Sure, I’ll show you my bokhylla

Maria borta på Arianrhod tyckte att ”vi” skulle visa våra bokhyllor. Visst, här kommer den första.

Jag flyttade hit för typ en vecka sedan (och köket ska renoveras, därför det står glas i hyllan och därför står en av mina käraste ägodelar där nere till höger (psst, det är en juicepress)). Sorteringsmekaniken är dock hur enkel som helst. Högst upp står de där 27 (av tidigare 30) böcker jag bestämde mig för att jag absolut var tvungen att läsa i år. Resten, ner till träugglan, är olästa böcker, utan någon som helst ordning. Det är med andra ord vad jag har att jobba med i år (inte för att jag kommer hinna med allt; det är väl en 140 olästa böcker). Jag orkade inte ta med så mycket, men de två nedersta raderna av lästa böcker kunde jag inte vara utan.

Den andra, lite mindre, samlingen böcker i lägenheten. Längst ner till vänster står mina filosofiböcker, till höger är det mest historia. Uppe till vänster står annan facklitteratur, där den stora majoriteten behandlar fenomenet älvor (mest i litteratur och folktro). På det sista planet bor min mobbade manga, som fick trängas tre rader in i hyllan. Ops.

Att återvända till ”vilda västern”

Att se västernfilmer var en del av min barndom. Den gode, den onde och den fule var en favoritfilm. Knallpulverrevolvrar var häftiga och västernLEGOt som fanns ute på den tiden sysselsatte mig och mina vänner åtskilliga timmar. Sen någon gång senare så dog det här ut och ”vilda västern” låg länge långt bakom mig. Tills jag sen en tid tillbaka fick återbekanta mig med fenomenet.

Först kom filmen 3:10 to Yuma, med bland andra Christian Bale och Russel Crowe. Lite halvtaskig mot slutet, men det vägs upp av bra skådespeleri (Bale kan när han vill, och Crowe kan alltid, vare sig han vill eller inte). Bortsett från det där slutet (med väldigt mycket pangpang) så kändes det som en ganska otypisk film i genren, inte alls som jag kom ihåg dem. Bra dock, och smått rekommenderbar.

Sen kom en bok, som jag förmodligen aldrig hade läst om jag inte blivit inpetade i en panel på Kontext. Territory, av Emma Bull, en av de World Fantasy Award-nominerade böckerna för 2008. Den vann tyvärr inte, vilket folket i panelen, inklusive jag, tyckte att den skulle ha gjort. Det är en utmärkt bok om Doc Holliday och Wyatt Earp och gänget. Ett bra exempel på hur fantasy kan gå långt ifrån de klyschor som är förknippade med genren. En långsam och välberättad bok, med fokus på personporträtten. Jag skulle kunna sätta den här i händerna på någon skeptiker och säga ”Titta här, vad fantasy kan!”.

Senast, som i för några timmar sedan, såg jag filmen Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. Brad Pitt spelar den förre och Casey Affleck den senare. Och de spelar bra, riktigt bra. Vilket såklart hjälper filmen, eftersom de här två, antingen ensamma eller tillsammans, är med i nästan varenda scen. Och det är en lång film också, med en speltid på över två och en halv timme. Dessutom så är den långsam och fylld av mycket tystnad från karaktärernas sida. Om inte en berättarröst hade legat i bakgrunden till och från så skulle det kunna vara en musikvideo. Inte riktigt, men… det hade inte gjort så mycket. För Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford har det första soundtracket sedan K-PAX som jag verkligen, verkligen tycker om, både i filmen och utanför. Underbart! Precis som filmen. Liksom Territory så ligger fokus på personporträtten. Och det är engagerade sådana. Jag har bevis på detta. För jag var trött när jag började se filmen och en långsam dålig film klarar jag av i en halvtimme. Här satt jag fastklistrad från början till slut.

Bokenkät

Eftersom jag ändå inte har något bättre för mig: Bokenkät från Bokhora.

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?

Alla böcker jag köper ”så snabbt de kommit ut” är inte ens inbundna. Men på den inbundna fronten skulle det nog vara Patricia A. McKillip och Charles de Lint. Sen finns det en rad författare som jag upptäckt mer nyligen som jag definitivt kommer kasta mig över snabbt i framtiden. Haruki Murakami, China Miéville, Emma Bull, Kelly Link och Steph Swainston för att nämna några.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?

Charles de Lint lägger sig på en klar förstaplats här. Senast jag räknade så var det 32 eller 33 böcker. Om jag inte missminner mig så har i alla fall tre böcker tillkommit sen dess. Sen kommer Patricia A. McKillip med sina 24 böcker (av 26).

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?

Senaste tipset jag faktiskt läste var Heart of Darkness, av Joseph Conrad. Fast det mer en uppmaning än ett tips, kanske. I vilket fall som helst så gillade jag den skarpt.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?

Det måste ha varit en julklapp, men eftersom jag är en hemsk människa kommer jag inte ihåg. Ops.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?

Nej. Har nog aldrig haft heller.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?

Kurslitteratur räknas kanske inte riktigt, men annars Litteraturteori, av Paul Tenngart. Nästa skönlitterära bok jag tänker läsa är The Remains of the Day, av Kazou Ishiguro.

Det blev för spretigt…

… så jag högg bloggen i mitten och flyttade mat och smakdelen hit: Någonstans att äta

Min tanke för 2009 är att minska bokinköpen (utan att minska läsandet) och öka matutgifterna. Och eftersom jag ändå försöker samla på mig alla recept i lätthanterligt format på datorn så kan jag lika gärna dela med mig.

Välkomna!

En Murakami om året

Det är ganska exakt ett år sedan jag läste min första bok av Haruki Murakami. Hard Boiled Wonderland and the End of the World. Rekommenderad läsning, absolut. Men jag kände inte för att läsa en bok av honom igen, förrän nu. Ett år senare. Det känns som en ganska lagom intervall, av någon anledning. Jag har nu läst mer än halva The Wind-Up Bird Chronicle och gillar den skarpt, även om jag riktigt vet varför än. Trots att jag den här gången visste vad Murakami är kapabel till så känns läsningen ändå ny, eller bara märklig på alla sätt och vis. Det där året mellan böckerna gör nog sitt.

Det finns ett helt lysande stycke i boken, när huvudpersonen går ner i en torr brunn för att ”tänka lite” och stannar där i några dagar. Nu är det väl egentligen för tidigt att säga något sådant här, men det känns som en scen jag inte kommer att glömma på länge. Jag skulle gärna citera den, men eftersom den säkert pågår i över 50 sidor så orkar inte jag skriva och ingen skulle orka läsa.

Så här kommer något lite kortare:

”Nutmeg?”
”It just popped into my head. You can call me that if you don’t mind.”
“No, I don’t mind at all. So what should I call your son?”
“Cinnamon.”
“Parsley, sage, rosemary, and thyme”, I said, with a hint of melody.
“Nutmeg Akasaka and Cinnamon Akasaka. Not bad, don’t you think?”
Nutmeg Akasaka and Cinnamon Akasaka: Wouldn’t May Kasahara have been shocked if she knew that I had made the acquaintance of such people! “For heaven’s sake, Mr. Wind-Up Bird, why can’t you ever get involved with people who are a little more normal?” Indeed, why not, May Kasahara? It was a question I could never answer.
“Come to think of it,” I said, “last year I met two women named Malta Kano and Creta Kano. As a result of which, all kinds of things happened to me. Neither of them is around anymore, though.”
Nutmeg gave a little nod but offered no opinion in response.

Jag ser redan lite smått framemot januari nästa år, då jag ska läsa Kafka på Stranden, som redan står och väntar i hyllan.