Mushishi, underbara Mushishi

Jag läste precis ut den senaste översatta volymen av Mushishi (d.v.s. nummer sex i ordningen). Varje gång en ny volym släpps så blir jag sådär barnsligt glad och kan knappt bärga mig. Posten känns alltid som långsammast när en ny Mushishi ligger i paketet. Den här gången var spänningen extra stor, eftersom nu, efter vad? 2 år, skulle jag få ta del av nya berättelser. För det är i och med volym sex som mangan går om animen, som kom 2006.

Det var lycka att läsa den här lilla samlingen. En sak som alltid fascinerar mig med fantasy är potentialen som finns i det faktum att skaparen kan skapa en helt ny värld, eller en ny aspekt till en redan existerande värld. Sorgligt nog så är det är sällan så spännande i praktiken. När jag läser det ena så påminner det ofta om det andra, liksom. Men världen i Mushishi sticker på något sätt ut.

För den som inte känner till den här världen: låt mig presentera den lite kort. Jag tar hjälp av huvudpersonen Ginkos jämförelse i första volymen. Om djuren och växterna representerar fingrarna på handen, där människan är toppen på långfingret, längst ifrån hjärtat. Sedan följer man blodet mot armen, där svampbiologin och mikroorganismerna finns, där det börjar bli svårare att skilja mellan växt och djur. Men om man går vidare, över armbågen, förbi axeln och stannar vid hjärtat så hittar man livet självt. Och här finns ”mushis”, den livsform som är så unik för världen i Mushishi. Det är helt enkelt en helt ny livsform som introduceras, och runt dessa mystiska varelser/ting berättar Yuki Urushibara om människor och deras kontakt med dem. Den här vinkeln gillar jag verkligen i min fantasy, vardagliga öden som berättas med det övernaturliga i bakgrunden (tja, definitionen av ”bakgrunden” kan ju diskuteras här). I grunden handlar det nästan alltid mer om människorna än om mushis.

Och det är just genom det här berättarsättet som mystiken fortfarande finns kvar, efter sex volymer. Eller snarare, den blir nästan större och större för varje gång. Huvudpersonen är en Mushishi, ett yrke i denna värld som går ut på att hjälpa människor som drabbats av mushis, samtidigt som de studerar sina fynd. Någon kombination mellan en läkare och en ständigt studerande akademiker. Vid väldigt få tillfällen avslöjas något konkret om Mushishi-livet, deras organisation och tradition. Den här volymen avslutades med just en sådan här ovanlig glimt och jag har nog aldrig riktigt sett framemot nästa volym i en serie lika mycket som nu.

Bokmål för 2009

De senaste två åren har jag satt upp ett någorlunda specifikt mål på antal böcker jag vill få lästa. Jag tänker inte sluta med det, istället tänker jag göra det mer specifikt.

Under 2009 ska jag försöka hinna med cirka 100 böcker, varav 10 stycken ska vara facklitterära (studentlitteratur exkluderad). Sen skrev jag upp en lista på 30 böcker som jag måste läsa ut. Det är lite blandade titlar här. Jag tror givetvis att alla är bra. En del är valda för att de är klassiker, andra är valda för att de har stått alldeles för länge i min bokhylla.

Peta gärna på något jag borde prioritera, för listan är utan inbördes ordning.

The Broken Sword, Poul Andersson
Sea Kings of Mars, Leigh Brackett
Little, Big, John Crowley
The Bird Artist, Howard Norman
Vellum, Hal Duncan
The Remains of the Day, Kazuo Ishiguro
The Man Who Stole the Moon, Robert A. Heinlein
China Mountain Zhang, Maureen F. McHugh
Sailing to Sarantinum, Guy Gavriel Kay
Lord of Emperors, Guy Gavriel Kay
Iron Tears, R.A. Lafferty
Människohamn, John Ajvide Lindqvist
River of Gods, Ian McDonald
No Present Like Time, Steph Swainston
The Modern World, Steph Swainston
Titus Groan, Mervyn Peake
Gormenghast, Mervyn Peake
Titus Alone, Mervyn Peake
Snow Crash, Neal Stephenson
In the Night Garden, Catherynne M. Valente
In the Cities of Coin and Spice
Tales of the Dying Earth, Jack Vance
The Wind-Up Bird Chronicle, Haruki Murakami
The Thousandfold Thought, R. Scott Bakker
Mästaren och Margarita, Michail Bulgakov
Hyperion, Dan Simmons
Moment 22, Joseph Heller
Heart of Darkness, Joseph Conrad
Little Brother, Cory Doctorow
Memory & Dream, Charles de Lint

Hot Fuzz – klar favoritkomedi

Ikväll såg jag, återigen, den engelska komedin Hot Fuzz. Och återigen slogs jag av hur fruktansvärt bra den är. Jag brukar inte vara så förtjust i komedier på det stora hela. Det finns så mycket annat, mer intressant, att se. Även om komiska inslag ofta är välkomna.

Hot Fuzz är inte bara en lysande komedi, den är dessutom en lysande parodi. Och den vinner mycket på att den parodierar en genre jag mer eller mindre avskyr: polisfilmer/serier. Den vinner ännu mer på att humorn skiftar mellan slapstick (som jag underhålls av) och mer subtila skämt (som jag njuter av). Det blir inte sämre av att Timothy Dalton, som jag ungefär bara sett som James Bond tidigare, gör en sådan minnesvärld roll. När han ger sina dräpande (haha) kommentarer vet man att det är en film av ypperlig kvalité. Lyckligtvis är det inte bara en person som lyfter upp den här filmen. Det finns, förvånande nog, inte en enda skådespelare som gör mindre än bra ifrån sig. Alla gör något för filmen.

Se den. For the greater good!

I'm a Cyborg, but that's OK

Jag hade tänkt skriva något vettigt och smart om den här filmen, men jag ska nog samla tankarna till en Catahya-recensionen istället.

Men se den, bara för att du inte ser mycket koreansk film och för att du förmodligen behöver lite mer svart komedi i ditt filmtittande. Härligt vrickad och annorlunda film. Kan det bli annat när den kvinnliga huvudpersonen tror att hon är en cyborg och den manliga kan stjäla vad som helst, till och med torsdagar?

Och när du har sett den här kan du ta och se Chan-Wook Parks Old Boy, bara för att du aldrig har sett en hämndhistoria så grym. Vilket påminner mig om att jag själv måste se Lady Vengeance som väntar i hyllan.

(Varför ska koreaner ha så roliga namn för? Jag kan inte hjälpa det. Chan-Wook? Klart att jag tänker på mat! Cyborgen här heter Young-Goon. Kom igen, liksom…)

Con Air

Anonymous 12/13/08(Sat)11:20 No.2342568

“This movie should've be a weekly series... with the entire cast as it was. I don't think you could get Malkovich to do TV, but c'mon. It would be so ridiculous to have it on every week like Lost, but you would totally watch a series about these people in a plane .. always getting away at the end to have another adventure next week.

Actually, if you think about it... this is why ideas like this are always set in space.. because guys in a plane always getting away at the end is kind of stupid.”

Vem vet, det kanske är just därför vi har så många sf-serier.

Jag skrattade i alla fall gott åt tanken på Con Air som en serie. Det skulle nog bli lika dåligt bra som filmen är.

Solaris

Det är spännande med filmer som knappt kan hålla mitt intresse under två timmar och fyrtio minuter, men som helt plötsligt, när den sista minuten har passerat, känns värt det.

Så illa är det inte riktigt, men jag funderade allvarligt på att faktiskt stänga av Solaris efter halva filmen (praktiskt eftersom den var uppdelad på två DVDer). Men jag bet ihop och fortsatte. Jag lyssnade duktigt på den ryska dialogen och läste subben som var lite efter (irritationsmoment!).

Det är en bra film, alltså, men den är plååågsamt långsam. Men idéerna lyfter upp ordentligt. Och det faktum att det här är så långt ifrån dagens rymd pang-pang som det kan bli. Variation förnöjer, och det där. Men slutet var räddningen. Riktigt underbart, faktiskt.

Jag ska se fler Tarkovskyfilmer. Stalker nästa!

Portal

The cake is a lie

The cake is a lie
The cake is a lie

The cake is a lie...

Det där är en fras jag läst hur många gånger som helst, på alla möjliga hörn av Internet. Jag trodde inte att jag skulle skriva den själv.

Men efter att ha spelat Portal så kan jag inte motstå, eftersom hela spelet är så hysteriskt roligt. Bland det mest innovativa på länge. Bland det kortaste någonsin (tog väl under tre timmar att klara, skulle jag tro). Men fruktansvärt roligt för den sakens skull. Som spelvärldens motsvarighet till en riktigt lysande novell. Förutom att vara ett bra spel i sig så vinner Portal mycket, kanske mer än någon annan titel, på sin mörka humor och skruvade story. Monologen är klockren, både sett till manus och röst.

Underbart.

"The Enrichment Center promises to always provide a safe testing environment. In dangerous testing environments, the Enrichment Center promises to always provide useful advice. For instance, the floor here will kill you. Try to avoid it."

"That thing you burned up isn't important to me. It's the fluid catalytic cracking unit. It made shoes for orphans. Nice job breaking it, hero."

Men det var nog ändå utrolåten som gjorde det hela perfekt. Jonathan Coulton, Still Alive. Jag har aldrig skrattat så mycket till slutet på ett spel.

Solanin

Från början var det tänkt att jag med den här bloggen mest skulle skriva om saker jag inte kan skriva om på andra ställen. Det vill säga, ingen fantastik. Det blev inte riktigt så (inget blev väl som tänkt kanske, men det är en annan sak).

Men här kommer något som rakt igenom är en vardagsberättelse. Solanin, av Inio Asano. En 432 sidor lång manga.

Allt bra är värt att uppmärksamma. Men det känns alltid lite extra när jag försöker lyfta fram något som förmodligen ingen av dem som läser det jag skriver har hört talas om, vare sig det leder till en uppenbarelse för läsaren eller ej. Hur obskyr Solanin verkligen är jag ingen aning om, egentligen. Men den är tillräckligt uppmärksammad för att ha en engelsk översättning. Men steget från japanska till engelska till att en svensk köper eller läser manga som ligger långt utanför bästsäljarfältet är bra långt. Det finns nog bara två, max tre, mangaverk jag faktiskt skulle rekommendera till någon som inte har någon erfarenhet av mediet. Solanin är en av dem.

Men den fungerar nog bäst på folk i min egen ålder (skulle jag tro. Kan ju fungera för dem som upplevt ungefär samma sak också). Solanins persongalleri består av människor som är mellan 20 och 25 år gamla. Människor som har drömmar, men som inte riktigt vet hur eller om de kan förverkligas. Människor som har tråkiga jobb, som önskar lite mer av vardagen. Människor som samtidigt kan ha roligt och uppskatta tillvaron. Människor som är människor.

Och det är ungefär allt. Inom manga och anime finns en genre som kallas ”slice of life”, och det är just vad Solanin är. En liten bit av livet, utan varken början eller slut. Bara ett nedslag i en viss period. Det här är ingen tung litteratur direkt. Enkel läsning, om personer som jag förmodligen inte alls skulle tycka var intressanta om jag mötte dem i verkligheten. Men här fungerar det, berättat på det här sättet.

Jag uppskattar alltid verk som påverkar mig starkt känslomässigt. Det är ett bra tecken på att jag som läsare verkligen har blivit engagerad i berättelsen. Solanin rörde mig nästan till tårar vid tre tillfällen. Bilder och dialog kan göra mycket. Men samtidigt som den var sorglig så är den positiv också. Det är ett sådant där verk som liksom inspirerar. Och det är värt mycket, om någon frågar mig.

Catahyas novellpris 2007

För att det är värt att uppmärksamma.

”Catahyas pris för bästa svenskspråkiga novell med motiv hämtat ur den fantastiska litteraturen (skräck, fantasy, science fiction) tilldelas för år 2007 Johan Theorin för novellen ”Endast jag är vaken”, publicerad i novellantologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter, förlaget Schakt. Prissumman är 1.000 kr.

Motiveringen lyder: "Endast jag är vaken" är en morbid komedi som förenar 1800-talets sagotradition med den moderna blodiga skräckberättelsen. Invånarna i en nybyggd idyll får se sin strävan efter materiell och fysisk säkerhet slå tillbaka mot dem själva. Det är något både karikatyrartat och charmigt över dem, dessa representanter för en samhällsklass och ett sätt att leva som många eftersträvar, men även något överspänt med deras präktighet. Med skräckblandad förtjusning följer man Theorin när han stänker blod på deras livspussel.”