på att den parodierar en genre jag mer eller mindre avskyr: polisfilmer/serier. Den vinner ännu mer på att humorn skiftar mellan slapstick (som jag underhålls av) och mer subtila skämt (som jag njuter av). Det blir inte sämre av att Timothy Dalton, som jag ungefär bara sett som James Bond tidigare, gör en sådan minnesvärld roll. När han ger sina dräpande (haha) kommentarer vet man att det är en film av ypperlig kvalité. Lyckligtvis är det inte bara en person som lyfter upp den här filmen. Det finns, förvånande nog, inte en enda skådespelare som gör mindre än bra ifrån sig. Alla gör något för filmen.

Se den. For the greater good!

I'm a Cyborg, but that's OK

2008-12-14T21:59:00.003+01:00

Jag hade tänkt skriva något vettigt och smart om den här filmen, men jag ska nog samla tankarna till en Catahya-recensionen istället.

Men se den, bara för att du inte ser mycket koreansk film och för att du förmodligen behöver lite mer svart komedi i ditt filmtittande. Härligt vrickad och annorlunda film. Kan det bli annat när den kvinnliga huvudpersonen tror att hon är en cyborg och den manliga kan stjäla vad som helst, till och med torsdagar?

Och när du har sett den här kan du ta och se Chan-Wook Parks Old Boy, bara för att du aldrig har sett en hämndhistoria så grym. Vilket påminner mig om att jag själv måste se Lady Vengeance som väntar i hyllan.

(Varför ska koreaner ha så roliga namn för? Jag kan inte hjälpa det. Chan-Wook? Klart att jag tänker på mat! Cyborgen här heter Young-Goon. Kom igen, liksom…)

Con Air

2008-12-13T22:45:00.001+01:00

Anonymous 12/13/08(Sat)11:20 No.2342568

“This movie should've be a weekly series... with the entire cast as it was. I don't think you could get Malkovich to do TV, but c'mon. It would be so ridiculous to have it on every week like Lost, but you would totally watch a series about these people in a plane .. always getting away at the end to have another adventure next week.

Actually, if you think about it... this is why ideas like this are always set in space.. because guys in a plane always getting away at the end is kind of stupid.”

Vem vet, det kanske är just därför vi har så många sf-serier.

Jag skrattade i alla fall gott åt tanken på Con Air som en serie. Det skulle nog bli lika dåligt bra som filmen är.

Solaris

2008-12-06T23:36:00.001+01:00

Det är spännande med filmer som knappt kan hålla mitt intresse under två timmar och fyrtio minuter, men som helt plötsligt, när den sista minuten har passerat, känns värt det.

Så illa är det inte riktigt, men jag funderade allvarligt på att faktiskt stänga av Solaris efter halva filmen (praktiskt eftersom den var uppdelad på två DVDer). Men jag bet ihop och fortsatte. Jag lyssnade duktigt på den ryska dialogen och läste subben som var lite efter (irritationsmoment!).

Det är en bra film, alltså, men den är plååågsamt långsam. Men idéerna lyfter upp ordentligt. Och det faktum att det här är så långt ifrån dagens rymd pang-pang som det kan bli. Variation förnöjer, och det där. Men slutet var räddningen. Riktigt underbart, faktiskt.

Jag ska se fler Tarkovskyfilmer. Stalker nästa!

Portal

2008-12-05T22:16:00.003+01:00

The cake is a lie

The cake is a lie
The cake is a lie

The cake is a lie...

Det där är en fras jag läst hur många gånger som helst, på alla möjliga hörn av Internet. Jag trodde inte att jag skulle skriva den själv.

Men efter att ha spelat Portal så kan jag inte motstå, eftersom hela spelet är så hysteriskt roligt. Bland det mest innovativa på länge. Bland det kortaste någonsin (tog väl under tre timmar att klara, skulle jag tro). Men fruktansvärt roligt för den sakens skull. Som spelvärldens motsvarighet till en riktigt lysande novell. Förutom att vara ett bra spel i sig så vinner Portal mycket, kanske mer än någon annan titel, på sin mörka humor och skruvade story. Monologen är klockren, både sett till manus och röst.

Underbart.

"The Enrichment Center promises to always provide a safe testing environment. In dangerous testing environments, the Enrichment Center promises to always provide useful advice. For instance, the floor here will kill you. Try to avoid it."

"That thing you burned up isn't important to me. It's the fluid catalytic cracking unit. It made shoes for orphans. Nice job breaking it, hero."

Men det var nog ändå utrolåten som gjorde det hela perfekt. Jonathan Coulton, Still Alive. Jag har aldrig skrattat så mycket till slutet på ett spel.

Solanin

2008-12-03T22:57:00.003+01:00

Från början var det tänkt att jag med den här bloggen mest skulle skriva om saker jag inte kan skriva om på andra ställen. Det vill säga, ingen fantastik. Det blev inte riktigt så (inget blev väl som tänkt kanske, men det är en annan sak).

Men här kommer något som rakt igenom är en vardagsberättelse. Solanin, av Inio Asano. En 432 sidor lång manga.

Allt bra är värt att uppmärksamma. Men det känns alltid lite extra när jag försöker lyfta fram något som förmodligen ingen av dem som läser det jag skriver har hört talas om, vare sig det leder till en uppenbarelse för läsaren eller ej. Hur obskyr Solanin verkligen är jag ingen aning om, egentligen. Men den är tillräckligt uppmärksammad för att ha en engelsk översättning. Men steget från japanska till engelska till att en svensk köper eller läser manga som ligger långt utanför bästsäljarfältet är bra långt. Det finns nog bara två, max tre, mangaverk jag faktiskt skulle rekommendera till någon som inte har någon erfarenhet av mediet. Solanin är en av dem.

Men den fungerar nog bäst på folk i min egen ålder (skulle jag tro. Kan ju fungera för dem som upplevt ungefär samma sak också). Solanins persongalleri består av människor som är mellan 20 och 25 år gamla. Människor som har drömmar, men som inte riktigt vet hur eller om de kan förverkligas. Människor som har tråkiga jobb, som önskar lite mer av vardagen. Människor som samtidigt kan ha roligt och uppskatta tillvaron. Människor som är människor.

Och det är ungefär allt. Inom manga och anime finns en genre som kallas ”slice of life”, och det är just vad Solanin är. En liten bit av livet, utan varken början eller slut. Bara ett nedslag i en viss period. Det här är ingen tung litteratur direkt. Enkel läsning, om personer som jag förmodligen inte alls skulle tycka var intressanta om jag mötte dem i verkligheten. Men här fungerar det, berättat på det här sättet.

Jag uppskattar alltid verk som påverkar mig starkt känslomässigt. Det är ett bra tecken på att jag som läsare verkligen har blivit engagerad i berättelsen. Solanin rörde mig nästan till tårar vid tre tillfällen. Bilder och dialog kan göra mycket. Men samtidigt som den var sorglig så är den positiv också. Det är ett sådant där verk som liksom inspirerar. Och det är värt mycket, om någon frågar mig.

Catahyas novellpris 2007

2008-12-02T10:22:00.000+01:00

För att det är värt att uppmärksamma.

”Catahyas pris för bästa svenskspråkiga novell med motiv hämtat ur den fantastiska litteraturen (skräck, fantasy, science fiction) tilldelas för år 2007 Johan Theorin för novellen ”Endast jag är vaken”, publicerad i novellantologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter, förlaget Schakt. Prissumman är 1.000 kr.

Motiveringen lyder: "Endast jag är vaken" är en morbid komedi som förenar 1800-talets sagotradition med den moderna blodiga skräckberättelsen. Invånarna i en nybyggd idyll får se sin strävan efter materiell och fysisk säkerhet slå tillbaka mot dem själva. Det är något både karikatyrartat och charmigt över dem, dessa representanter för en samhällsklass och ett sätt att leva som många eftersträvar, men även något överspänt med deras präktighet. Med skräckblandad förtjusning följer man Theorin när han stänker blod på deras livspussel.”

Pengar. Fy fan.

2008-11-11T13:01:00.001+01:00

Jag har alltid hävdat att jag inte ska ha för mycket pengar i min plånbok (=på mitt konto). För jag har inte de där spärrarna som många andra verkar ha. En bok på 32 sidor för 850kr? Varför inte? Jag har ju råd! Så fungerar jag ungefär. Vill jag ha något så spelar det liksom ingen roll vad det kostar. Jag är t.ex. nyfiken på att smaka svartvinbärssprit. Den kostar 589 kronor. För en halvliter! Jag vet att det är ett fullkomligt idiotiskt köp som jag inte borde göra. Men jag är nyfiken nu och snart kommer jag säkert att gå in och beställa den där jävla flaskan.

Det är inte så att jag inte kan hushålla med mina pengar. Inte egentligen. Jag kan bara inte spara pengar om jag inte vet vad det är jag sparar till. När jag levde på CSN-bidrag i två år så tyckte jag att det var en ganska perfekt summa pengar att ha i månaden. En tusenlapp eller två extra hade nog inte skadat, men det jag fick räckte gott och väl till hyra, god mat och många av mina nöjen. Medan andra pluggar sönder sig själva för att tillslut få ett så högavlönat jobb som möjligt så nöjer jag mig med en låg lön, så länge det jag gör är roligt. Om jag skulle få ut mer än 20 000 i månaden skulle jag inte veta vad jag skulle göra med pengarna. Och då skulle jag köpa en väldig massa onödig skit, både till mig själv och andra.

Just nu är jag i en situation där jag tjänar mer pengar än jag kan göra av med. Det är en lustig känsla, måste jag säga. Jag är inte så oförskämd att jag klagar. Tvärtom, jag är tacksam för att ha ett extrajobb som kan ge mig lika mycket på en vecka som CSN kunde ge mig på en månad. Men det har (inte för första gången) fått mig att tänka på den här delen av världen och vår besatthet av pengarpengarpengar. Vad som stör mig är inte att folk har mycket pengar, eller ens att de slösar bort dem (jag gör det själv, så). Vad som stör mig är att folk vill ha mer hela tiden, och att de aldrig är tacksamma för vad de har. Jag har klagat på det här förut, på andra ställen. Men nu har jag kommit igång och vill klaga igen.

Ändå sedan barnsben har jag hört från föräldrar till lärare till okända personer: ”Släng inte maten. Tänk på barnen i Afrika!” Eller någon liknande variant. Jag undrar hur många av dessa personer som verkligen tänker på barnen i Afrika. Det är ju bara en sådan där grej man säger för sitt egna mäktiga samvetes skull. Ungefär som att köpa de där rosa banden och tro att man har löst ett världsproblem. Blah! Sen när man har gjort den här goda gärningen eller tänkte den här goda tanken och varit så duktig kan man sitta framför sin dator, surfa på Internet och bli sur FÖR ATT EN PIXEL ÄR TRASIG PÅ MIN SKÄRM!!!

Buhu!

Jag har faktiskt tagit åt mig av det här ”tänk på alla stackars människor”-snacket. Vad gör jag åt det? Inte skickar jag alla mina tillgångar till röda korset. Jag tror inte riktigt på att privatpersoners donationer kan lösa världsproblem (jag vet inte ens om jag tror på att världsproblem faktiskt kan lösas. Så optimistisk är jag. Men det är en annan sak). Jag tar ner det (eller upp det) till en nivå av inställning till livet. Det här är ju inte alls särskilt praktiskt och det löser verkligen inga problem. Det skulle däremot lösa problem om fler lärde sig att ta en lite mer ödmjuk inställning till vardagen. Jag skyller såklart på att jag är intresserad av filosofi och därför söker en sådan här utomjordig ”lösning”.

Ibland går jag ut och går enbart för att tänka på det här (det ger lite mer distans när man inte sitter framför sin dator, med en stereo till vänster och ett bibliotek till höger). Nu kan jag med lätthet bli kallad sadistisk och grym, för när jag kommer hem från en sådan här promenad är jag alltid glad, egentligen för att det finns så sjukt många människor i världen som har det sämre än mig. Men missförstå mig inte. Min poäng är att jag sätter min vardag i ett större perspektiv, och då känns problemen jag har rätt jävla banala. Det här resulterar i att jag blir tacksam för det jag har. Och nu pratar jag absolut inte bara om materialistiska tillgångar. Men det handlar såklart mycket om pengar också, och vad man kan få för dem.

Jag är tacksam för det jag har. Inte otacksam för det jag inte har.

Och på till en viss grad rättfärdigar jag min lyx med det. Jag kan inte göra så mycket åt att jag föddes i Sverige, att jag har fått den upp uppväxt jag fått, att jag är där jag är nu. Jag kan däremot sluta gnälla på en massa skittriviala saker och vara tacksam för att jag lever här, på denna plats i denna tid. Livet blir så mycket ljusare då. Och det är det allt handlar om. Att leva ett bra och lyckligt liv (definitioner i oändlighet på det sedan). Krävs inte så mycket för att komma till den slutsatsen. Så, varför ska jag vara glad och lycklig när så många har det så fruktansvärt, otroligt illa? Jag kan ju såklart bara utgå från mig själv (och vill tro att jag har gjort det under resten av det här inlägget-som-börjar-bli-för-långt). Jag vill att alla (med några undantag, kanske) ska ha det bra. End of story. Och ska jag då gräva ner mig i andras sorger hela tiden så kommer jag verkligen inte ha det så bra. Det kan vara en fin sak att tycka synd om andra, men det finns gränser. Ingen (med några få undantag, kanske) kan tycka synd om alla som har det sämre än sig själv. Det fungerar inte. Så jag är glad för mig själv och tacksam för att jag har det så bra som jag har det. Jag är trots allt min egen människa, och det fungerar rätt bra.

Och det här kan mycket väl vara bland det spretigaste jag har skrivit. Och det är garanterat den längsta bisatsen jag snubblade in på, för vad jag egentligen tänkte skriva här var: Jag är en hemsk människa, för igår köpte jag ett Playstation 3. Om du kom såhär långt så vet du det nu. Förhoppningsvis fick du med dig något annat på vägen.

(Jag är tacksam för att jag har en blogg jag kan posta skit på.)

Quantum of Solace

2008-11-06T20:58:00.000+01:00

Jag har växt upp med Bondfilmer. Tror att jag har de sjutton-arton första inspelade på VHS, och de flesta har åkt in i videospelaren minst tre gånger. Det här var dock länge sedan och i dagsläget ser jag inte på Bond som mycket mer än (skön) nostalgi. Och det är ungefär av den anledning jag ser de nya filmerna. Inte för att jag förväntar mig något särskilt bra överhuvudtaget, utan för att jag vill se vad som görs med serien jag var så bekant med i barndomen.

Quantum of Solace (nr. 22) är en helt okej Bondfilm, men rätt kass film i övrigt. Jag tycker att Daniel Craig fungerar utmärkt i rollen och jag gillar i alla fall tanken på att ikonen Bond får förändras lite på duken, även om gamla element får stanna kvar. Och Quantum of Solace upplever jag som just det, en gammal Bondfilm med nya kläder. Den nya James Bond lyckas de väl med (och tydligen ska han vara lik Flemmings Bond från böckerna, vilket jag varken kan bestrida eller bekräfta). Det är en bra sak att de dumpat Q och den allmänna känslan av överdriven teknikonani som präglade Brosnanfilmerna. I de tidigare filmerna var det roligt, men någonstans gick det bara för långt.

Problemet med Quantum of Solace är inte James Bond utan mycket av allt annat. Det är, såklart i den här specialeffektsfrosserieran, för mycket pangpang. Filmerna har alltid varit överdrivna (Moonraker, need I say more?), men nu blev det överdrivet på ett helt annat sätt. Fokus ligger mest på att flyttas från den ena actionscenen till den andra. Inte bra.

Men eftersom jag är hopplös så underhåller det ändå. Det ska bli roligt att se vad hur den tredje Craigfilmen blir. Fast jag hoppas att den dröjer…

Adlibris, släng dig i väggen!

2008-10-24T10:52:00.002+02:00

Subterranean Press vet hur man hanterar böcker. Jag är imponerad. Jag beställde ett HÄFTE, som kommer i ett paket som lätt kunde rymma två stora, inbundna böcker. I botten ligger en massa frigolit. Överst ligger en skiva med frigolit. Häftet ligger på en kartongskiva, så att den inte ska kunna böjas, och är inplastad. På detta är det dubbelvikt bubbelplast. Det enda som saknas är skydd mot explosioner.

Här sitter en nöjd kund. Häftet är för övrigt Old Man Crow, av Charles de Lint. Handlar om en man som inte vet om han är en kråka som drömmer att han är en människa, eller om han är en människa som drömmer att han är en kråka.

Making A Joyful Noise, Charles de Lint

2008-10-20T19:13:00.003+02:00

“Being happy was better than not, I decided. And it was certainly better than scooping up dog poop. If I was ever to write a story the way Christy did, it would be very short. And I’d only have the one story because after it, I wouldn’t need any more.

It would go like this:

Once upon a time, they all lived happily ever after. The end.

That’s a much better sort of story than the messy ones that make up our lives. At least that’s what I think.
But I wouldn’t want to live in that story, because that would be boring. I’d rather be caught up in the clutter of living, flying high above the streets and houses, making a joyful noise.”

Idag fick jag hem den dyraste skönlitterära bok jag någonsin köpt. Den kommer förmodligen alltid att vara det också, sett till pris per sida. Den kostade mig 850 kronor, och den är på hela 32 sidor. Det är mer än 26 kronor per sida. Dyrt! Men värt det. Making A Joyful Noise var förvisso inget mästerverk, men det förväntade jag mig inte heller. Jag köpte den mest av nyfikenhet, eftersom den exklusivt skulle handla om The Crow Girls. Det var precis vad jag fick, utan att mysteriet bakom de här två underbara figurerna avslöjades. Jag blev glad av läsningen, som man ofta blir av de Lints texter, så jag är nöjd.

Men det hade ju inte skadat om det vore mer bok och mindre… häfte.

Tips, nr 4: Rymdkonst

2008-10-10T11:18:00.002+02:00

Det enda som kommer i närheten av min skräckfascination för havsdjup är rymddjup. Det förra har jag tyvärr ingen bra källa för bilder till, men det senare ger NASA dagligen. Jag brukar titta in i Astronomy Picture of the Day-arkivet varannan vecka eller så, och förlora mig i scener som är mer avlägsna än jag vågar tänka på.

Det är vackert. Så vackert.

Astronomy Picture of the Day

Guilty pleasure. Spice and Wolf

2008-10-07T17:19:00.003+02:00

Vi har väl alla våra guilty pleasures, antar jag. När man tänker ”Ugh, det här är egentligen inte alls bra, jag borde verkligen göra något vettigt istället”. Jag har försökt bli av med så många som möjligt och just den här trodde jag faktiskt var borta. Men jag har fått ett återfall. Under de två senaste dagarna har jag sett mer anime än jag har sett de senaste sex månaderna. Inte för att anime är ett guilty pleasure, men ”dålig” sådan är definitivt det. När det kommer till Hollywoodproduktion så tål jag inte halvtaskigt gjorda romantiska komedier (som det så ofta är). Blergh. Men när det kommer till anime så har det någon märklig dragningskraft på mig. Jag kan spendera 4-5 timmar framför något relativt värdelöst på någon dag.

Varför? Tillskillnad från Hollyträversionerna så sätter de här pissig romantiska animeserierna igång min fantasi rätt ordentligt. En mental övning i att göra det man ser bättre än det egentligen är. För utförandet är oftare än inte fruktansvärt. Men annorlunda berättartekniker används ibland. Och många gånger så kan riktigt sköna idéer finnas inbakade i den annars så vardagliga storyn (som en huvudperson gjord av minnen och papper. Hah). Av någon anledning, som jag fortfarande inte förstår, så fungerar de här serierna som inspiration. I slutändan brukar jag alltid få några nya tanketrådar att leka med och sådant gör mig glad.

Den senaste i raden av dessa är Spice and Wolf. Som jag tyckte rätt bra om, faktiskt, även om utförande är mycket sämre än idén. För idén tilltalar mig. En fantasyserie i den vanliga medeltida miljön som istället för riddare och magiker fokuserar på en köpman som åker omkring med häst och vagn och försöker sälja varor. Riktigt så enkelt blir det väl dock inte, när han råkar få med sig en skördegudinna i vagnen. Den här flera hundra år gamla vargen råkar bara ta formen av en naken ung kvinna (med vargöron och svans). Köpmannen, Lawrence, hoppas att gudinnan, Horo, ska ge honom tur, så hon får följa med på hans resor. Horo å sin tur vill ta sig till sitt hemland i norr och där någonstans hittar de en överenskommelse.

Att en gudinna/djurmänniska med flera hundra år på nacken skulle söka sällskap hos en vanlig människa kan kanske kännas lite långsökt. Men jag tänkte det mest som ”de Lint i medeltidsmiljö”. För hans, liknande, varelser brukar bli rätt ensamma med åren, så att leta sällskap, oavsett typ, känns rätt naturligt. De omkringliggande händelserna i serien känns dock rätt tråkiga och fördjupningarna i medeltida ekonomi är förvisso lite annorlunda, men inte särskilt roliga. Men de två huvudpersonerna lyfter upp det bra med charm och perfekt kemi.

I slutändan så tyckte att det var en rätt söt serie, som lyckades ta sig förbi sina brister rätt ofta. Och, som vanligt, så har jag några nya tanketrådar att leka med medan jag väntar på den andra säsongen, som ska komma nästa år.

(Spice and Wolf är den första animeserie jag ser klart i år, tror jag. Times have changed!)

Komedikungar: Pegg, Frost och Wright

2008-10-07T16:05:00.001+02:00

Under de senaste två veckorna har jag skrattat gott åt den här trions (+Jessica Hynes) serie Spaced. Jag hade rätt höga förväntningar, eftersom deras film Hot Fuzz är bland det bästa inom komedi jag sett på länge. Shaun of the Dead kommer lite efter, men även den är full av skratt och skön humor.

Jag kan inte påstå att jag är ett fan av sit-com, men Spaced fungerade verkligen när jag tagit mig förbi några hinder. Den kändes lite smått B i början, och det blev absolut inte bättre av att min antenn till Piratkanelen inte stod helt perfekt. Men skaran av människor som bor i det där huset är bara för underbara. Vi har Tim (Pegg), som hjärtkrossad serie och Tv-spelsnörd. Daisy (Hynes), en sådan där typ med drömmar men med fruktansvärd självdisciplin. Vapenidioten Mike (Frost), den excentriska konstnären Brian (Heap) och den alkoholiserade hyresvärdinnan Marsha (Deakin). En hund också, just det, och en brud som jobbar inom modeindustrin (läs: kemtvätten).

Spaced vinner mycket på sin nördhumor och ingen rädsla för amerikanska mammor (se South Park-filmen). En bonus är alla filmreferenser som görs hela tiden. Många av dem är så subtila att jag absolut inte upptäcker dem under tittandet och knappt efter att jag har läst om dem. Men de som går hem väcker ofta skratt.

Rolig serie, helt klart. Men den bleknar lite i jämförelse med Hot Fuzz och Shaun of the Dead. Fast att det är samma gäng bakom dem märks tydligt. Och det är en bra sak. Jag ser framemot fler samarbeten mellan dessa grabbar. För, ärligt talat, på egen hand klarar sig i alla fall inte Simon Pegg själv. Jag såg nyligen Run Fatboy Run där han spelar huvudrollen och jag hade gärna sluppit. Skitfilm.
(Det här skulle vara ett bra mycket längre inlägg, men jag blev otroligt nog sjuk någonstans mitt i och det blev liggandes halvfärdigt i flera dagar. Jag orkade inte anstränga mig för att hitta tråden igen. Ah, well.)

Min nya hjälte!

2008-10-05T21:46:00.002+02:00

”16 augusti 1960 steg Joseph Kittinger upp till 31330 meter med Excelsior III innan han hoppade. Detta hopp är än idag världens högsta fallskärmshopp och dessutom satte han rekord i fritt fall både vad det gäller längd och tid. Kittinger föll fritt i 4 minuter och 36 sekunder och med en högsta hastighet av 989 km/t innan han öppnade fallskärmen på 5500 meters höjd.” -Wikipedia

Det är nog en siffra man inte har någon relation till. Ett jetplan kan flyga 15km upp. Ozonlagret ligger ungefär 25km upp. Den här mannen tar sig 31km uppåt i en jäkla ballong. Och hoppar. Själv tycker jag om att hoppa från ett 10 meter högt hopptorn och landa i lagom ljummet vatten. Den falltiden känns relativt lång, faktiskt. Tiden i luften är underbar. Det är en riktigt skön känsla, att bara vara i ingenting. Just därför skulle jag väldigt gärna vilja hoppa både bungee jump och fallskärm. Jag ska göra det också, när jag har tillfälle och pengar. Men att hoppa från rymden ser jag nog som en ouppnåbar dröm.

Det får räcka med det här lilla videoklippet. Jag blir lite avundsjuk när han sprattlar med benen i början och sen snurrar runt. Rymd. Jord. Rymd. Jord. Rymd. Jord.

http://www.youtube.com/watch?v=thyTzCU9c2U

(Strunta i slutet, med vattnet. Det är klippt med en musikvideo. Kittinger landade i öknen.)

The Vitamin String Quartet Tribute

2008-09-26T18:10:00.002+02:00

Det här är den bästa musikaliska uppenbarelsen sedan… jag vet när. Familjen Fiol är som känt den mest angenäma familjen man kan lyssna på i den här delen av universum. Så ett projekt som innehåller skiva efter skiva med Familjen Fiol är bara för bra för att vara sant. Och när jag säger ”skiva efter skiva” så menar jag verkligen det: wikipediaartikeln räknar upp bra mer än 200 titlar.

Kända och mindre kända artister och grupper har fått sina låtar förbättrade, helt enkelt. Jag menar, varför skulle man vilja ha kvar gitarren när man kan få fiolen?

Jag letade just runt i det här paradiset och plockade på mig fem skivor. Bra många fler hade kunnat följa med, men det får bli i etapper. Som premiär blev det: Evanescence, Korn, Sarah McLachlan, Tori Amos och System of a Down. Inte nödvändigtvis för att jag tycker att deras originallåtar är superbra alltid, men för att de kan bli riktigt intressanta i den här nya formen. Jag vet att SofD är det, för jag lyssnar på den nu. Underbara ljud!

Vitamin Records.

Dirty Pretty Things och House of Sand and Fog

2008-09-22T00:25:00.003+02:00

De här filmerna har, bland annat, två saker gemensamt. För det första så handlar båda om invandrare som lever i ett västerländskt land (England respektive USA). För det andra så är det två riktigt bra filmer, bland de bästa jag har sett i år.

Dirty Pretty Things såg jag nyss. Mest för att jag var intresserad av Audrey Tautous första engelsktalande roll, egentligen. En av de mest intressanta skådespelerskorna som är aktiva just nu. Dirty Pretty Things förstärkte den åsikten, bland flera andra. Ett lysande exempel på att mycket bra film görs utanför Hollywood. Kvalité av en mindre budget. Filmen är främst två saker: en icke Hollyträig kärlekshistoria, och en berättelse om den mörka sidan för folk som söker uppehälle i ett annat land. Hur man måste ha flera jobb för att kunna klara sig och hur man kan bli utnyttjad som kvinna. Hur moraliskt gråa filurer kan hjälpa invandrare in i landet till priset av en njure. Jag uppskattar verkligen skurkar som inte riktigt är skurkar. ”Sneaky” uppför sig som ett as vid fler tillfällen än inte men han håller fortfarande sitt ord och levererar. Okwe, huvudpersonen, är också en sådan där bra filmfigur, som har sin livsfilosofi djupt rotad i sig. Men någonstans på vägen rinner bägaren över och han tvingas överge den och göra ”Dirty Things”, av ”Pretty” anledningar. Detsamma gäller Senay (Tautou) med sina drömmar, som bara kan bli bortknuffade av verkligheten så länge.

En mörk film med hopp, på samma sätt som Charles de Lint skriver sina böcker och noveller. Jag blev glad av filmen, eftersom den just höll sig till hoppet hela tiden. Vad som egentligen hände på slutet får fantasin avslöja. Och, lyckligtvis, så lär en sådan här film aldrig få en uppföljare! Woho!

House of Sand and Fog är, å andra sidan, en av de mesta deprimerande filmerna jag har sett. Den handlar, kort och gott, om ett hus. Som, av lagliga kringelikrokar, beslagtas och auktioneras ut, till Kathys (Jennifer Connelly, även hon en av de mest intressanta skådespelerskorna just nu, mycket tack vare denna film) stora sorg. Den nya ägaren är den stolta och envisa Behrani, med familj, (Ben Kingsley, som gör en enastående insats) från Iran. Kathy försöker såklart få sitt hus tillbaka, med hjälp av det nya kärleksintresset, som råkar jobba som polis. Lagens brister, fördomar åt båda håll och kulturkrockar som svider.

Båda filmer försöker belysa problem i vårt samhälle och lyckas väldigt väl med det. I House of Sand and Fog är båda sidorna av myntet lika skitiga. Alla parter är övertygade om att de har rätt och drivet till sin spets så blir inte alltid medlen lika hederliga. Det görs många ”Dirty Things” här också, men även ”Pretty Things”. Men de snälla handlingarna uppväger inte de mindre snälla, och endast tragedi kan följa då. För den här filmen, om någon, är en tragedi. Shakespeare skulle kanske ställa sig upp och applådera när eftertexterna börjat rulla.

Strunta i Crash och se någon utav de här två istället. Jag gillar ett stort spektrum av filmer, men den här typen slår alltid väldigt högt när de görs rätt.

The Coyote Road

2008-09-21T00:13:00.002+02:00

Många gånger bara köper jag böcker efter någon inbyggd kompass, som oftare än inte fungerar väldigt bra. När jag sorterade bokhyllan häromdagen (ugh, jobbigt med bokstavsordning) så råkade jag bläddra i just en sådan här bara-köpt-på-känn-bok. En antologi.

Och vilka namn som fanns med!

Första namnen jag stöter på är Nina Kiriki Hoffman och Delia Sherman, som är mycket kapabla novellförfattarinnor. Sen, helt oväntat, dyker Patricia A. McKillip upp, med en novell jag inte har läst! Just den här damens verk håller jag noga koll på, men den här novellen har gått mig förbi. Därefter kom Charles de Lint med (som jag inte orkar hålla koll på, för att han skriver så fasligt mycket). Namn på omtyckt namn staplas. Katherine Vaz är med, som få känner till, misstänker jag, men som skriver underbart vrickat. Ellen Kushner, som desto fler lär ha läst, har också bidragit. Ska bli riktigt intressant att se hur hon fungerar i novellform. Kelly Link, som jag numera placerar högt på intressanta-författare-listan. Jeffrey Ford, vars verk jag bara petat lite på, men uppskattat väldigt mycket.

Underbart! Och som om det inte vore nog så är temat... "tricksters". Få figurer är så upplyftande att läsa om som de här filurerna.

Så, bara för sakens skull, ska jag rekommendera en bok jag inte ens har läst. Läs The Coyote Road. ;)

28 dagar senare

2008-09-18T23:40:00.003+02:00

Jag hade inte tänkt göra det här till ett ställe för recensioner. Men kortare kommentarer om diverse titlar? Visst!

Såg precis katastroffilmen 28 dagar senare, som jag absolut kan rekommendera. Som en bra katastroffilm, alltså. För jag tyckte att den lyckades bra med vad den försökte vara. Children of Men som den skulle ha varit. Eller, en kombination av båda hade nog blivit underbar.

Jag är mest imponerad av scenerna i London, när Jim går omkring i den öde staden. Riktigt bra stämning. Och ingen CGI, som förstörde lite i I am Legend. Skönt exempel på lågbudgetfilmer som slår de där med löjligt mycket pengar bakom sig. Skillnaden mellan dessa två är ynka 142 000 000 dollar.

There and back again

2008-09-14T22:16:00.002+02:00

Jag upptäckte snabbt att Helsingör var en rätt bra plats, för någon som jagar nya smaker. Varannan butik sålde vin och sprit i mängder. Hylla upp och hylla ner. Resultat: nu har jag så att det räcker ett tag.

I Helsingborg, den vackra staden med kanske Sveriges skönaste dialekt, hittade jag dock fyndet. Två döläckra bokstöd i ametist. Hur kunde jag motstå? Nu ska jag bara fundera på var jag ska ha dem…

Priset ska förövrigt inte diskuteras.

Långa böcker och ambivalens

2008-09-10T23:56:00.001+02:00

Och med långa böcker menar jag, till största delen, episk fantasy. En subgenre, får vi väl kalla det, som jag har en väldigt kluven åsikt om. Jag har, till att börja med, alltid svårt att se dem som originella på det stora hela, även om de skiljer sig från sina syskon. De påminner, allihop, alltför mycket om varandra, egentligen. När jag är på dåligt humör så känns det bara som att vägarna konspirationerna tar skiljer dem åt, samt namnen på städerna. Sedan plockar jag alltid motvilligt upp dem på grund av deras tyngd. Om jag ska läsa 700 x 3 sidor så ska det banne mig vara värt tiden det tar. För under lika lång tid skulle jag kunna läsa minst 6-7 kortare böcker. Och det finns bara för många intressanta (kortare) böcker för att slösa tid på mediokra (längre) böcker.

Men samtidigt så kan jag, efter några hundra sidor, verkligen fastna i de där episka serierna. Det är en behaglig känsla att hänföras av en bok, oavsett kvalitéer, och bara läsa vidare, timme efter timme. Potentiellt ser jag mycket att vinna på längd, men få av böckerna jag har läst har nått upp till det. Det jag har läst har främst vunnit en sak: övertygande, eller åtminstone fängslade, personporträtt. När man går sida vid sida med samma person i mer än 1000 sidor så utvecklas någon slags känsla för stackaren. Det här lockade väldigt mycket när jag var yngre. Nu har det inte lika stark dragningskraft, av olika anledningar. Men det kan fortfarande vara trevligt.

Däremot så kan det givetvis finnas undantagskvalitéer i den episka fantasyn. Just nu har jag kommit halvvägs in i R. Scott Bakkers trilogi om The Prince of Nothing. Den lockar med allt som välskriven och genomtänkt episk fantasy lockar med. Men den har också det där lilla extra. Nämligen invävd filosofi. Det är inte alltid så mycket, eller ens särskilt djupt (jämfört med det att läsa vissa filosofers originalskrifter, men det är väl inte alltför många som kan jämföra med det). Men det är tillräckligt. Det väcker tankar. Och, framför allt, så är det snyggt placerat i texten, så att det verkligen hör hemma.

Jag gillar The Prince of Nothing. Men, såklart, tycker jag att den kunde ha kortats ner en smula. Den tanken besvärar dock inte längre, eftersom nu är den där inledningen förbi och allt är uppbyggt.

Framtiden?

2008-09-09T23:19:00.006+02:00

Från SMBC.

Håll käft och spela fiol istället!

2008-09-09T20:55:00.002+02:00

Av allt jag lyssnar på så är Emily Autumn den enda favorit jag oftare än inte avskyr. Hon är en lysande violinist och hennes klassiska skiva Laced är en av de jag lyssnat allra mest på. Här är ett exempel på att hon kan hantera det:

http://www.youtube.com/watch?v=YwaeK6bC5jw

När hon plockar upp elfiolen så börjar experimenten som jag faller så lätt för. På skivan med det passande namnet Unlaced finns åtta sådana här låtar, eller ”är det någon som blir ihjälslagen med en rostig och ostämd fiol!?” som de också kan kallas. Oljud eller inte, bedöm själva. Jag tycker att det är underbart.

http://www.youtube.com/watch?v=Xt2GmkQbWDQ

Men när hon överger fiolen och öppnar käften kan resultaten bli vedervärdiga. Hon kan sjunga alltså, och det finns låtar med sång som jag verkligen gillar, men för det mesta så verkar hon använda tungan som en osthyvel mer än något annat. Problemet är nu att Emily Autumn verkar välja det här som framtida karriär. Allt det där sköna, den klassiska fiolen, elfiolsexperimenten och de alltför sällan hörda ljuden från en cembalo överges. Blä.

http://www.youtube.com/watch?v=V8r9lTR3NAA

(Undra vad hennes årliga kostnad för kläder, smink och hårfärg ligger på?)

Spels (o)balanserade svårighetsgrad

2008-09-08T22:16:00.002+02:00

Jag är alltid flera år efter spelmarknaden, dels för jag lirar så väldigt lite nuförtiden (även om det ökat på sistone) och dels för att jag inte vill spendera så mycket pengar på det. Så nu i somras köpte jag ett Playstation 2, när det sjunkit ner till knappt tusenlappen, och spelen kan hittas billigt.

Under ett antal veckor har jag avnjutit Final Fantasy X, ett högst underhållande spel, med, till min förvåning, en rätt solid story. Något sega strider ibland, bara. Men i förrgår blev jag lite sur på det, för första gången. När ett spel inte varit särskilt svårt överhuvudtaget i 34 timmar så retar det mig lite att de sista bossarna ska vara så jobbiga. Nu måste jag lalla omkring och levla upp lite innan jag kan klara av det (och få veta hur allt slutar…).

Om ett spel ska vara svårt så ska det finnas någon balans i det. Antingen så är det skitsvårt från början, eller så blir det stegvis svårare. Det kan inte gå från lätt till frustrerande inom loppet av tio minuter.

Men incidenten påminde mig om gamla klassiker, som jag suttit och nött fler gånger än jag vill veta. Det första Age of Empires, där man redan i vissa förstauppdrag fick sitta och klura på banorna innan man väl lyckades klara dem. Jag minns mycket väl när jag spelade det första gången och skulle klara ”Holy Man”. Puh, det tog tid. Sedan har vi Red Alert, som verkligen tog sin lilla tid att klara av. Hell March sitter verkligen inpräntad i hjärnan, fortfarande, efter alla timmar framför skärmen. Laddade ner den nu och fick genast en nostalgisk kick. Och när man pratar nostalgi och svåra spel så måste Commandos: Behind Enemy Lines att nämnas. Jag klarade nog aldrig av hela det, eftersom jag i ren frustration gav upp tillsist.

Men frågan är väl om spelen kanske kändes svårare eftersom man var nååågra år yngre då? Roligt var det i alla fall, nu som då, även om det är skillnad i exakt vad som är roligt.

Pågående och planerade projekt

2008-09-07T15:40:00.002+02:00

Eftersom jag inte pluggar nu i höst så har jag tänkt göra så mycket jag kan av tiden jag får över när jag inte jobbar. Mycket av det har med eget skrivandet att göra, men inte allt. Det började rätt bra när jag, äntligen, fick de Lint-artikeln till Vetsaga klar. Nu har det fortsatt på rätt spår. Jag skrev nyss klart den sedan länge planerade artikeln om The Prestige (i förkortad form, eftersom det sprang iväg rätt bra). När någon snäll själ på Catahya smörjt maskineriet så ska den få se världens ljus (*grumble, grumble*).

Nu har jag en rad olika, i någon grad planerade, alternativ att välja mellan. Jag ”ska” skriva:
* Om R.A. Lafferty och absurditet. Förmodligen ett visdomsord på Catahya.
* Ett novellförsvar (del II, eftersom Julle gjort det innan mig). Artikel, Catahya.
* En (min) tolkning av symboliken i animeserien Haibane Renmei. Artikel, Catahya.
* Om älvor, med utgång i Briggs bok ”The Fairies in Tradition and Literature”. Lite seriösare, för Vetsaga.
* En recension av Stephen Baxters Flood, som ska skickas in till fanzinet Landet Annien.
* En rad recensioner av nya filmer på Catahya. The Dark Knight, kanske. Den nya Futurama-filmen. Wall-E, när jag väl gått och sett den.

Sedan har jag lite andra pågående projekt:
*Jag har gått och blivit ansvarig för Catahyas novelltävling, som ska dra igång nu i dagarna om inget hemskt händer. Det kommer nog äta lite tid, när bidragen ska läsas igenom och bedömas.
* Jag ska leda en McKillip-bokcirkel på Catahya. Ska bli intressant att se hur det kommer att bli.
* Jag ska, förmodligen/troligen/kanske (beroende på språk), sitta i en panel på Kontext. Till det ska jag läsa igenom årets World Fantasy Awardnominerade böcker.

På det har jag (minst) sexton osedda filmer i hyllan. Plus filmerna som trillar ner i brevlådan från LoveFilm. Vilket också påminner mig om att jag ska dra igång Filmkrysset igen. Jag har ett x antal spel till mitt nyköpta Playstation 2 som kräver lite uppmärksamhet. Jag har en väldig massa böcker som kräver bra mycket mer uppmärksamhet. Någon gång mellan varven ska jag hinna träffa sådana där riktiga människor också.

Jag har att göra.

Underbara Mushishi

2008-09-02T21:45:00.002+02:00

Jag läste precis ut den femte och nyaste volymen av Mushishi. Det berättarmässiga innehållet har aldrig svikit och gör inte så nu heller. Stilen har utvecklats och blivit bättre. Allt är gott.

Men Mushishi, anime som manga, är ett ypperligt exempel på ett verk som jag gillar för att det egentligen inte berättar så mycket. Det är en stämning som målas upp, och bara glimtar av något större som visas. När man läser de korta berättelserna/”novellerna” så lämnas mycket till den egna fantasin. Det övernaturliga, mushis, tar givetvis en central roll, men de finns där för att berätta om människors öden (i något udda situationer, oftast). I The Sea Palace så är det mest intressanta inte en mushi som kan ge upphov till människors återfödelse, utan att huvudpersonen har återfött sin egen mamma. Där har vi komplikationer man inte ser i vardagen, en mor som har fött sin egen döda mors exakta genetiska kopia.

Sen kan det vara mer subtila saker, som i The Coat That Holds a Mountain. Det är precis vad det låter som, en rock med en bild av ett berg i. Som det ibland kommer rök ifrån. Bilden, alltså. Sen handlar resten om en strävande konstnär som glömmer bort sin familj i jakten på berömmelse.

Värt att nämna är det högst medvetna och något vågade sättet Ginko förhåller sig till allt. Huvudpersonen som alltid är med, men som man knappt får veta något om överhuvudtaget. Han har förvisso en personlighet, men den kan inte kallas välutvecklad. Ginko fungerar som elementet i handlingen som för fram andras berättelser till ytan. Av kanske 20-25 sådana här noveller så har bara två handlat om Ginkos förflutna.

Det är ett rent nöje att läsa. Jag ser extra mycket framemot kommande volymer, för snart rör det sig bortom det som blivit material för animeserien. Snart får jag läsa om mushis jag inte redan känner till!

The Bell at Sealey Head

2008-09-01T22:33:00.002+02:00

Nu har jag läst ut McKillips nyaste skapelse. Bortsett från det möjliga klagomålet på variationsbrist i miljöer (en anklagelse jag kan rikta till en rad olika författare, däribland favoriter) så är jag mycket positiv.

En väldigt rofylld bok, som centreras kring en (osynlig) klocka som klämtar varje solnedgång, men som inte handlar så mycket om magi som den handlar om personerna som hör klockan. Blyg romantik och stilla personporträtt. Och som vanligt lyckas McKillip väva in mer på sina luftiga 270 sidor än många andra klarar av oavsett sidantal.

En mysbok som i allra högsta grad bjöd på njutbar läsning.

Kara no Kyoukai – The Garden of Sinners

2008-09-01T22:21:00.006+02:00

Det var länge sedan jag såg något nytt på animefronten, och länge sedan jag såg något från Japan över huvud taget. Men många intressen kommer och går i aktivitet, och det här blommade upp igen när jag häromdagen såg första delen (av sju, vill jag minnas) av Kara no Kyoukai. Nu har jag sett de tre, timmesavsnitten, som fansubbats.

Jag är osäker på om det faktiskt är något bra. Intressant är det absolut, och lätt att bara fastna i. Mest av allt på grund av de rent obskyra och vrickade elementen. Japanerna kan hitta på konstiga saker, och i några fall blir det så lysande bra resultat att jag bara gapar, medan det i vissa fall, som det här, framstår som så jävla idiotiskt och ogenomtänkt det kan bli.

Här har vi en person som avskyr tanken på allt vad dödande heter (filmerna är rätt fulla med sådant). Den högsta moraliska ondskan. Han skyddar till och med en man, som vid upprepade tillfällen våldtagit och misshandlat kvinnor, från ett offer ute efter hämnd (som redan mördat en handfull). När sedan kärleksintresset börjar jaga det där hämndlystna offret så får han typ panik, för att han måste stoppa båda innan någon dör (medan våldtäktsmannen sover på hans soffa)… Eh.

Men! Det där kärleksintresset, tillika filmernas intressantaste sida, är en behärskat galen halvmänniska som gillar att mörda. Detta vet vår gode huvudperson mycket väl om. Dels för att han direkt sett henne skära någon stackare i bitar och dels för att hon tidigare försökte göra samma sak med honom. Nog för att kärlek inte är så rationellt aldrig… men en försök-mörda-mig-fetisch? Något långsökt.

Annars har jag inte så mycket att klaga på, men det där räcker. Behagligt långsamt, lagom mystiskt, något annorlunda berättat och snyggt.

McKillips återkommande miljöer

2008-08-31T20:42:00.002+02:00

Jag har nu läst ut halva The Bell at Sealey Head, Patricia A. McKillips nya bok. Stämningsmässigt lysande, som vanligt, mycket tack vare det poetiska språkbruket. Handlingen rör sig sakta framåt och personporträtten träder fram mer och mer för varje sida. Det är en behaglig och lugn bok att läsa.

Men upprepningar är kanske inget bra drag hos en författare. Bok efter bok har utspelat sig i en liten, senmedeltida by någonstans på en isolerad landsbyggd, eller vid en ensam kustremsa. Och är det inte där så är det i den lite större och lika senmedeltida staden. Till McKillips försvar så gör hon det alldeles utmärkt och det märks att hon är hemma i miljön. Men det roliga är att t.ex. Solstice Wood, som utspelar sig i ett litet, nutida samhälle i USA inte skiljer sig särskilt mycket från fiskebyn i The Bell at Sealey Head. Även om det finns bilar och bensinmackar och bankautomater så känns Solstice Wood lika senmedeltida som något annat, eftersom McKillip så gärna låter berättelsen vandra ut i skog och mark. Det spelar liksom ingen roll om det är nutidsfantasy på 2000-talet eller pseudomedeltida, fiktiva världar – stämningen är ändå lika.

Det är tur att McKillips ordförråd är så stort och hennes berättarstil så givande att det aldrig känns som upprepningar. Men det vore banne mig kul att läsa något nytt, också.

Tummar ur rövar

2008-08-31T13:39:00.005+02:00

Nu har jag fått ur min, i alla fall. Igår kväll och idag på förmiddagen ägnade jag min tid åt att skriva en presentation av Newford, Charles de Lints fiktiva stad. Ska låta den vila tills ikväll, för att sedan skicka in den till den allsmäktiga redaktören för Vetsaga. Förhoppningsvis dyker artikeln (essän?) upp där snart. http://vetsaga.se/ för den som inte visste. Dra dit och läs.

Nästa projekt, för nästa helg, är en artikel om filmen The Prestige. Poänger och ledtrådar. Den kommer att få se ljuset på Catahya.

Nu, så

2008-08-30T15:16:00.004+02:00

Jag är selektivt långsam och lat. Det här projektet fick några år på sig, från tanke till start. Inte för att det är en komplicerad process att starta en blogg, men för att jag aldrig riktigt vetat vad som skulle stå här. Nu vet jag. Tror jag.

Jag kommer fortfarande skriva en massa fantastiksaker för Catahya. Jag ska fortfarande få tummen ur röven och skriva lite seriösa saker till Vetsaga. Här kommer jag möjligtvis länka till texterna som publiceras annorstädes.
Diverse om fantastik kommer i allra högsta grad skrivas här också, lite friare, lite lösare och med fler svordomar. Mest om litteratur, misstänker jag. Men jag misstänker ofta fel.

Men sen har jag en rad andra intressen som, faktiskt, inte har med fantastik att göra. Filosofi skulle kunna vara ett sådant (fast det är väl fantastik för de flesta). Matlagning, bakning. Likörtillverkning. Min jakt på smaker, som främst visar sig i choklad och diverse alkoholhaltiga drycker. På senare tid har jag tagit upp ett tills i år vilande intresse: spel, av alla former och slag. Sen finns det såklart filmer och böcker att skriva om. Anime och manga. Mitt intresse för konst. Musik. Några vardagsbetraktelser smyger säkert också in.

Det finns underlag för att göra det här stället aktivt. Men jag ställer låga krav på mig själv.