torsdag 26 februari 2009

Citat

“A modern philosopher who has never once suspected himself of being a charlatan must be such a shallow mind that his work is probably not worth reading.”Leszek Kolakowski, första meningen i Metaphysical Horror (2001)

Det är ju inte helt opopulärt att dela med sig av citat till höger och vänster. Jag gillar det. Korta, talande, roliga, provocerande, glädjande, (intetsägande), träffande. Och så vidare.

Just det ovan nämnde tyckte jag var en alldeles utmärkt inledning på en bok; jag ville direkt lägga ner allt annat jag höll på med för att ta reda på vad som kunde bjudas på följande sidor.

Och sen jag började läsa både litteraturvetenskap och filosofi på universitetsnivå har jag börjat uppmärksamma sådana här enskilda meningar alltmer. Ibland kan de säga så himla mycket. Speciellt i sådana här sammanhang. Djupet i enskilda meningar blev på allvar uppenbart för mig förra året, på en kurs om Descartes originaltexter (dock översatta till engelska). Det var på andra eller tredje föreläsningen det inträffade. Vi gick sakta igenom texterna, stycke för stycke. Föreläsaren (en av de bästa jag har haft) stannade upp vid en mening och ställde en fråga om den, som jag inte längre minns. Efter ett kort svar från någon stackare följde en halvtimmeslång förklaring av denna mening. Där säkert vartannat ord fick fem minuter. Efteråt så tänkte jag på två saker: 1) nästan allt som sades hade direkt med meningen att göra och 2) det kändes aldrig som att föreläsaren var så utförlig som han skulle kunna vara.

När jag läste första meningen (det enda jag läste) i Metaphysical Horror så slogs jag av direkt av tre saker, förutom helheten. Till att börja med så används inget könsneutralt ord, utan en modern filosof är först och främst en man (vilket sorgligt nog stämmer rätt bra överens med verkligheten, enligt uppfattningen jag fått). Sen refereras människor som en ”mind”, vilket känns rätt typiskt. Filosofer ger oftast blanka fan i personer, det är tankarna som är huvudsaken. Sist så tas lite av udden i meningen bort med ordet ”probably”. Också en sådana där typisk försiktighetsåtergärd. Det finns få, få rätt, men jag ska banne mig inte ha fel!

Jag tycker såklart att meningen i sig är träffande och rolig.

(Jag hade bara tänkt skriva ett litet citat. Det gick inte så bra.)

lördag 21 februari 2009

Lurad av musiken. Två gånger!

I veckan såg jag Jason Statham 2: The Life of Jason Statham, med Jason Statham som Jason Statham. Också kallad Crank. Jag visste ju såklart precis vad jag skulle förvänta mig, så det var inte med några lustiga illusioner jag satte mig framför filmen. Jag tycker om att se halvpissiga actionfilmer ibland. Men den här gången blev jag lurad av musiken. För i inledningen så hör jag Refused – New Noise. Och det var riktigt passande med den snyggt klippta scenen. Inte trodde jag att ett svenskt hardcoreband skulle dyka upp i en halvstor Hollywoodfilm inte. Allra minst ett jag brukade lyssna på för jämnan. Synd att resten av filmen inte kom i närheten av den här scenen. Suck.

Ikväll såg jag multispråkfilmen 2046 och det första som slog mig var hur fullständigt underbart soundtracket var. Jag satt till och med och lyssnade på musiken vid menyerna ett litet tag. Och det blev bara bättre i filmen. Synd att det som hände i filmen aldrig riktigt orkade engagera mig. Jag kanske inte var på utländsk-annorlunda-filmhumör. Men slutet var bra, och jag ångrar inte att jag såg filmen (det ska kräva mycket för att ångra en sådan sak).

tisdag 17 februari 2009

Bara en dag / Before Sunset

Nu har jag sett uppföljaren till Bara en natt. Samma regissör och samma skådespelare, nio år senare. Bara det här är rätt häftigt, tycker jag. Ännu mer så om det var planerat från början. Det är i grund och botten samma upplägg i båda filmerna. Vilket såklart talar för Bara en dags fördel, eftersom den här ”låt oss göra en film med bara en enda lång konversation”-idén är riktigt bra, när det görs såhär. Det känns roligt att en film kan göras på det här sättet. I Bara en dag är det ännu tydligare än i första filmen, där det trots allt blandades in en hel del andra personer. Här är det nästan bara Jesse och Celine som har en oavbruten dialog.

Jag tycker att det fungerar hur bra som helst. Såhär efter lite betänketid vågar jag nog säga att uppföljaren är bättre. Känns väldigt lustigt för mig att säga en sådan sak. Men det beror väl mest på att Bara en dag har mer substans och mer drama. Scenen i bilen är bara sååå bra, t.ex.

Bra och annorlunda romantiskt drama, båda filmerna. Lägger sig klart på någon specifik topplista.

måndag 9 februari 2009

Genshiken, igen!



För ett tag sedan skrev jag om min återupptäckt av animeserien Genshiken. Nu har jag inhandlat källmaterialet, det vill säga den nio volymer långa mangan animen baseras på. Och allting lästes under helgen. Jag ångrar inte att jag investerade 900 kr i den här läsning, med sänkt matbudget för resten av månaden som resultat.

Jag måste erkänna en av ”fanboy”-anledningarna bakom det här köpet. För det här med anime baserad på manga är inte samma sak som Hollywoods filmer baserade på böcker. Så länge det finns material i mangan så följer, allt som oftast, animen troget i fotspåren. Vissa animeserier kan man till och med följa ruta för ruta i mangan. Skillnader finns, såklart, men de kan vara rätt små. Så varför lägga ut 900 kr på samma sak, i annan form? För att animeserien taskigt nog inte är klar, utan lämnar de två sista mangavolymerna. Därmed lämnas också ett av genres sötaste pars öde till fantasin. Så kunde jag inte ha det, så jag köpte mangan till stor del får att få reda på hur de här två stackars människorna skulle hitta varandra. Aw. Suck.

Men min ”jag blir involverade i fiktiva personers liv och lycka”-ådra blev tillfredställd. Det var ett tag sedan något sådant här hände, så det kändes roligt. The power of fiction, eh? Intressant fenomen, hur något kan rycka tag i en sådär. En scen i näst sista volymen lyckas nästan skrämmande bra förmedla lycka i ett enda ansiktsuttryck. Det tycker jag är fascinerande.

Det här har ju såklart en hel del med Genshikens charm att göra. Den lyckas så väl med att måla upp de här fiktiva personerna som riktiga människor framför mina ögon. Slutligen så är det ett riktigt snyggt porträtt av nördars liv. I det här fallet anime-, manga- och (porr)TV-spelsnördar, men en läsning mellan raderna gör det mer allmängiltigt än så. Känner jag, i alla fall. Självklart så följer den här karaktärsutvecklingen traditioner för vanligt berättande, men det hålls hela tiden på en realistisk nivå. Genshiken är inte direkt något annorlunda verk, den är bara extremt bra på att vara vanlig.

Men halva poängen med serien är humorn. Det är en salig bladning av de klassiskt överdrivna ansiktsuttrycken, slap-stick och sexskämt, och mer subtila komiska situationer. Saker att skratta och flina åt är det ingen brist på. Liksom handlingen så är humorn helt karaktärsdriven, med skämt som går fram och tillbaka mellan de här personerna. En intressant sak i det här är att de ibland kan ta illa upp. Vanligtvis så ligger skämten i serier ”över” karaktärerna, upplever jag. Om någon säger något taskigt (men roligt) så reagerar ingen på det. Här rör det dock upp känslor vid flera tillfällen, när skämt går för långt.

Det är svårt att hitta köpvärd manga. Mycket är extremt inte-lockande. Jag har köpt fem kompletta serier och jag har varit intresserad av manga i nästan lika många år. Det är en liten mängd för någon som de senaste åren har lagt mer pengar på böcker än han vill veta. Men Genshiken får stå stolt som den femte kompletta serien.

2x Richard Linklater

Bara en natt, eller Before Sunrise, är en film jag har tänkt se väldigt länge. Men som mycket annat på den mentala att-se-listan så försvinner saker med tiden. En rolig slump gjorde att jag hittade filmen igen. Återkommer till den senare.

En romantisk films kanske viktigaste del är kemin mellan det tänkte paret (eller paren). Det finns många kvalitéer utöver den som är viktiga, men utan kemin så fungerar det inte alls lika bra. Det är inget den här filmen behöver vara orolig för dock. Jag skulle nog våga påstå att det här är bland det bästa jag sett inom romantiskt drama. Och det är mycket tack vara Hawkes och Delpys skådespeleri. Dialogen hjälper också mycket, i den mån att filmen får ett annorlunda fokus med den. Det känns inte som den vanliga tramsromansen som syns i så många andra filmer (jag är inte så hemskt orienterad här, men om någon vill kan jag fråga min syrra om filmtips. Jag lovar att hon kan lista minst tio kassa tramsromanser. Hö. Hö. Hö.).

Jag tänkte lite på en sak som dök upp i den här debatten nu. Det här sägs om män: ”en ängslig fyrkantighet och distans i beskrivningen, som att snubben inte vågar öppna sig/blotta sig”. Vilket det förmodligen ligger en del sanning i. Men jag kände mig inte på något sätt distanserad eller fyrkantig när jag såg Bara en natt. Den var riktigt mysig, med den där fina ”å, jag blir alldeles varm inombords”-känslan. Filmer (och böcker, för all del) som har direkt känslomässig påverkan, utöver estetiskt och intellektuellt gillande, uppskattar jag. Ett utmärkt exempel på en sådan film är Amelie från Montmartre, som kan göra mig glad i flera dagar.

Uppföljaren, Bara en dag/Before Sunset, är på väg till brevlådan. Ska bli intressant.

Men vad som gjorde att jag hittade Bara en natt var ett tips från en kille i klassen. Nämligen Waking Life. Som också är gjord av Linklater, och efter lite IMdBande så ledde det ena till det andra. Om jag inte hade kollat upp det så hade jag aldrig listat ut att filmerna var skapade av samma person (eller jo, scenen med Jesse och Celine är rätt avslöjande). Det första som får Waking Life att stå ut i mängden är stilen. Den är animerad. Rättare sagt, den är först filmad, och sedan animerad i efterhand med någon märklig teknik. Som är helt underbar. Visuellt så är Waking Life klart värd att se, speciellt för folk som vanligtvis inte ser tecknat eller animerat. Här är ett exempel på hur mycket man kan åstadkomma med det.

Waking Life är en enda lång drömsekvens. Och handlingen är gjord därefter. Det vill säga, halvt obegriplig, studsig och allmänt surrealistisk. Men röda trådar finns, och temat är filmens titel. Det börjar med en liten introduktion i en rad olika livsfilosofier, som är intressanta i allmänhet, men i synnerhet om du inte har hört talas om dem.

Att vandra omkring i en knasig dröm är roligt och intressant största delen av tiden, men jag kände att filmen drog ut lite på det. Roligt, det där. Här är en film där något händer hela tiden och jag blir uttråkad ibland, trots att filmen inte ens är två timmar lång. I Stalker händer knappt ingenting, och den är en timme längre, men jag blir inte trött på den.

Men Waking Life var en bra och sevärd film, av flera anledningar. Linklater är duktig och är definitivt en regissör att hålla koll på. Näst ut är ännu en animerad film: A Scanner Darkly.

Stalker, av Andrei Tarkovsky

Den här filmen låg och samlade damm i två månader innan jag nu äntligen kände för att se den. Jag visste ungefär vad jag hade att vänta efter Solaris. En bra, om än krävande film. Det var precis vad jag fick.

Det var en intressant upplevelse, att se en 2 timmar och 40 minuter lång promenad genom ruin och ödemark. Efter min påbörjade vandring bland utländska filmer har jag varit tvungen att omdefiniera ordet ”långsam” i de här sammanhangen. Men det är en sak jag är tacksam för. Den här ”nya” långsamheten är verkligen givande. Och det blir aldrig långsamt i den mån att det blir tråkigt. Faktum är att jag blev mycket förvånad när första halvan av Stalker var slut och jag var tvungen att byta skiva. Jag var helt fångade i världen som målades upp.

En sak som slog mig var mängden scener med vatten i. I Solaris så spelar vatten en stor roll, vilket blev rätt uppenbart i den, vad, 10-15 minuter?, långa inledningen där kameran mest bara filmer en insjö. Här återkommer vattnet igen, vid flera viktiga punkter i handlingen. Vad det skulle symbolisera vet jag inte, men jag vet att det blir förbannat snygg film av det. Motsatsen har samma effekt i rummet fyllt av sand.

Stalker är på många sätt en vacker och snygg film. Och vad jag menar med det har inget som helst med dagens vackra och snygga filmer att göra. Det här är något annat. Jag gillar det. Skarpt.

Men filmen är inte bara en massa miljöer. Dialogen är kortfattade och inte alls framträdande förutom under några få stunder och handlingen är länge ett frågetecken. Men ändå lyckas Stalker ha mer substans än det mesta, mycket på grund av att tittaren själv måste tänka, tänka, tänka. Jag missade säkert en uppsjö av saker. Det här är en film man kan skriva många meter text om. Men då ska man nog se den ett antal gånger först. Jag vet att jag kommer återvända, någon gång.

Bokkedjan 9: böcker

Det första som dyker upp är Yume no Hon – The Book of Dreams, av Catherynne M. Valente. Det skulle kunna vara en bok i en bok, eller något annat cirkulärt som gör att jag inte riktigt vet vart jag befinner mig. En av de absolut märkligaste läsupplevelserna jag tagit del av, helt klart. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är, vad jag ska tycka om det, eller vad ”drömboken” i boken egentligen betydde. Varje gång blicken vandrar över titeln i bokhyllan så måste jag tänka på den, och motstå lusten att läsa den igen (någon gång ska jag göra det dock).

En annan bok som med största sannolikhet kommer att stanna i mina tankar är The Wind-Up Bird Chronicle, av Haruki Murakami. Det var också en klart annorlunda läsupplevelse, som påverkade mig på flera plan. Boken består av många drömsekvenser, och till och med vissa stycken som utspelar sig i verkligheten känns drömlika. T.ex. min favoritdel i boken, när huvudpersonen klättrar ner i en torr brunn och sitter där några dagar för att tänka lite. Underbart.

Och drömtemat får mig att tänka på en titel med ordet i sig: Tapping the Dream Tree, av Charles de Lint. En av hans novellsamlingar som behandlar den fiktiva staden Newford, med magi i bakgrunden och vardaglig misär i förgrunden. Men även om temat ofta är rätt dystert så lyser alltid hoppet med sin närvaro, som jag och andra har påpekat gång på gång. Det här är om inte bäst så oftast illustrerat i Newfords kanske mest framträdande figur: Jilly Coppercorn. En person som tror på att man skapar sin egen lycka, men som inte för den sakens skull inte är tacksam när hjälp från andra erbjuds. Som när några vänner och främlingar drar henne ur drogträsket.

Jant från Steph Swainstons The Year of Our War är en annan minnesvärd litterär figur som har något av ett drogproblem. Eftersom han är halvt odödlig så verkar han ha lite svårt för att sluta, trots upprepade försök, mer eller mindre seriösa.

Swainston ska vara hedersgäst på Åcon 3 i maj, vilket leder tankarna till min första kongress förra året, där Cory Doctorow var en av hedersgästerna. Hans novell I, Row-Boat är nästan alltid det första jag tänker på när jag hör eller ser hans namn. Den är bara så underbart vrickad. Bara titeln i sig får mig ett le. Mer intelligenta roddbåtar till folket!

Och när jag ändå pratar om vrickade noveller måste R.A. Lafferty nämnas. När jag läste novellsamlingen 900 Grandmothers så fick jag för första gången uppleva hur extremt goda skratt litteratur kan locka ur min mun. Nog för att jag hade läst mycket komiskt innan, som ofta fått mig att le och som vid enstaka tillfällen har fått mig att skratta. Men aldrig såhär mycket. Hysteriskt.

Kelly Link är en annan författare som kan petas in i ”märkliga och ofta roliga noveller”-fältet. Jag läste alldeles nyss The Cannon, som finns i novellsamlingen Magic for Beginners. Vilket är en lysande novell i sin absurdhet. Giftermålet med kanonen (”to their great sorrow they never had children”) till berättelsen om folket som gifter sig under mattor gjorde av hår är för märkliga för att de ska glömmas bort.

… och där tog det stopp.

söndag 1 februari 2009

Loneliness, av Cacioppo och Patrick

Ett av mina mål det här året är att läsa mer facklitteratur, utöver kurslitteratur. Loneliness blev först ut. Vad den handlar om torde vara uppenbart.

Det första som skrämde mig lite var att vid vilken given tidpunkt som helst så känner sig 20 % av befolkningen i USA sig ensamma. Inte ensamma som i ”åh, jag ska gå ut med mina vänner imorgon, men jag vet inte vad jag ska göra ikväll. Buhu”. Utan ensamma som i ”jag känner mig aldrig som en levande del i ett sällskap längre”. Statistik ljuger ju alltid, såklart, men poängen är ju att ensamhet är vanligt. Sedan minns jag en annan undersökning. Någon gång på 80-talet hade frågan ”Hur många personer kan du öppet berätta om din problem för?”. Då var siffran 2, tror jag. När samma fråga ställdes 2004 var siffran… 0. Och jag känner att jag identifierar mig med 2004 alltså. Tragiskt.

Men, i vilket fall. Det var en väldigt intressant läsning, även om jag gärna hade sluppit alla kapitel om apor och deras sociala liv. Det fungerade som bra parallell ibland, men ofta undrade jag om jag av misstag plockat upp en biologibok. Bleh.

Loneliness gav en hel del intressanta upplysningar och vinklar på modernt liv i västvärlden. Nog för att jag visste att människan är en social varelse, men jag har aldrig fått det så utförligt beskrivet som här. För den som känner sig ensam påverkas på en rad olika sätt. Koncentrationen minskar, hälsan får lida av det, man kan åldras snabbare. En massa annat jag inte kan komma ihåg just nu, men listan på negativa effekter var rätt läskig.

Jag tycker synd om många människor på ett litet mer upplyst sätt nu.

Undergången / Der Untergang

På tal om icke-engelskspråkiga filmer kom jag att tänka på Undergången. En tysk film om Hitlers sista dagar. Det här är en film som alla borde se. Punkt slut.

Genshiken!

Jag har varit intresserad av anime ungefär lika länge som jag har läst böcker i någon större skala. Det vill säga, sedan 2004, ungefär. Någon gång mot början av sista året på gymnasiet. Jag kom att tänka på det här när jag förra veckan såg den andra säsong av Genshiken. Det är en favoritserie, så att jag missat att en andra säsong funnits ute i ungefär ett år retar mig lite. Jag såg den och jag skrattade något enormt och jag mindes varför jag föll för serien till att börja med. Det är en sådan underbar skildring av nördars liv. Och den har ingen annan handling än att följa karaktärernas liv och nörderi. Den är så fin på något sätt.

Som resultat skickade jag efter alla nio volymer av mangan, som jag egentligen inte har råd med, och nu längtar jag bara tills de ska komma hem. Jag vill ha mer Genshiken!

Jag blir alltid så glad när jag ser en bra anime. För det är tragiskt sällsynt, egentligen. Men jag är på bra humör nu, så jag ska inte dyka ner i den skithögen just nu.

Universums sista dagar, en film av Pen-Ek Ratanaruang

Det är häftigt att se filmer med skapare vars namn man inte kan uttala. Nej, men seriöst. Jag finner det väldigt givande att kolla på utländsk, icke engelskspråkig film. Eller bara icke-Hollywoodfilm (Picnic at Hanging Rock, t.ex. Australiensisk film som ligger bland mina favoriter). Det är intressant för att det aldrig riktigt slutar att förvåna. Film kan göras på så många sätt. Och för att lyfta en mening jag gillade och ändra den lite: ingen vettig filmintresserad människa begränsar sitt tittande till ett eller två språk. Mina fördomar säger mig att de flesta svenskar håller sig till svenska deckare och Hollywoodfilmer. Synd, om det nu är så. Det skulle betyda att de missar Amelie från Montmartre, för att nämna något, och då har man verkligen missat något.

Univerums sista dagar, eller Last Life in the Universe som är den internationella titeln, är en japansk/thailändsk film. Det handlar om en självmordsbenägen japan, som bor i Bangkok. Varför han vill ta sitt liv förklaras aldrig riktigt, precis som att inget riktigt förklaras i den här filmen. Det är rätt fattigt med dialog också, och den som finns där hackar fram på japanska, thailändska och knagglig engelska. För den här självmordsbenägna japanen träffar en haschrökande thailändska och de kan inte mer än några fraser av varandras språk. Så de försöker så gott de kan med den engelska de kan, när det andra sviker. Filmen handlar om relationen mellan de här två, minst sagt vilsna, själarna.

Det är inte något som ska ses för handlingens skull. För det finns inte så jättemycket till handling att tala om. Det är något som ska ses för att det är så fint och annorlunda. Och för att skådespelarna är helt jävla lysande. Speciellt japanen. Jag skulle våga påstå att det är bland de allra bästa rolltolkningarna jag har sett. Han spelar skygg, fåordig och blyg. Majoriteten av det han görs sägs med små, små gester och kroppsspråk. Det mesta i den här filmen sägs med kroppsspråk från karaktärerna, eller bara med vinkeln kameran har. Väldigt subtil film, på det sättet.

Den sista delen gillade jag dock inte lika mycket som den långa och långsamma uppbyggnaden. Det blev för mycket komedi av det. Rolig komedi, förvisso, men det passade inte riktigt in.

En bra film är det i vilket fall. Väldigt annorlunda, på många sätt. Och det gör den bara bättre.